Musikåret 2011: Scrobbling Top 20

Enligt last.fm var detta mina favoritartister 2011:

Enligt samma last.fm har jag i år bara lyssnat på Torkel Rasmusson och Nanne Grönvall. 

Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

Lördag.

Det var en fantastisk lördag. Den var så fantastisk att återkommande ångestattacker sköljde över mig för att jag var rädd att jag inte skulle hinna ta in allt det fantastiska. Bajen loosa, men uppladdningen och inramningen av tidernas cupfinal var bättre än bäst. Och Håkan-konserten…det finns inte ord att beskriva den. Jag grät tre gånger. Alla låtarna handlade om mitt liv. De handlade om hon den gamla. Om hon den nya. Om allt som varit och om allt som komma skall. Det var så mycket känslor igår att jag kände mig mättad. Mättad på liv. Mättad på musik. Mättad på allt. Men ensamheten fick mig att resa mig från spåret och ta tvärbanan mot nya jaktmarker. Mot ensamhetens undergång.

Åh, ensamhet…

En onsdag på jobbet.

Förut jobbade jag på en mindre butik inom samma kedja. Där var det lite lugnare än den så kallade flaggskeppsbutiken som jag numer jobbar i. Då fanns det tid för bus och skoj på arbetstid. Och ibland blev det till och med tråkigt för att det inte hände nåt alls. Idag vid ett av mina kassapass kom jag mitt i all hets och stress att tänka på ett skoj vi brukade köra när vi hade lite tråkigt. Vi böt ut ordet “rör” mot “röv” i olika rörfirmors namn. Klassiker som Rövknektarna, Allt i röv och Rövsnabben dök upp i skallen. Plötsligt störs min hastiga dagdröm. Snett-framåt-höger står en rörmokare med en kundkorg full med rörkopplingar av olika sorter och slag. “Firma?” frågar jag. “Håkan Hellströms Rör AB”, svarar han. ‘Nuff said…

Imorgon är det torsdag. En ny spännande dag i grossbranschen.

Bästa Spotify-dagen på länge.

Först:

            Håkan Hellström – 2 steg från paradise

Sen:

               Belle and Sebastian – Write about Love (för oss som inte har sån Premium)

Club King Kong imorgon!!! Live: Emil Johansson + Springfactory.

Dags igen. Onsdagen den 14/7 är det åter dags för gamla goa Club King Kong att fullständigt och bokstavligt ta över Södra Bar i hjärtat av Södra Teatern. Det blir terrasshäng, fantastisk livemusik och ännu ett hysteriskt dansgolv mellan 20.00 och 02.00. Detta händer:

LIVE – EMIL JOHANSSON
Det finns nätter då rockpoeten Parker Lewis lämnar förortsdjungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Då heter han Emil och spelar akustiska låtar på sin gura. Precis som med sin orkester, så har han i denna akustiska variant tusen ögon, tusen öron, tio tigrars styrka och är ordentligt hård mot de hårda. Och kom ihåg, Emil vilar först då fred råder i världen!
Parker Lewis kan du lyssna på här: http://www.raksomenpil.se/

LIVE – SPRINGFACTORY
Springfactory bildades i slutet av 2004 av Lina Cullemark och Peter Gunnarsson (SKWBN). Deras främsta mål var att göra en hel del brus och distorsion men resultatet var mer pop och välridna än sin ursprungliga tanke. 2005 första EP släpptes på Bedroom Records. Springfactory har sedan dess turnerat Stockholms mindre källare handelsplatser samt pop festivaler i USA. De har fortsatt att släppa låtar på ett fåtal väl valts, vänlig CD-R etiketter. I sommar kommer de att släppa en fullängds LP på eget bolag Sovmorgon Recordings. Springfactory musik har beskrivits som lycklig utan att vara sliskig och smart utan att vara pretentiöst. Det är energiska, dynamiska och medryckande med jangly gitarr och distinkta sång. De erkänns av sin förmåga att växla mellan variation, minimalism, överraskningar och förutsägbarhet, anteckningar och tystnad. Springfactory kommer att turnera i Storbritannien inom kort.

INSPELAT – KLUBB TRUBBEL
I DJ-båset gästas residenterna även denna gång av en av de egna favoritklubbarna i stan. Från snookergrottorna under S:t Eriksgatan kommer Klubb Trubbel i form av Ida Borg och Erik Brehde. Klubb Trubbel är den enda klubben i stan som inte skäms för att köra två Håkan-låtar i rad och bjuder alltid på en blandning av högt och lågt i genrerna indie, pop, rap, electro och allt det andra feta! Precis som det ska va.
Bli vän med Klubb Trubbel: http://www.facebook.com/profile.php?id=100000837743677#

Vid fint väder sätter vi igång skivorna på terrassen redan vid ca kl 18.00.

Mvh Micke, Andreas och Anders.

FRI ENTRÉ! FRI ENTRÉ! FRI ENTRÉ!

