MUSIK: Fagersta leverar - Ny video med The Hives

Idolerna från grannkommun är tillbaka. Nya plattan Lex Hives släpps 5 juni. Några få dagar senare spelar de på Millencolins 20-årskalas-festival i Örebro. Jag tror bestämt mitt tonårsjag bestämt sig för att jag ska åka dit.

Där druvan glöder.

Jag får aldrig nog av Don Carlos. Den störste västmanlänningen genom tiderna i den största stunden i den svenska filmhistorien. Om vi vidgar vyerna så intar den i världsmått en klar andraplats efter presskonferens-scenen i Notting Hill.

1917 för sjutton.

Sitter och googlar vidare på Kalle Rosenberg och Västerås och hamnar på författaren Anders Lifs hemsida. Han har skrivit flera böcker om Västerås. Bland annat om dess bandylag och däribland en om profilen Pelle Fosshaug. Men han har också och framför allt skrivit boken 1917 - En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. En fantastisk bok om revolutionsåret 1917 och det som hände i Sverige och världen i allmänhet och Västerås i synnerhet. Den ska tydligen vara slut hos förlaget, men finns fortfarande att beställa direkt från Lif. Eller så kan man få låna mitt ex.

Himlen är grönvit. RIP Kalle Rosenberg.

Jag hejar på Hammarby i bandy. Det har jag dock inte alltid gjort. När jag var riktigt liten hejade på Västerås SK. Pappa brukade ta med mig till Rocklunda Bandystadion i residensstaden för att i bävernylon äta korv och klappa bandyapplåder. Ibland fick vi finbiljetter genom farsans jobb och då fick man stå på läktaren med tak och värme. Men oftast stod man i kylan. Jag har starka minnen av framförallt det som hände utanför planen. Och då förstås framförallt av Kalle Rosenberg. Hejarklacksledaren som vandrade runt isen i vit sweatshirt, grönvit halsduk, megafon och skyltar med ramsorna på, till exempel klassikern “Heja alla är ni klara”. Han bodde i Göteborg och for till Västerås till varje hemmamatch och fanns med på de flesta bortamatcherna.

Peppe Texas upplyste mig för ett tag sen om att Kalle lämnat jordelivet vid 82 års ålder. Och Karl-Erik Eckemarks nekrolog på VSK:s hemsida bekräftade det hela. Även om hjärtat mitt klappar för ett annat grönvitt gäng sedan många år tillbaka så högg det i samma hjärta när jag nåddes av nyheten. Det gjorde det antagligen hos alla som någon gång förstått vad idrott handlar om.  Det lär väl knappast ske, men jag hoppas verkligen de hyllar Kalle på Idrottsgalan ikväll!

Kalle in action:

Cirka 2.25 in i klippet sätter Bajen en balja på VSK och Kalles missnöje klipps vackert ihop med “Tomtens” glädje. Nu sitter de tillsammans i himlen. Och himlen är grönvit.

Två goda vänner, Tomas Wallin och Daniel Östborg gjorde för några år sedan en film om Kalle. Jag har inte sett den, men nu finns Där himlen är grönvit tillgänglig för fri nedlastning. Jag ser den istället för på Peter Settman och hans jävla gala.

Sala.

Jag är fortfarande i Sala. Igår åt jag lunch i gallerian som heter Sala Torg. Det kändes som jag var i Västerås. Idag såg jag i Avatar på Centrumbiografen. Det kändes väldigt mycket Sala. Och träden på Stora torget påminde om träden i Pandora i filmen.

Filmen var bra men lite overklig. Stridsrobotorna var ologiska och skoj. Sensmoralen att väpnat motstånd mot kapitalet lönar sig var fin. Jag sa åt barn att “hålla käften”. Och jag insåg att 2009 års sci-fi-trend var storvuxna blå humanoider:

Imorgon åker jag till Stockholm igen.

Mitt vinterland.

Hemma i Sala. Alltid a pleasure.

Glider omkring.

Jag gillar hala golv. Minns det nya golvet jag hade i mitt rum i Kila. Finns en video från mitt sjuårskalas där jag och mina lekkamrater Andreas, Tomas och Jenny halkar runt och skrattar. På Södertörns högskola finns också en hel del hala golv. Med rätt skor och lite fart kan man glida rätt bra. Jag har en uppsättning strumpor i nåt konstigt syntetmaterial som jag köpt väldigt billigt på en textiloutlet. De är ett jävla glid i dem på mitt klickgolv i hallen. Ibland nästan farligt.

