Refused are not fucking dead

Precis innan sängång inatt så dök ett tweet från Pitchfork upp i min Twitter-feed. Där stod att Refused skulle spela på Coachella-festivalen i USA. Jag retweetade (min Twitter finner du här) med några tillagda utropstecken och frågetecken. På plats i sängen berättade jag om det för min flickvän som svarade med kommentaren: "Det Refused?" Sen sov vi.

På morgonen idag var det all over internet. Inte bara Coachella utan även Way Out West i Götborg skulle besökas av Refused. Alla blaskor skrev om det. Alla twittrade och facebookade om det. Och alla hade åsikter om det. 

Min åsikt så här ett drygt halvår innan spelningen är att det vore himla kul att se dem igen. Jag såg dem på Volvopalooza-turnén på Medborgarhuset (nuvarande Debaser Medis) i Stockholm 1998, det måste varit en av de sista spelningarna i Sverige. Jag minns kvällen väldigt väl. Det var en jävla line-up med bl.a. The Hives, No Fun At All och Liberator som förband. Jag minns att jag och en bekant från Sala gick iväg under nåt av förbanden för att få i oss lite öl, och att det enda stället vi hittade som serverade starköl till en tonåring som mig var Pizza Hut i korsningen Götgatan/Folkkungagatan. Så där charmig landsortspunkigt på nåt vis. 

Hur som helst håller jag med bandet när de i sitt uttalande säger att:

We never did “The shape of punk to come” justice back when it came out, too tangled up in petty internal bickering to really focus on the job. And suddenly there’s this possibility to do it like it was intended. We wanna do it over, do it right. For the people who’ve kept the music alive through the years, but also for our own sakes.

Det är en fantastisk skiva. En av de få skivorna från den "hårda" perioden i mitt musikaliska liv som levt kvar. Synd bara att återföreningen sker på den lökigaste festivalen av dem alla. Jag lär ju missat. Jag lär ju vara i Oslo eller Helsingfors då. Fast jag räknar med att Martin Schibbye är hemma då och han gillar ju Way Out West. Så...

Hur som helst, ändå stort.

Tips: Min gamle vän Staffan har skrivit en läsvärd artikel om nyheten på hemsidan SWEHC.COM.

Knas.

Fick en liten Refused-revival efter att jag hittat bilden på den gamla Hej Babberiba-affischen. Hade nästan helt glömt att de gjorde en låt ihop med (Brynäsaren) Thomas Di Leva. Den hette “Jag äter inte mina vänner”. All respekt för folk som väljer att inte äta kött, det är både moraliskt och nyttigt. Men den här texten får mig faktiskt bara att bli sugen på att just äta döda djur. Så tokig är den.

Kossor är inte människor. Hästar är inte människor. Apor är inte människor. Ormar är inte människor. Råttor är inte människor. Det sista vet jag med säkerhet efter att ha lyssnat på Björn Ranelids “Sommar”-program från 2008 säkert tusen gånger. Han gör där tydligt att “Människan är överlägsen råttan som skadedjur.” Och lammet kommer inte leka med hajen. Då drunknar väl lammet?

Jag var där.

Det var stort. Jag fick en skiva signerad av Köttgrottorna. Guld-Lars skrev “Till Mongos bästa kompis”. “Mongo” heter egentligen Stefan och jag hade träffat honom på Gran Canaria några somrar innan. Jag kände så att säga en punkrockstjärna. Utöver detta minns jag nog Refused-konserten bäst. Och Popsicle. Och Ace of Bajs (som inte kvalificerade sig för affischen) som gjorde en galet bra spelning i den gamla scenvagnen. Peakade deras karriär då?