Rätt man på fel plats

 

Den här bilden är bara för bra. Och den passar så bra just denna dag, då Söderstadion är slutsåld och kung Kennedy är tillbaka. En evig hjälte är tillbaka.

SPORT/MUSIK: Magnus Carlson, Love Antell m.fl. på Bajen Aid #2

Igår gick den andra Bajen Aid-galan av stapeln. Jag var tyvärr upptagen med annat och missade möjligheten att tillsammans med ett nästintill proppfullt Debaser Medis på stor duk få beskåda Bajen tvåla dit Värnamo och att se och lyssna till en stjärnkavalkad utan dess like hylla de grön-vita färgerna. Uppträdde gjorde bl.a. Petter, Rusiak & Pee Wee, Weeping Willows, Love Antell, Sofia Karlsson & Tomas Andersson Wij, Lalla Hansson (!), Mats Ronander och Johan Johansson. Höjdpunkterna lär ha varit många (enl. bla Gustav Gelin och Hammarbys officiella). Bl.a. Lallas "Bajen var namnet" med supporterkör som svarade "Olé, Olé, Olé, Olé - Lalla, Lalla!", en ny version av Kentas "Just idag är jag stark" signerad Karlsson & Wij och mycket, mycket mer. Här kommer i alla fall ett hårresande (på ett bra sätt) exempel. Weeping Willows framför sin "Vårsång" förstärkta av Stephen Simmonds, Love Antell och Mats Ronander:

Vackert. Under min paus från bloggandet kom ju Magnus Carlsons låt "Platsen i mitt hjärta" om Hammarby i allmänhet och Söderstadion i synnerhet. En fantastisk fotbollslåt förpackad i bästa brittpop-förpackning. Den framfördes också igår så jag passar på att stoppa in den här också:

Fyller även på med filmen till kampanjen om sista året på Södestadion med samma namn som Carlsons låt; "Platsen i mitt hjärta". I vimlet av Bajen-profiler syns bl.a. min gamla kund och en av Bajens bästa backar genom tiderna Klasse Johansson.

Kände jag vår?

Jag har gått och varit rädd för våren länge nu. Jag ville ha evig vinter. Trodde jag. Jag har tyvärr erfarenheter av dåliga vårar. Några av de stunder som jag mått som värst har varit vårstunder. Men den senaste tiden har det vårats lite även i min tillvaro. Det har ljusnat i vissa bemärkelser. Även om det fortfarande är Earth Hour för det mesta.

Idag for jag till Södermalm efter arbetets slut för att döda lite tid innan ett sammanträde. Jag gick med uppknäppt jacka. Jag hade kepa för att skydda ögona mot solen. Sen träffade jag Paella som sa att det var vår – det hade hennes farsa sagt.

Sen gick jag lite mer längs Götgatan och tänkte att snart börjar fotbollen på allvar. Det bästa med våren… När knopparna brister och det gör ont. Då blommar det på Söderstadion. Låt tusen blommor blomma Bajen!

Jag har säsongskort. Bajen har värvat fint. Sammanträdet gick mycket bra. Nu ska jag packa för ett veckoslut i fjällen. Kände jag vår?

Dagens skivor.

Sedan den magiska spelningen på Way Out West 2007 så har jag väntat på en ny platta. Nu är den här och den kan man streama den i bland annat bloggen Desmond In A Tutu.

I oktober fyller hon 74. Det kan man inte tro när man lyssnar på den här guldklimpen producerad av Jack White. (En Jack White som verkar ha gjort sig mer än odödlig med “Seven Nation Army”-riffet som ackompanjerar varenda handbollsmatch i det pågående världsmästerskapet. Och snart hör vi den åter på Söderstadion.)

Igår hamnade jag av en slump på den fantastiska konserten på Södra Teatern där en megaimponerande uppsättning artister framförde sina tonsättningar av Sonjas dikter. Klart det blir fantastiskt när bl.a. Kajsa Grytt, Annika Norlin, Anna von Hausswolff, Anna Järvinen och Rebecka Thörnqvist stod på scen framför ett band bestående av bland andra Martin Hedros och Jonas Kullhammar. På Playgrounds hemsida kan man strema fem av låtarna från plattan som snart också skall finnas på Spotify.

Allt är väl redan sagt om Alexis Weaks debutalbum. Kanske kom 2011 års bästa svenska platta redan i januari. Bor man nästan längst ut på lina 19 som jag gör så känns det i alla fall så. Det är söderortsromantik när det är som allra bäst. Innerstads-hipstrarna kommer aldrig fatta. (Glöm inte att också lyssna på EPn Farväl Gullmarsplan)

Lördag.

Det var en fantastisk lördag. Den var så fantastisk att återkommande ångestattacker sköljde över mig för att jag var rädd att jag inte skulle hinna ta in allt det fantastiska. Bajen loosa, men uppladdningen och inramningen av tidernas cupfinal var bättre än bäst. Och Håkan-konserten…det finns inte ord att beskriva den. Jag grät tre gånger. Alla låtarna handlade om mitt liv. De handlade om hon den gamla. Om hon den nya. Om allt som varit och om allt som komma skall. Det var så mycket känslor igår att jag kände mig mättad. Mättad på liv. Mättad på musik. Mättad på allt. Men ensamheten fick mig att resa mig från spåret och ta tvärbanan mot nya jaktmarker. Mot ensamhetens undergång.

Åh, ensamhet…

Ur arkivet: Söderstadion 2010-08-28.

Heja, heja Hammarby!