Club King Kong <3 Fritz’s Corner

Vänskapen mellan Club King Kong och bästa Stockholmsklubben Fritz’s Corner har pågått länge och börjar nu övergå till en mer känslosam vänskap. Inte bara har vi haft glädjen att gästa deras klubbaftnar, de har också bland mycket annat huserat vårat julpynt när vi varit förvirrade och glömska. Nu går vänskapen in i nästa fas:

Ikväll onsdag gästar CKKs Andreas “Skäggo” Nilsson Frittans onsdagsparty på Lilla Hotellbaren tillsammans med Fritz-Johan och SVMK-Rickard. Partyt pågår mellan 19.00 och 02.00 och det är helt gratis.

På fredag är det dags för nästa kärleksmöte. Då gästar undertecknad Fritz’s fredagsbaluns (Facebook-event här) på anrika jazzklubben Fasching. Tillsammans med en hope folk (se affischen nedan) så spelar jag plattor tillsammans med Frittan-residenterna mellan 00.00 och 04.00. Det kostar en hundring, men om du är snabb och mailar till osa(a)fritzscorner.se så kanske du hinner hamna på gästlistan. OBS! Fram till midnatt hänger man på bästa Kungsholmsklubben Klubb Trubbel och efter 04 äter man på Max.

CKK hjärta FC. Snart blir vi intima med varandra.

Tisdag.

Jag är hög på kodein. Spanska kocken är tillbaka i köket. Snart drar jag till Afrika. Tjoho.

Oslo.

Förra helgen var jag i Oslo. Bland annat så deltog jag i Poploggs sommarfest. Där bjöds det på tiorätters. Det var fantastiskt gott och fabelaktigt trevligt. En ära att få delta. Mange takk.

 

Det sjöngs mycket och vackert mellan rätterna.

Måndag.

Det var måndag. Men det kändes som tisdag. Efter allt för många dagars festande var jag som invärtes dränkt i alkohol och nån bakfylla kunde på något kemiskt vis inte uppbringas. Jag steg upp ur det ena sovrummet och satte mig i den nya soffan och skrev klart en recension av en fantastisk diktsamling. Facebook-chattar lite. Väcker han i det andra sovrummet. Går till Oslos Södermalm och äter grekisk frukost på ett vedervärdigt 50’s-diner-ställe. Stressar till ett tåg. Köper snus för 75 norska oljekronor. 

På tåget tränger sig sömbristen på. Men jag upprepar “måstehållamigvakenmåstesovainatt” som ett mantra.  Håller mig på ett motsägelsefullt sätt vaken med läsning. Läser diktsamlingen en gång till. Denna gång är den om möjligt ännu bättre. Den får ett soundtrack. Den skapar nya bilder i huvudet på mig. Trots att poeten är avbildad på insidan av pärmen så ser jag en annan framför mig. En som både känns nära och avlägsen. Gällande såväl de revolutionära dikterna som mitt eget liv. En gång kallade jag denne för arbetarklasshjälte.

Sen kommer några utbytesstudenter och förstör min fina ensamhet. Men de håller mig vaken i alla fall.

På natten drömmer jag att jag går på en gata i Oslo och tänker att slaktarn har satt kniven uti Stockholm. Och hur jag hatar de som känner pengar på vad andra gör.

Ångest XXII.

För en tid sedan var jag på mitt årliga läkarbesök. En för mig ny läkare med norsk brytning lyssnade på mitt hjärta, kände på mina leder och kollade blodtrycket. Allt var ok. Innan den fysiska undersökningen hade vi haft ett samtal. Hon frågade då om mina studier, mina jobb, mina motionsvanor (jag ljög i år igen). Sen fick hon för sig att fråga om mitt sociala liv. Bor du tillsammans med någon? frågade hon för att hastigt ställa följdfrågan; eller du kanske bor hemma? när hon såg att mina ögon ville dö. Jag bor ensam, svarade jag med ett försök till oberörd stämma. Har du nån partner? blev nästa fråga. Nej. Jag frågar inte av egen nyfikenhet, kommenterade hon med en darrning på rösten. Men du är ju i den åldern då många väljer att skaffa familj. Ridå, ridå, ridå.

