Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

Grattis John Lennon.

Och tack för att du gav Jerka och alla oss andra denna:

Dagens hjälte: Jerry Williams

Hela programmet finns på SVT Play.

Jerry tillhör mina stora hjältar. Fick jag bjuda in till Go Kväll-middag skulle han vara en given gäst. De andra skulle nog vara Lenin, Karl Gerhard och Igor Armas.

Jag har skrivit det förr och postat videon förr. Men det känns rätt att göra det igen – Jerkas version av Lennons “Working Class Hero” är den absolut bästa. Bättre än originalet. I ett tidigare liv så såg jag musikalen Jerka på Göta Lejon. Det är fortfarande den största scenkonstupplevelsen jag varit med om. Och när nämnda låt framfördes rann tårarna.

Med vintern rullade det stora vemodet in för att tala med Ted Ströms “Vintersaga” som också gjorts allra bäst av Jerry Williams. Sanning. Det är sjukt mycket snö i Högdalen just nu. Och jag är livrädd för julafton.

Nu måste jag få upp humöret lite för att orka ge mig ut i den totalt meningslösa och idiotiska  julstressen och köpa lite klappar till folk jag i och för sig tycker väldigt mycket om. Och vad är väl bättre för humöret än ett gäng gamla klassiska tjub-klipp med Jerka från hans långa och fantastiska karriär. Några av klippen hämtar jag från det andra blogginlägget någonsin som gjordes i denna blogg. Det skedde den 30 september 2007 i en tid av lycka. Some things never change. Tack, Jerry!

För den som vill ha mer rekommenderar jag samlingen Greatest Hits från 1999.

Roll over Beethoven and tell Tschaikowsky the news.

Sitter hemma och vill inte sova. Det får mig bara att tänka hur stört mycket grejer jag måste hinna med i morgon innan jag får roa mig på en festival där det egentligen inte är något jag känner att jag behöver se imorgon.

Det har varit en lång dag. Föreläsning och seminarium. Bibliotekshäng. Tacohäng på världens sämsta och sunkigaste kårpub med gamla och nya skolkamrater. Fick ett intressant erbjudande.

 

 

Sen åkte jag och Folkparkskungen till den där uteserveringen igen som vanligt. Där var det rockklubb och ett rockband spelade för en rockpublik. Jag mådde fysiskt dåligt av det och tvingade med mig sällskapet till en parkbänk på Södermalmstorg där vi tittade på jätteråttor i en timme innan vi gick tillbaka. Då var det popklubb inne. Betydligt trevligare. Sen gick vi ut igen när vi fick mer sällskap.  Då spelades “Roll Over Beethoven” – en låt jag insåg var mer än bra och nu har hört i alla tänkbara versioner på Spotify. Fast Chucken (som Jerka säger) gör den allra bäst, och Robert Wells gör den överlägset sämst. 

Jag hann också med att vara med om en smått surreal upplevelse inkluderande en Manne vi saknat i skolan som plötsligt, mitt i samtalet, stod framför oss. Och jag fick elda upp mitt hat mot sydeuropeiska utbytesstudenter. Man går inte på lokal (inte ens uteserveringar) i surfshorts och flip-flops!

Jag är trött och börjar bli deppig igen. Även om saker flyter på bättre än nånsin blir jag aldrig rikt klok på mig själv. Måste klippa mig tyckte unga fröken Andersson. Instämmer.

Karl Mikael.

Jag har ont i halsen. Och kanske feber. Termometern ger oklara besked. Jag vill jobba. Det här är mot min image. Ligga hemma och mesa är inget för en karl. Men jag är väl så långt från karl man kan komma känns det som. För karlar gråter väl inte. Karlar låter inte något eller någon komma i vägen för deras mål. Karlar slår näven i bordet och säger "Nu är det nog" och så är det det - nog. Bara pang-bom liksom.

Sån är inte jag. Inte än i alla fall. Fast när Jerry Williams hyllar socialismen i P1 Sommar och när han avslutar med "Internationalen". Då får också en riktigt karl gråta en skvätt. Jerka är och förblir en av de största. Större än Lennon.



Usch vad kass jag mår. Inuti och utanpå. All day and all of the night. Förstår inte varför. Borde ha tag på några piller. För halsen och för själen. Och ikväll skulle jag ju kolla på nåt sunkigt bossa-band hos Lasse i parken och skåla i bubbel. Men nu blir det hemmakväll igen. Fruktansvärt.

Working Class Hero

Dagens hjälte. Om jag fick vara nån annan ikväll skulle jag vilja vara Jerry.