PS. King Kongs tjusia affischer görs av Titus Boguslaw.

10 år äldre.

Det är tydligen 10 år sedan nu. 10 år sedan vi satt i köket hos Frallans päron, han, jag, hans syster och nån mer. 10 år sedan vi inte kunde komma överens om det var magi eller trams. Det är 10 år sedan hon söta flickans storebror blev besviken över att jag hann före honom med ectasy-kopplingen i “uppe på fem”-strofen. Det är 10 år sedan man köade skiten ur sig till Nightlife på Dianas källare. Det är 10 år sedan jag insåg att hip-hop inte var min grej. Det är 10 år sedan jag var 10 år yngre. 10 år sedan jag var arbetslös. 10 år sedan jag tog mitt första riktiga jobb. 10 år sedan jag blev en del av LO-kollektivet. 10 år sedan jag blev kär för första gången. 10 år sedan jag läste I’m Spock av Leonard Nimoy. 10 år sedan jag åkte ambulans i horisontellt läge. 10 år sedan jag lämnade en polisanmälan. 10 år sedan jag förstod vad ångest var. 10 år sedan hemska maj. 10 år sedan jag blev stockholmare. 10 år sedan “Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

I höst kommer en ny skiva. Undrar hur den står sig när jag är 10 år äldre än nu?

Den speciella lördagen.

Det blev en kväll att minnas. Vi firade av Sjöhästen som sig bör. Inget extravagant, inget speciellt (förutom att vi hyrde en ap-dräkt på Buttericks och lät den bjuda på bananer). Bara ytterligare en gammal hederlig King Kong-drabbning med musiken i mitten. Upplägget var lika enkelt som bekant, två grymma liveakter med stigande stjärnor. En gäst-dj som kompletterade residenterna. Och så ett riktigt djävla sjöslag till dansgolv med allt från “Ramlar” till “I Never Promised You A Rose Garden”. Så enkelt. Så fantastiskt.

Jag kände mig tom fram till cirkus midnatt. Sen kom alla kramarna. Alla fylle-komplimanger (bl.a. sa sångaren i det ena av King Kongs eviga favvoband att vi var hans favvoklubb). Alla frågor. Alla förslag. Det kändes som att våran lilla apa och hans sjöhäst under sina snart fem gemensamma levnadsår gjort sig ett namn och lämnat spår. Jag var, är och kommer alltid vara stolt.

Så här såg det ut:

      A&A in da box.

  Kronprinsen sjöng för oss. Det var fantastiskt. Han är så fin.

       Lika fin var Umiumi som sjöng och dansade för oss.

         Det var trångt. Men Aron från OBL-kollektivet trivdes bland alla kroppar.

  Ungdomarna i vip:en skötte sig exemplariskt och skapade en härligt lyxig känsla.

Världens bästa ljudtekniker ser min kamera och ger upp.

              “Joax” (eller var det Joar?) kommer vi sakna.

        Vår första gäst-dj “Lill-Pajsarn” var med när allting började. Hela vägen från Göteborg var han självklart också med när det slutade.

        The Honeydrips-Micke gästade i hörnan.

       Och så fann de varandra.

  Fantomen och Folkparkskungen hade garderob-spexat och körde crossdressing kvällen till ära.

    Peppe Nilsson var som alltid ett tryggt stöd att luta sig emot.

   Gossarna spelade skivor…

             …och jag dansade på möbler.

Nu är det alltså över sägs det. Men det finns inget ont som inte för något gott sig. “Yin och yang ni känner till” som Sonny så vackert uttryckt det. Även om Sjöhästen på något vis blivit som en del av min kropp och själ så lämnade vi i alla fall Hästen på topp. Vi är grymt peppade på att skapa något nytt. Håll utkik. Snart smäller det nån annanstans. Var vi hamnar vet vi inte. Men vi kommer alltid att äta burgare på Crave istället för att gå på efterfest:

Låtar om brev.

Jag har gjort en spellista med låtar om brev. Hjälp mig gärna, jag har bara kommit på tre stycken.

Bokmässan. Andra rapporten.

Blev inte så mycket bloggande från Bokmässan. Men här kommer ett klipp från en av de allra största höjdpunkterna. Lennart Palm från Lerum spelar “Känn ingen sorg för mig Göteborg” på sin partyorgel vid Melodikryss-livesändningen från Sveriges Radios monter.

Lägg märke till hur graciöst och samtidigt enkelt Anders Eldeman rör sig på scenen också när han inte talar ut i etern. Det är en man som älskar sitt jobb. I fredags ville jag bli kulturminister, igår ville jag ärva Anders Eldemans skivsamling och ta över Melodikrysset efter honom. Idag (igår) ville jag bli språkvetare.

Ångest VI + VII + VIII + IX.

090913. 00.08AM. Skatteskrapan. Missade Liechtenstein.