Inte nog med att man begåvats med en genetisk sjukdom. Man ska få lida för sitt misslyckade “sociala liv” också. Efter läkarbesöket kändes det mesta krokigt och jag hoppades att de snälla sjuksyrrornas omhändertagande mentalitet i provtagningsrummet skulle dämpa ångesten. Men tydligen behövdes inga prover i år och jag blev hemskickad. Klev av bussen vid ett soligt St Eriksplan och kände för att promenera av mig det mörka. Tog riktning mot Gottfrid Larssons staty “Arbetaren” som alltid brukar lugna mig. Det funkade inte.

Att sedan promenera om lekparken med alla daglediga småbarnspappor gjorde inte saken bättre och jag kände att jag var tvungen till handling. Hur motverka den åldersnojiga ångesten? Jag kom fram till att det behövdes göra nåt fräckt. Jag beslöt mig för att gå och läsa livsstilsmagasin på tidskriftsbiblioteket på Odengatan. På vägen dit började det att också kurra i det inre. Jag var hungrig. Såg en sushirestaurang och fick en tanke om att bete mig ungt och modernt och äta sushi för första gången i mitt liv. När jag läser menyn i fönstret och ser att alla kotlettfrajsor käkar med pinnar på uteserveringen inser jag misstaget. Man kan inte göra sig yngre än vad man är. Men man kan göra sig äldre. Jag korsar gatan och köper strömming med mos, rödlök och gräddfil. Sen Sala Allehanda istället för nåt livsstilsmodernt. Sen repiga revyskivor istället för fräcka popskivor.

Sen kändes det lite bättre. Väl hemma igen hade jag en trevlig stund i horisontellt läge tillsammans med Tjadden Hällström.

Sen bjöds jag på middag och sen vann Bajen med 5-0 över Ålands bästa lag. Sen drack jag veteöl, som sig bör när man är gammal.

2010-04-05. Glad påsk!

Tog en lov till den lokala lågprisbutiken. Alltid fyndläge. Vi snackar sjuåfemti per kilo! Jag menar hallå!

(Innan det hade jag upplevt en hockeymatch som kändes som om den spelades för tio år sedan. 1. Brynäs spelade mot Leksand. 2. Brynäs förlorade mot Leksand. 3. Globen var långt ifrån halvfull. Som kuriosa kan tilläggas att jag, när hesa Fredrik sjöng, sparkade så hårt i sätet framför mig att min gamla knäskada gick upp. Jag lever för det där laget.)

Signe.

Det vore ju sinnes mysigt om Signe Hasso någon gång stoppade bröd i min mun vid frukosttid.

Goda frukter.

1. Jag blir sällan sugen på saker. Får sällan såna cravings. Jag har ju fostrat mig själv efter devisen “man äter för att bli mätt och dricker för att bli full”. Men när jag väl fått smak för nånting, eller nåt fått smak för mig, ja då vill jag bara ha mer. Och ännu mer. Tills jag inser att det kanske inte var så märkvärdigt gott i alla fall. Det finns ju inte bara päron utan också plommon. Och såväl kyckling som kött.

2. Ikväll tog jag mig en riktigt europeisk afton. Jag lät mig smaka det bästa från Turkiet (kebab), Italien (pizza), Sverige (kebabpizza), Polen (Chopin), Slovenien (Zizek) och Tyskland (Weihenstephaner Hefe Weissbier).

3. För övrigt vill inte jag heller dö för Vilks’ rondellhund.

4. Och jag försöker hantera alla känslor kring Ove Molins beslut att avsluta karriären efter denna säsong.

Ti-ti-ti-tiramisu? Jag bjuder.