För en skön glidstund: Stäng av ljudet på det övre klippet. Låt klipp två rulla i bakgrunden. Inspireras av klipp ett och när det är slut testar du golvet i ditt hem. Glid omkring!

Lycka.

Det är vad jag känner i hela kroppen. Detta efter att en USA-administrerad blogg gjort mig uppmärksam att man nu kan läsa Sala Allehanda på nätet gratis. Det var på tiden. Kanske är det konkurrensen om annonsörer från “nyhetssiten” nolltvå24 som ligger bakom beslutet. Nu slipper jag i alla fall läsa den propagandaskriften från Salas näringsliv.

Det är med glädje och oro jag nu läser om vad som händer på hemmaplan. Glädje över att kultur- och fritidsnämnden inrättat ett stipendium i crazy-humorlegenden Lasse O’Månssons namn. Det var på tiden! Och med oro läser jag om Sala Folkets Parks ekonomiska problem.

Tack Simpen!

Den obeskrivliga vintern.

När jag var barn var det ofta mycket snö så här års. Jag minns mina barndoms vintrar som evigt vita och kalla. Vi spolade isen på grusplanen bredvid skolan. Vi skrapade isen och gick sen in i skolans omklädningsrum som vi betrotts med nyckel till. Där snörde vi på oss våra rör och tog på oss våra olika favoritlags jerseys. Sen spelade vi hockey, oftast med tennisboll, tills någon förälder kom och hämtade oss. Då hade det blivit mörkt för länge sedan och någon hade fått gå ner i källaren med den otäcka kulverten och slå på den stora strömbrytaren som tände de stora urladdningslamporna som lös upp våra försök att likna spelarna på de bilder som vi böt på rasterna.

Jag minns också all snö. Och alla snödrivor. Jag var förvisso betydligt kortare i overallen då än vad jag är nu, men jag vill ändå försöka behålla minnet av snödrivorna som gigantiska. Som en mindre Åreskuta bredvid skolpersonalens parkering. I drivorna grävde vi tunnlar och hålor. Ofta kom de äldre pojkarna i byn och hjälpte till när ingen av deras kamrater från grannsocknarna kunde se dem. När de hjälpte till blev drivorna mäktigare än Visbys ringmur för oss småttingar. Fan, vad jag gillade drivor när jag var barn.

Varför tänker jag på det här dag? Beror det på att jag i klimatdebattens kölvatten oroar mig över dagens spöregn. Nej. Tanken om min barndoms snödrivor och i förlängningen mina barndoms vintrar uppkom när jag försökte definiera kvällens spelning med The Je Ne Sais Quoi i Fritz’s Corners regi på Lilla Hotellbaren. Det var en väldigt drivig konsert. Gitarrdrivet. Refrängdrivet. Sångdrivet. Jävligt drivet helt enkelt. Och förutom en viss ringrostighet riktigt bra. Ser fram emot kommande tredje skivan. Den kommer i vinter tror jag.

Grannkommun.

Funderar på att åka till Västerås i veckan. Och kolla på teater med Åsa och Leif. 

Ångest XV + XVI.

Har den gångna veckan vid två tillfällen lyckats hamna på riktigt ångestframkallande etablissemang. Ett på Söder och ett i Sala. I Sala trodde jag att jag skulle få gå på den klassiska klubben 30+ helt legalt. Och att Nanne Grönwall skulle uppträda. Och att det vankades styrdans. Men jag hade förstås tagit fel på vecka. Det blev 20- istället med ångesthits och gubbsjuka. Är inte matsalen öppen är det inte värt det…

Ångest XV. 091009. 12:38AM. Kvarnen (källaren). Södermalm.

091011. 12:50AM. Silverbaren. Sala Stadshotell. Sala.

Sala i bilder.

Roger fyllde 30 och bjöd på screwdrivers som smakade Västerfärnebo.

  Vätskepaus vid fabriken.

Ångest i kubik. Garderobskön på Statt.

  Efterfest.

  Det har brunnit i morsans källare. Men Legot klarade sig. Hittade en liten stuga jag byggt för kanske 20 år sen. Den har ett fint fönster på baksidan också.

  Knök på Centrumbiografen.

Lugnet lägger sig.

