TEATER: Premiär för Integrationsteaterns "Den stora efterfesten" på Dramalabbet ikväll

Teatervåren börjar dra igång på allvar, och som nybliven arbetslös kulturarbetare ser jag fram emot att ha mer tid att gömma mig i mörka salonger framöver. Ikväll är det premiär på Dramalabbet för Integrationsteaterns Den stora efterfesten av Sveriges kanske mest intressanta dramatiker, och tillika min goda kamrat, Johanna Emanuelsson. 

Jag intervjuade henne i Folket i Bild/Kulturfront hösten 2010 och konstaterade då att hon rönt stora framgångar trots sin relativt unga ålder; stipendier från bl.a. Barnteaterakademin och Kommunistiska Partiet, vinnare av Riksteaterns Ny Text! och New Baltic Drama, pjäsen Bilbränder uppsatt av Integrationsteatern, antagen till Stockholms dramatiska högskolas (då Dramatiska institutet) dramatikerutbildning. Skulle jag intervjua henne igen idag skulle man kunna tillägga att hon fått pjäsen Älvsborgsbron på Dramaten och pjäsen Titta, vi faller uppsatt i Tallinn, mottagit Colombines debutantstipendium, blivit medlem av Teater Tribunalens konstnärliga råd. Med mera. 

Men ikväll har alltså hennes pjäs Den stora efterfesten. Från Dramalabbets hemsida:

I köket står Mirjam och Gertrude framför ett berg av disk. På andra sidan väggen pågår det stora kalaset, med massor av inflytelserika gäster. Nu har det hela övergått i en galen efterfest. Samtalet mellan Mirjam och Gertrude återspeglar historier om maktlöshet, om kamp för ett anständigt liv, om drömmar, hemligheter, lycka – om livet självt. Sångerskan Judit förirrar sig plötsligt från festen och slår sig ner med diskarna. Efterfesten börjar mer och mer likna en krigszon. Läget är kritiskt. Det enda som är säkert är att likt alla fester som någonsin har ägt rum, så måste även den här ta slut och någon måste betala notan. 

Som teasers finns några trailers:

Jag kommer att recensera föreställningen för veckotidningen Proletärens räkning. Bör komma i tryck torsdagen 16 februari. Kan tilläggas att Johanna också är aktuell som dramaturg/dramatiker med Teater Tribunalens kommande föreställning En föreställning om svensk vapenexport som har urpremiär den 12 mars. Men den tar vi då.  

Teater att gilla.

Alltid lika underbara Teater Tribunalen har inom kort premiär för sin FREDRIK – En helkväll i arbetslinjens tjänst. En pjäs, gästartister, professionella gästtyckare, livscoacher, musik av Dror Feiler, Norra Europas minsta vridscen och mycket mer därtill. Ses där, kamrater!

Dra åt helvete x2.

1. Dra åt helvete vad bra teater de spelar på Tribunalen. Har aldrig gått därifrån missnöjd eller skeptisk. Det är alltid fantastiskt. Det har, av flera olika skäl, inte blivit lika mycket teater i höst som det brukar vara. Men efter att ha sett Den tappre soldaten Svejk i terrorkrigens tidevarv ikväll känns det inte som jag missat nåt. Roligt! Bitskt! Politiskt! Vackert! Lysande! 

Det ska tydligen vara helt utsålt resten av spelperioden, men gå dit och köa. Det är värt det! Jag lovar.

En bild från den fantastiska scenen där Svejk placerats som hembiträde hos svenska ÖB. En underbar scen som driver både med den fisljummet äckliga liberalismen och det norénska familjedramat. Helt lysande!  Foto: Mats Bäcker.

2. Dra åt helvete vad arg man blir. Följande publicerades igår på Tribunalens hemsida och delades också ut i tryckt form till publiken vid kvällens föreställning:

Den 15 december har Stockholms kulturförvaltning beslutat att skära ned anslagen för ett flertal teatrar i Stockholm, bl a Tribunalen, Galeasen, moment, Teater Brunnsgatan Fyra, Turteatern, Giljotin, Fria teatern och Orionteatern. Detta trots vilda protester och helt utan förvarning.

Vi tycker att detta beslut är felaktigt och är oroliga för framtiden. Detta är inte bara en ekonomisk nedmontering utan även en signal om kulturborgarrådets kulturpolitik.

Vi är djupt oroade för de fria gruppernas framtid. Tribunalen, liksom de andra teatrarna som fått minskade anslag, går redan på knäna ekonomiskt.

Om du som publik håller med om detta och vill visa din solidaritet uppmanar vi dig att maila till Madeleine Sjöstedt och på alla möjliga sätt lyfta denna fråga. Publikens röst är viktig!

madeleine.sjostedt@stadshuset.stockholm.se

Jag mailar strax. Gör det du med! Borgarpack!

DN:s Ingegärd Waaranperä skriver bra om det hela i dagens kulturdel. Läs här.

Kultureliten sjunger om verklighetens folk.

Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet finns nu på Spotify. Den finns också att köpa i din skivbutik. Till exempel här. Eller så besöker du Teater Tribunalen den 12 december då det ordnas releasegala.

Popvänstern?

Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.

I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.

Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.

I dagens DN recenseras Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet (Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?

Vad hände förresten med Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att [ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.

Commie-Höst?

Blir det höstens höjdpunkt? Jag är jävligt peppad och tillika hoppfull. De har en blogg också.