King Krule - "Rock Bottom"

På årets upplaga av Way Out West blev jag väldigt förtjust i den här unge herren som hade det i min värld otacksamma uppdraget att följa upp Love Antells fantastiska spelning på Park Lane. Han gjorde det dock med perfektion. 24 september kommer nån slags skiva. 

Via RCRD LBL. 

Kindness & Trouble Funk - "That's Allright"

Kindness-peppen växer. Först på Øya, sen på Way Out West. Ses nästa vecka!

Refused are not fucking dead

Precis innan sängång inatt så dök ett tweet från Pitchfork upp i min Twitter-feed. Där stod att Refused skulle spela på Coachella-festivalen i USA. Jag retweetade (min Twitter finner du här) med några tillagda utropstecken och frågetecken. På plats i sängen berättade jag om det för min flickvän som svarade med kommentaren: "Det Refused?" Sen sov vi.

På morgonen idag var det all over internet. Inte bara Coachella utan även Way Out West i Götborg skulle besökas av Refused. Alla blaskor skrev om det. Alla twittrade och facebookade om det. Och alla hade åsikter om det. 

Min åsikt så här ett drygt halvår innan spelningen är att det vore himla kul att se dem igen. Jag såg dem på Volvopalooza-turnén på Medborgarhuset (nuvarande Debaser Medis) i Stockholm 1998, det måste varit en av de sista spelningarna i Sverige. Jag minns kvällen väldigt väl. Det var en jävla line-up med bl.a. The Hives, No Fun At All och Liberator som förband. Jag minns att jag och en bekant från Sala gick iväg under nåt av förbanden för att få i oss lite öl, och att det enda stället vi hittade som serverade starköl till en tonåring som mig var Pizza Hut i korsningen Götgatan/Folkkungagatan. Så där charmig landsortspunkigt på nåt vis. 

Hur som helst håller jag med bandet när de i sitt uttalande säger att:

We never did “The shape of punk to come” justice back when it came out, too tangled up in petty internal bickering to really focus on the job. And suddenly there’s this possibility to do it like it was intended. We wanna do it over, do it right. For the people who’ve kept the music alive through the years, but also for our own sakes.

Det är en fantastisk skiva. En av de få skivorna från den "hårda" perioden i mitt musikaliska liv som levt kvar. Synd bara att återföreningen sker på den lökigaste festivalen av dem alla. Jag lär ju missat. Jag lär ju vara i Oslo eller Helsingfors då. Fast jag räknar med att Martin Schibbye är hemma då och han gillar ju Way Out West. Så...

Hur som helst, ändå stort.

Tips: Min gamle vän Staffan har skrivit en läsvärd artikel om nyheten på hemsidan SWEHC.COM.

Dagens skivor.

Sedan den magiska spelningen på Way Out West 2007 så har jag väntat på en ny platta. Nu är den här och den kan man streama den i bland annat bloggen Desmond In A Tutu.

I oktober fyller hon 74. Det kan man inte tro när man lyssnar på den här guldklimpen producerad av Jack White. (En Jack White som verkar ha gjort sig mer än odödlig med “Seven Nation Army”-riffet som ackompanjerar varenda handbollsmatch i det pågående världsmästerskapet. Och snart hör vi den åter på Söderstadion.)

Igår hamnade jag av en slump på den fantastiska konserten på Södra Teatern där en megaimponerande uppsättning artister framförde sina tonsättningar av Sonjas dikter. Klart det blir fantastiskt när bl.a. Kajsa Grytt, Annika Norlin, Anna von Hausswolff, Anna Järvinen och Rebecka Thörnqvist stod på scen framför ett band bestående av bland andra Martin Hedros och Jonas Kullhammar. På Playgrounds hemsida kan man strema fem av låtarna från plattan som snart också skall finnas på Spotify.

Allt är väl redan sagt om Alexis Weaks debutalbum. Kanske kom 2011 års bästa svenska platta redan i januari. Bor man nästan längst ut på lina 19 som jag gör så känns det i alla fall så. Det är söderortsromantik när det är som allra bäst. Innerstads-hipstrarna kommer aldrig fatta. (Glöm inte att också lyssna på EPn Farväl Gullmarsplan)