Toaletten, skithuset, do, muggen. Kalla det vad ni vill. Rummet där tystnaden ständigt råder. Ett stillhetens rum för eftertanke och kreativitet. Rummet dit man åtskilliga gånger tagit sin tillflykt när omgivningen känts för närgången och krävande. Men tiderna förändrades, min vän. Nån omgivning har jag inte sett röken av på ett tag nu och några krav har jag inte känt i  lyan min på mången dag. Det är som om hela lägenheten blivit till ett gigantiskt skithus. Var jag än sätter mig råder stillhet och tystnad. Blicken flackar viljelöst omkring för att slutligen fastna på något menlöst objekt. Travar med lektyr för den sällskapstörstande byggs kring varje sittplats.

Och ingen bankar på min dörr. Ingen skäller. Ingen busar och frågar om det gick bra.

För att motverka stillheten och tystnaden så tänkte jag liva upp mitt skithusstationerade skitliv. Jag köpte en engelsk pelargon och en bytta Tiramisu-glass. För inte har man färgglatt blomster på muggen. Och vem (förutom Rockys kompis Mesup) äter glass när han klossar? Om det funkade? Blomjäveln svarar inte på tilltal och verkar helt oberörd av såväl komplimanger som smekningar. Den  må vara fin att se på, men do-stämningen lever kvar.

Och ingen bankar på min dörr. Ingen skäller. Ingen busar och frågor om det gick bra. Ingen, absolut ingen, ser mig i ögonen och frågar hur min dag varit. Vad jag tänker på. Hur jag verkligen mår.

Måndag.

Det finns en överhängande risk att jag blir beroende av de rosa. De inte bara såg goda ut. De smakade äckligt bra.

Veckan.

Veckan gick så snabbt. Tisdag blev måndag. Jobba. Brollan fyllde tvåsiffrigt. FiB-jobb. Jobba. Premiären på Klubb Trubbel, en trevlig ny bekantskap i biljardunderjorden på Kungsholmen. Första gången jag hört The Secret History på lokal då jag inte själv varit delaktig i processen. På fredagen intogs årets tredje semla på klassiska Munkens konditori på Renstiernasgata. Och sen kom ett VG på b-uppsatsen. Sen gick det otroligt bra i På Spåret. Sen gick det sämre. Nu är det lördag.

Och mitt i allt kom det tragiska beskedet…

Malmö en måndag.

Jag är kvar i Malmö. I Linas lägenhet. Tackar hjärtligast för login och frukosten. Nu går jag ut på stan. Elevskoleteater, konst, falafel och kaffe. Stockholm vadå?

Lingongoding är godare till frukost än Lingongrova. Namnet är dessutom mer aptitretande.

Nattlig promenad.

Jag tog en rask promenad från Hökarängen till Högdalen. Högdalens Industriområde är sjukt vackert om natten.

Sammanfattart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                         Fredag: Jag hittade min gamla Brynäs-kepa och blev överlycklig!

 

Fredag: Jag gick till Debaser Medis. Hatar det stället mer än jag hatade Alger 2001. Vi snackar alltså hat. Men de ställde ett sjukt bra band på scen; The Mary Onettes. Så slickat, så tajt, så snyggt och ändå så stört bra. Och de hade en morfar på scenen som stolt ropade in sina barnbarn för extranummer. Och de hade en stringquartet med sig. Det var vajjert, Låten de spelade för min mobil finns att lasta ned från skivbolaget Labrador. Här för att vara exakt.

Det är klart man hatar ett ställe som erbjuder såna här faciliteter. Funderade på att kissa breve, men det drabbar ju knappast de onda. Lägg märke till min vänstra danssko som sticker fram. Den innehåller en uppsättning tår som saknade känsel efter att vi tvingats vänta utanför entrén för att Debaser Medis’ kassaapparat gått sönder. Jag menar; hallå! Det är väl för fan inte mitt problem. Och vakten (som i övrigt var trevlig) hävdade att det var för bandens skull;  annars skulle de ju inte få några pengar. Nu missade de publik istället. Nazikepsen bjöd på Fernet, det värmde min själ och mina tår.