090913. 00:44AM. Karl Johans Torg. Fucking jävla Debaser-kö.

090913. 04:16AM. Högalidsgatan. “det är för sent, för sent för vin. För sent för kärlek ren som snö”. Och ingen fattar nånting.

090913. 10:49AM. Hornstull. Skulle ju plugga idag.

Fredag.

En öl. På en fredag. När hände det senast? Håkan-konserten var förstås lysande. Dessutom väldigt trevligt att hänga med B igen. Det var länge sen. Måste dock smälta konserten (och känslokaoset den startade) lite innan jag kan kritisera kvällen ordentligt. Men frågan är om inte “Gårdakvarnar och skit” var bäst.

Så många broar jag bränt
Ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär
när jag går med dig

Så många vänner jag känt
Ingen som jag riktigt behövde, nej
Jag har aldrig varit normal
bara när jag går med dig

I förvisso hård konkurrens med “Nu kan du få mig så lätt” som kom allra, allra sist. Jag postade den här på bloggen igår och ville verkligen höra den. Och det fick jag.

Och alla bara pratar "är det sant" och "jag har hört om dig"
Jag kommer aldrig tillbaka hit igen
Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna
Alla dansar och jag tänker är du också själv, var är du ikväll

Avslutningsvis ett stort tack till unga fröken Andersson.
Sov gott.

Fredag.

Idag skriver jag ett reportage. Men det går lite trögt. Har så mycket annat i huvudet. You know, I met this little girlie, her hair was kinda curly. And it’s tricky…

Risken är väl att Håkan bara komplicerar saker ikväll. Det brukar han göra.

Torsdag.

Inatt sover jag borta. Har barnvaktat lillebror. Så soft att hänga med honom ensam. Vi åt köttfärsås, drack mjölk,  snackade utbildning, kollade på Star Wars: The Clone Wars och åt tresmak-Big Pack-glass. Sen skickade jag honom i säng. Det finns en sån grym kaffemaskin här, man bara ställer koppen under kranen och trycker på en knapp. Inne på fjärde koppen nu. Blir nog några hundra sidor Östergren innan man somnar.

Imorgon ska jag vara journalist och skriva klart ett litet kåserande reportage. Sen går jag på Håkan Hellström på Grönan. Borde kanske ta med brorsan, hans tröja på bilden är ju lite old school-Håkanish.

Nydelig.

Om sex timmar går tåget till Oslo. Byter i Karlstad. Semester. Semester. Semester. Behöver lite miljöombyte. Är så jävla rädd för att springa på “fel” människor på stan (det var nära igår…usch).

Fast måndagskvällen bevisade att man kan vara miljöombytlig också i Stockholm. Premiärhänget i Ivar Los park bjöd på gott sällskap och god stämning (innan Södra latin-idioterna fick fram gitarren strax bredvid oss och våldförde sig på såväl Hellström som Åkerström). Det finns uppenbarligen mycket kvar att uppleva. Bara kreativitet får lite spelrum. Stockholm har nog satt klorna i mig ändå. 

I Oslo är det festival. Med nästan identisk line-up som Way out West (som jag besöker i helgen). Fast jag känner ju knappt igen något band. Sån ungdomsmusik mest tror jag. Men dom Glasvegas ska jag väl se tror jag.

En stor fördel, utöver den rent ekonomiska, med att inte betala entré på festivaler är att man inte bryr sig så mycket om själva musiken. Pressen att se det där bandet man aldrig hört talas om och som ofta visar sig vara rätt kasst men som alla pratat om innan (typ Neil Young) försvinner. 

Jag blir glad av att jag ska se My Little Pony två gånger i Oslo i alla fall. Och snacka svorsk med dem. Och dricka svenskköpt rosé på Olas uteplats.

Polaroid på My Little Pony-Simen av My Little Pony-Jörgen Nordby. Han tar fina bilder med sin kamera. Kolla bara:

 

Semester. Semester. Semester.

Nattlig rapport

Så kom man hem igen. Lyckades med bedriften att klämma in två fyllor på en kväll. Även om den andra blev ganska avslagen. Troligen på grund av den första.

Men det blev trots allt en trevlig kväll. Trevlig anekdot-fylla på KingsTown. Dålig film. God burgare. God Zipfer på Moldau. Massor av bekanta (från bl.a. Sala, Göteborg, Bandhagen, Högdalen, Björkhagen, Södermalm, Årsta, Fredhäll, Mälarhöjden och Hökis) på bakfickan där stans kanske bästa DJ bjöd på underhållande musik som man egentligen ville dansa till, men där fanns ju ingenstans att dansa.

Nu laddar jag ned en Håkan Hellström-bootleg som enligt "upphovsmannen" ska vara PISSBRA.

Jag skiter nog i Melodikrysset i morgon. Och det är väl en himla tur att inte Hasse Tellemar leder Ring så spelar vi längre. Då hade jag ju varit tvungen att gå upp klockan åtta.