Det har inte bloggats som det brukar. Det är bra. Det betyder att jag inte sitter och häckar framför datorn allt för mycket. När jag ser tillbaka på den senaste veckan blir jag nästan lite rädd. Har inte varit många sekunder ledigt. I måndags började en ny kurs i skolan och jag kollade på handboll. Tisdag till fredag har det förberetts och roddats inför den studentkonferens som ägde rum på skolan. I tisdags fyllde jag år och firades. I onsdags spelade vi skivor. I torsdags var jag hos doktorn med min trasiga axel och sen softhängdes det på Knivsöder. I fredags var det doktorn igen och sen jubileumsbaluns på skolan med roddning, konsert och komik. I lördags var det en heldag på Sjöhästen inför, under och efter King Kong. Och däremellan lyckades jag klämma in en hockeymatch med öl och Gammeldansk på Hovet. Idag Sjöhästen igen. Sen fotboll på tv. Sen skrev jag en intervju till Fibban. Nu är allt klart. Känns bra. Bäst kändes som vanligt King Kong. Två fantastiska spelningar (Strawberry Fair och The Mare). Smocktjockt dansgolv. En rolig installation på scenen. Massor med bekanta. En som heter Mattias hade en kastanj i munnen. Glädjande besök från Manchester och Sala. King Kong är mitt andra hem.

Imorgon börjar en ny vecka. Då ska det börjas planeras nya stordåd. Kommande helg spenderas i Västmanland. Hoppas det är 30+ på Sala Stadshotell.

Snart åker jag till Barcelona också. Känns bra.

Lite glad är man mitt i all olycka.

Bror spelar handboll.

  Nordiska studenter har workshop. Jag övervakar.

  Västmanlänningar på Lilla hotellbaren i onsdags.

  Organisk spellista.

The Mare live på Club King Kong.

  Strawberry Fair live på Club King Kong.

Söndag. Fregatten har avseglat.

Vi skulle baka pizza. Det blev ärtsoppa istället. Och pankakor (på en lördag!). Vi blev väldigt mätta. Sen blev jag full på grogg och portvin och mp3-djade. Det blev en bra mix av Lasse Dahlquist, Chairlift, Blur, The Little Hands of Asphalt, Brainpool, Pez Bros, Martin Ljung, SKWBN, William Shatner, Tough Alliance, Peter Bjorn and John, Stars In Coma, Gerry and The Pacemakers, Judge Circuit, Stereo Total, Nick Lowe, Vit Päls, Tore Berger, Tältprojektet, Second Band, All The King’s Men, Telstars, Beck, Inger Lise Andersen, St Etienne, Brita Borg, Audio Bullys, Embassy, Ace of Bajs, Latin Kings, Towa Carson, Honeydrips, Alicia Keys, Egon Kjerrman, Jens Lekman, Paul Simon, Republica, My Little Pony, Men At Work, Eddy Grant, Thore Skogman, Vampire Weekend, Balis Orkester, Devo, Anna Järvinen, Le Tigre, Magnetic Fields, Chumbawamba, Vapnet, Stan Getz, John Holm m.fl.

Vi drack folköl på tunnelbanan. Jag hade en väldigt gul tröja på mig. Gick på planka.nu-fest på 44:an. Ville egentligen inte betala inträdet, kändes fel på något vis. Det var för varmt där. Jag kramades ironiskt med några anarkister. Vi åkte buss till den där uteserveringen. Kö. Jag puttade en kille som trängde sig. Han sa att jag skulle låta bli att putta honom. Jag sa: "Ställ dig sist. Jag är från Västmanland och kan mer än att putta." (Sen golade jag för vakten.) Skönt Sala-gäng på uteserveringen. Fick lite ågren för att jag inte varit hemma där mer i sommar. Men det blev ju ingen Sala-festival i år.

Hade inga lakan i sängen när jag kom hem (jag är för övrigt grym på att säga vad olika sängkläder heter på norska). Tog soffan. Vaknade lite krokigt. Kände ett fysiskt behov av att lyssna på Tullycraft. En känsla som alltid är underbar. De är dagens världens bästa band. Hittade ett YouTube-klipp jag inte sett förut:

“A motel room party with members of: The Push Kings, Elf Power, Tullycraft, Dressy Bessy, Neutral Milk Hotel, Bunnygrunt, and I Am The World Trade Center all in one room!” Den festen hade man ju inte haft nåt emot att vara på. Twee-porr liksom! Och låten! “Polaroids from Mars” är dagens världens bästa låt.

Well there was that night on the phone
You said let's kill the mod revival
(To some applause)
And then you paused
As if almost to say I love you
But the words they failed
And the frigate sailed
And another couple years
We woke up next to different people
And the distance found us here

So take me anywhere in the world tonight
Anywhere in the world tonight
Just take me anywhere in the world tonight
Anywhere in the world tonight

Nu ska jag äta pankaks-rester och göra ett long distance call. Imorgon börjar jag skolan. Last day of the sommarlov idag. Måste hända nåt kul ikväll. Ta mig var som helst i världen ikväll.