Karl Mikael.

Jag har ont i halsen. Och kanske feber. Termometern ger oklara besked. Jag vill jobba. Det här är mot min image. Ligga hemma och mesa är inget för en karl. Men jag är väl så långt från karl man kan komma känns det som. För karlar gråter väl inte. Karlar låter inte något eller någon komma i vägen för deras mål. Karlar slår näven i bordet och säger "Nu är det nog" och så är det det - nog. Bara pang-bom liksom.

Sån är inte jag. Inte än i alla fall. Fast när Jerry Williams hyllar socialismen i P1 Sommar och när han avslutar med "Internationalen". Då får också en riktigt karl gråta en skvätt. Jerka är och förblir en av de största. Större än Lennon.



Usch vad kass jag mår. Inuti och utanpå. All day and all of the night. Förstår inte varför. Borde ha tag på några piller. För halsen och för själen. Och ikväll skulle jag ju kolla på nåt sunkigt bossa-band hos Lasse i parken och skåla i bubbel. Men nu blir det hemmakväll igen. Fruktansvärt.