Onsdagskvällen tar oväntade vändningar. Först Facebook-postar Dror Feiler länken till debattartiklen “Ta strid för en god kapitalism” som s-märkte journalisten Björn Elmbrant och förre Metall-pampen Göran Johnsson (säkert utan större svårigheter) lyckats få publicerad på högerorganet Svenska Dagbladets debattsida. Debattörerna får mig att spy. Spy över vad som blivit av svensk arbetarrörelse och vad dess så kallade företrädare klämmer ur sig:
2010-talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan om att trygga växande företags växtkraft, genom mer av såddkapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de så kallade riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga.
Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.
Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.
Jag brukar ibland säga att jag innerst inne nog egentligen är sosse. Eller att jag gärna skulle vilja vara sosse, en sån som min farfar var. Men att den reformistiska delen av arbetarrörelsen totalt visat sin handlingsförlamning och därmed meningslöshet efter det att arbetsköparna och dess organisationer insett att samförstånd inte behövs för att säkerställa profiterna. Till alla er jag sagt detta; förlåt. Förlåt. Förlåt! Visst finns det många ärliga och hedersvärda socialdemokrater kvar i detta land, men ni räcker inte till. Gör som jag, bryt länkarna som bojar era lemmar samman med såsseförlorarna och kom med i den del av vänstern som inte ser “den goda, långsiktiga kapitalismen” som historiens slut. Den del som istället ser kampen mot alla former av kapitalism - och för socialism - som vägen mot frihet, jämlikhet och syskonskap.
Här hade inlägget kunnat varit slut, men samtidigt som jag läst färdigt artikeln och spytt upp spanska kockens baconinlindade kycklingfiléer så ser jag en annan Facebook-postning. Det är en Spotify-länk till Weeping Willows låt “So It’s Over”. Jag klickar och lyssnar. Tänker att fan vad jag älskar den här plattan, trots att det gör ont överallt när man lyssnar på den. Men Elmbrant och Johnssons svek har tyvärr inte lämnat mitt inre tillsammans med de vomerade matresterna. Deras svek ger texten en ny mening. Låten blir till en uppgörelse mellan mig och socialdemokratin. Den socialdemokrati jag som sagt nånstans djupt inom mig känt nånting för. Men. Det är över nu. Fett över. Imorgon är en annan dag. Då ska solen stråla mera klar.
So it's over
It's over and gone
I'll have to leave you for good
'Cause this can't go on
And tomorrow must be another day
I know I will have no regrets
'Cause I can't stand to stay
Bonusläsning: Proletärens senaste ledare kommenterar Mona Sahlins avgång och socialdemokratins förfall mycket insiktsfullt.
Inlägg
