En glädjens dag.

Läs allt om ‘et härna. :)

Jag går en tur ned för minnenas YouTube-allé:

Sen stärker vi upp ytterligare med Sinan också.

Hallon/granatäpple.

Sverigebilder: Väsby 2010-09-13

Gull-gull. Lung-lung. Små-små. Ström-ström. Grill-grill. Gott-gott. Väsby away.

Lång-lång.

På tal om ångest. Och läsk.

I söndags for jag med sionisttåget från Malmö Syd till Älvsjö.  Efter att ha suttit ensam från Svågertorp till Lund så fylldes kupén. Jag såg alla gamla tågåkarfilmer passera revy framför mina ögon. Här skulle nya vänner träffas och allt skulle vara så himla kosligt. Nån skulle bjuda på kaffe. Nån skulle vitsa. Vi skulle röka i korridorfönstret och håna skejtarkillen lite när han inte hörde.

Men snart insåg jag att informationsteknologin dödat alla drömmar om eventuellt tågkupéumgänge. Fram åkte bärbara datorer och mp3-spelare. In åkte hörlurar och plötsligt satt jag där och kände mig ensam och gammal. Jag tog upp min bok.  Jag läste och snusade. Ingen sa nåt. Förutom nåt om att hon behövde ladda sin dator. Jag åkte genom hela södra Sverige. Såg ett land i förfall. Ibland såg jag min egen spegelbild i fönstret. Såg en person i förfall. Var var jag på väg? Hem till en stad jag hatar. Hem till en lägenhet jag inte trivs i. Hem till ett jobb som får mig att må dåligt. Hem till andlig och ekonomisk fattigdom. Ångesten var i och över mig. Värre än på mycket länge. Kom hem. Tog den gamla vanliga medicinen och somnade.

Måndagen räddades av jobbet jag mår dåligt av. Fick mig att tänka på annat. På kablar och slangar. På vägen hem från jobbet tänkte jag att det måste vara fint med ett jobb man trivs med. Tänkte att det kanske vore kul att nån gång ha ett jobb där man har på sig sina egna kläder. Har aldrig provat det. Måndagskvällen bestod av ångestdämpande medicin från Skottland och Finland.

Tisdagen arbetades bort med en himla fart. Väl hemma försökte jag minnas hur det var förr. Då när man inte försökte minnas hur det var förr. Insåg att de fullständigt lyckliga stunderna de senaste året kan räknas i timmar. Ganska många säkert, men alldeles för få i sträck. Konstaterade att de enda hyfsat ihållande lyckoperioderna ägt rum i Oslo. Denna min tillflyktsort som jag kommit att bli så fäst vid. Skriver en fånig status på Fejcan och får i en kommentar höra att Parker Lewis ska spela i Bergen ikväll. Skickar ett SMS till Folkparkskungen och får det bekräftat. Vill dit. Vill bort från Stockholm. Fort som fan. För att få lite Norge-feeling gör jag det förbjudna. Jag dricker upp min sista flaska Pepsi Raw. Kärleksdrycken. Livets vatten. Pepsi Raw.

 

Bajenvrak.

Dagens video: Cola Jet Set - “Suena el Teléfono”

Uppsatsen är snart klar och sommaren har anlänt söderort. Spansk solskenspop och rosé; here I come! Jag kommer vara lika strålande glad som Cola Jet Set-sångerskan Ana hela sommaren.

Fredag.

Fredagen var mäktig på många sätt. Jag intog en mäktig mängd alkohol. Lyckades trots detta hinna med två konserter. Den första var mäktigt bra. Den andra var alltför mäktig för att vara riktigt bra.

Ångest XXII.

För en tid sedan var jag på mitt årliga läkarbesök. En för mig ny läkare med norsk brytning lyssnade på mitt hjärta, kände på mina leder och kollade blodtrycket. Allt var ok. Innan den fysiska undersökningen hade vi haft ett samtal. Hon frågade då om mina studier, mina jobb, mina motionsvanor (jag ljög i år igen). Sen fick hon för sig att fråga om mitt sociala liv. Bor du tillsammans med någon? frågade hon för att hastigt ställa följdfrågan; eller du kanske bor hemma? när hon såg att mina ögon ville dö. Jag bor ensam, svarade jag med ett försök till oberörd stämma. Har du nån partner? blev nästa fråga. Nej. Jag frågar inte av egen nyfikenhet, kommenterade hon med en darrning på rösten. Men du är ju i den åldern då många väljer att skaffa familj. Ridå, ridå, ridå.

Inte nog med att man begåvats med en genetisk sjukdom. Man ska få lida för sitt misslyckade “sociala liv” också. Efter läkarbesöket kändes det mesta krokigt och jag hoppades att de snälla sjuksyrrornas omhändertagande mentalitet i provtagningsrummet skulle dämpa ångesten. Men tydligen behövdes inga prover i år och jag blev hemskickad. Klev av bussen vid ett soligt St Eriksplan och kände för att promenera av mig det mörka. Tog riktning mot Gottfrid Larssons staty “Arbetaren” som alltid brukar lugna mig. Det funkade inte.

Att sedan promenera om lekparken med alla daglediga småbarnspappor gjorde inte saken bättre och jag kände att jag var tvungen till handling. Hur motverka den åldersnojiga ångesten? Jag kom fram till att det behövdes göra nåt fräckt. Jag beslöt mig för att gå och läsa livsstilsmagasin på tidskriftsbiblioteket på Odengatan. På vägen dit började det att också kurra i det inre. Jag var hungrig. Såg en sushirestaurang och fick en tanke om att bete mig ungt och modernt och äta sushi för första gången i mitt liv. När jag läser menyn i fönstret och ser att alla kotlettfrajsor käkar med pinnar på uteserveringen inser jag misstaget. Man kan inte göra sig yngre än vad man är. Men man kan göra sig äldre. Jag korsar gatan och köper strömming med mos, rödlök och gräddfil. Sen Sala Allehanda istället för nåt livsstilsmodernt. Sen repiga revyskivor istället för fräcka popskivor.

Sen kändes det lite bättre. Väl hemma igen hade jag en trevlig stund i horisontellt läge tillsammans med Tjadden Hällström.

Sen bjöds jag på middag och sen vann Bajen med 5-0 över Ålands bästa lag. Sen drack jag veteöl, som sig bör när man är gammal.

11 602 Facebook-fans can’t be wrong.

 

Nu vet jag vad cravings är.