 

Lördag: Efter ett riktigt slavpass på jobbet igår var det underbart att återigen omfamnas av den kollektiva värmen som bara finns i den där revolutionära källaren på Kungsholmen. Ölen var billig. Erik de Vahl (som jag intervjuade i senaste Folket i Bild/Kulturfront) uppträdde med egna och andras låtar, bland annat en cover på McCarthys fantastiska “Red Sleeping Beauty”:

Söndagen har bestått av att knåpa ihop en vettig låtlista av alla mp3:or jag lastat ned senaste tiden. Sen ytterligare ett slavpass på jobbet. Sen ett kort stopp på Kungsholmen där jag bland annat besökte min före detta lokala hamburgebar. Det var äckligt.

Fan vilken eländig jävel man är. Tur jag har sällskap av Focault resten av natten. Och ProViva Hallon och Granatäpple – Ett resultat av svensk forskning.

Fira fredag!

Micra mat. Åka till jobb i Västerort. Byta om. Prata lite lön. Förflytta mejeriprodukter. Köra truck. Byta om. Åka tunnelbana till Hötorget. Gå till Folket i Bild/Kulturfronts releasefest på KGB. Kolla på en avskalad version av Parker Lewis. Lyssna till DJ J Bishop. Spela skivor. Dricka öl. Så firar jag ledig fredag.

                                              Parker Lewis live på Pop Dakar i somras.

Onsdag.

Stycke 1: Allt ser nästan ut som vanligt vid en första anblick. Men när man skrapar på ytan eller drar ut en kökslåda märker man att allt är förändrat. Jag har till exempel ingenting att slipa mina gamla knivar med längre. Kanske därför jag känner mig så uddlös och slö.

Stycke 2: Tidigare denna onsdag, som nu blivit torsdag, rörde jag mig på Knivsöder. Först humor på Rio (Al Pitcher var rioligast). Sen bjöds jag på öl på Strand. Där spelade Ironville. Det var trevligt, som en blandning av Laakso och Concretes typ. Sen åkte jag fyrans buss till Skanstull. På bussen och på tunnelbaneperrongen var alla människor dumma i huvudet. Utom jag. Förstås.

Stycke 3: Torsdag blir stressig. Skola, jobba, rodda releasefest, spela skivor på releasefest, bli full. Det är planen. Mest ser jag fram emot att få testa den nya “säsongens smak” av ProViva. Ytterligare ett resultat av svensk forskning.

Helgen.

       First Aid Kit spelade live på pop songs i Malmö. 

         Jag och Sara spelade skivor hela kvällen. Flera timmar.

  Malmöbor.   

Efterfest. En tröja gick sönder. Min tröja försvann.

Franska MiLK & Fruit Juice feat. Tanja från Tada Tátà spelade på Club King Kong.

Faster Glenn spelade också live på Club King Kong.

           Jag gaddade och blev gaddad.

Söndagspizza köptes hos Gunnar. Söderorts bästa pizzeria?

Tisdag.

Har jobbat idag. Och sett en Wes Anderson-film på statstelevisionen. Och lyssnat på norsk pop. Och ätit frukt, nötter och halstabletter. Har tydligen en tenta på torsdag.
Vad är meningen?

En liten historia ur mitt jättelånga liv:
Jag jobbade sedan ett drygt år på ett lager i ett industriområde i Hagsätra. Jag trivdes som få. Det var ett skönt gäng på lagret, jag minns fortfarande vad alla hette. Jag hade truckkort, blåställ och stålhättor och jag var skyddsombud. Jag var 21 år gammal och den idag skrattretande lönen räckte till allt jag behövde, skivor och fest. Livet lekte.
   Det var en sensommarmorgon.  Jag stod vid Älvsjö station och väntade på buss 143 mot Högdalen. Plockade en Metro. Där stod att Aaliyah hade omkommit i en flygolycka. Jag hade hennes självbetitlade skiva på vinyl hemma. Hon var född samma år som jag.  Jag minns att jag grät. Det borde varit jag…

Lördag+Söndag (inkl. Ångest XVII).

Det var en kulen dag. Jag mådde krokigt.

Ångest XVII. 090917. 5.30PM. Munkbrogatan. Gamla Stan. Höst.

Åt en pastasallad. Sen omfamnades jag av den kollektiva gemenskapen i en radikal bokhandel på Kungsholmen. Där föreläste en kamrat från Malmö och sen spelade en orkester. Orkestern hette The Spinning Jennies. De spelade sån amerikansk folkmusik med texter om klasskamp, solidaritet och kärlek. Chockerande bra. Jag rätade på mig och gick på 30-årsfest söder om Söder. Åh, vilken fest. Den bästa på länge. Tror jag också måste ha en 30-årsfest söder om Söder.

Idag har jag ätit brunch. Sillar och fruktsallad. Sen har jag blivit med kabinväska. Sen såg jag filmen Upp i 3D med 3D-glasögon. Fin film, emellanåt tänkvärt om livet, emellanåt klassiskt Pixar-skoj. 3D-glasögonen var inte såna i papp som man fick med Fantomen på 80-talet utan moderiktiga, RayBan-aktiga plastbågar. Hela salong åtta var full av hipsters.

Sen kom jag hem. Pantade burkar. Tog en promenad. Hängde i en gångtunnel och hoppades att nån skulle komma och försöka sälja nåt olagligt. Det  kom ingen. Gick hem igen och botade ångesten med Freewheel. Imorgon är det måndagjävel igen. Men jag lämnar landet på onsdag.

Nu knyter jag mig. Ska upp tidigt imorgon och promenera innan gröten.

Jaha. (inkl. Ångest XII + XIII.)

Då var man enligt passet 30 år. Två siffror man inte använt på länge. Den första använde jag sista gången den 28 september 2003 och den andra den 28 september 2000.

Men det är egentligen inte förrän 02.50 nånting jag fyller på riktigt. Kanske slår nojan till då. För nu känns det som vanligt. Ålder är ju bara ett nummer, som de säger i Förenta staterna.

Men det skär lite i själen ändå. Jag hade inte trott att det var så här mitt liv skulle se ut på min trettioårsdag. Hade nån frågat mig för tio år sedan under en fikapaus på truckförarjobbet  hade jag nog sett mig med barn och utan blogg (fast då kanske det inte fanns bloggar). Hade man frågat mig för ett år sedan hade jag sett den storslagna 30-årsfesten i Sala Folkets Hus framför mig. Planen var att jag skulle sitta på en tron och låta folk hylla mig. Band från Stockholm skulle spela. Sala Allehanda skulle göra reportage. Både Stadshotellet och Svea Hotell, och kanske till och med Sofielunds vandrarhem skulle vara fullbokade i mitt namn. Nu sitter jag ensam i min gamla soffa. Jag hade gärna haft sällskap. Det var inte så här det skulle vara.

Det här önskar jag mig i present: Gammeldansk. Fernet. En iphone. En ny lap-top. Ett par svarta jeans. En eller flera fina skjortor. [ingenting]-skivan. En hatthylla. Fina ostar. Nya klackar till mina kängor. Ed Wood-dvd-boxen. En himla många program-boxen. En flaskdiskborste. Fast jag skiter egentligen i prylar. Det finns bara en sak jag vill ha, det som jag plågsamt tjatar på min nära vänner om hela tiden. Det som kommer efter ångeststönen i mina ångestfilmer.

På tal om det. Bokmässehelgen gav inte upphov till nån större ångest. Det var för späckat schema för det. Men i Malmö helgen innan var det stundtals riktigt illa i fyllan. Här är bevisen:

Ångest XII. 090919. 03:37AM. Mäster Palmsgatan. Malmö.

Ångest XIII. 090920. 01:25AM. Spånehusgatan. Malmö.

Det blir kanske lite firande imorgon iallafall. Funderar på att sätta mig nånstans och låta mig bjudas på öl och sång. Firandet inleddes förvisso lite lätt tidigare ikväll i huset med den stora TV:n. Kebabpizza med pommes och två såser och en flaska skumpa. 

Nu måste jag sova. Tvättstugan imorgon bitti. Grattis och god natt. Ridå.