Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

Mickesmygarn, socialdemokratin och Weeping Willows. En berättelse i två akter. Med musik i pausen.

Onsdagskvällen tar oväntade vändningar. Först Facebook-postar Dror Feiler länken till debattartiklen “Ta strid för en god kapitalism” som s-märkte journalisten Björn Elmbrant och förre Metall-pampen Göran Johnsson (säkert utan större svårigheter) lyckats få publicerad på högerorganet Svenska Dagbladets debattsida. Debattörerna får mig att spy. Spy över vad som blivit av svensk arbetarrörelse och vad dess så kallade företrädare klämmer ur sig:

2010-talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan om att trygga växande företags växtkraft, genom mer av såddkapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de så kallade riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga.

Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.

Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.

Jag brukar ibland säga att jag innerst inne nog egentligen är sosse. Eller att jag gärna skulle vilja vara sosse, en sån som min farfar var. Men att den reformistiska delen av arbetarrörelsen totalt visat sin handlingsförlamning och därmed meningslöshet efter det att arbetsköparna och dess organisationer insett att samförstånd inte behövs för att säkerställa profiterna. Till alla er jag sagt detta; förlåt. Förlåt. Förlåt! Visst finns det många ärliga och hedersvärda socialdemokrater kvar i detta land, men ni räcker inte till. Gör som jag, bryt länkarna som bojar era lemmar samman med såsseförlorarna och kom med i den del av vänstern som inte ser “den goda, långsiktiga kapitalismen” som historiens slut. Den del som istället ser kampen mot alla former av kapitalism - och för socialism - som vägen mot frihet, jämlikhet och syskonskap.

Här hade inlägget kunnat varit slut, men samtidigt som jag läst färdigt artikeln och spytt upp spanska kockens baconinlindade kycklingfiléer så ser jag en annan Facebook-postning. Det är en Spotify-länk till Weeping Willows låt “So It’s Over”. Jag klickar och lyssnar. Tänker att fan vad jag älskar den här plattan, trots att det gör ont överallt när man lyssnar på den. Men Elmbrant och Johnssons svek har tyvärr inte lämnat mitt inre tillsammans med de vomerade matresterna. Deras svek ger texten en ny mening. Låten blir till en uppgörelse mellan mig och socialdemokratin. Den socialdemokrati jag som sagt nånstans djupt inom mig känt nånting för. Men. Det är över nu. Fett över. Imorgon är en annan dag. Då ska solen stråla mera klar.

So it's over
It's over and gone
I'll have to leave you for good
'Cause this can't go on
And tomorrow must be another day
I know I will have no regrets
'Cause I can't stand to stay

Bonusläsning: Proletärens senaste ledare kommenterar Mona Sahlins avgång och socialdemokratins förfall mycket insiktsfullt.

Självförakt på en fredag.

Jag sitter i mitten av vagnen. Det är fredag och jag är på väg hem. Jag har varit i Björkhagen hos Folkparkskungen och gjort skäl för mitt bidragsberoende. På ett säte i den mot västerort åkande tunnelbanan jag nyss bytt ifrån fann jag en socialdemokratisk tidskrift. I den läser jag en lång dikt av kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg. Jag har sett henne på 'Tjuben och jag har sett henne på Strand. Dikten är sanslöst bra. Den får mig att tänka.

Det är fredag och helgen innan löning. En glad-i-hatten-man försöker vara lustig och charma den vackra kvinnan som sitter i komplonen bredvid mig. Han frågar om hon shoppat. Nej, svarar hon, det är bara lite grejer från jobbet i påsen. Jaså, säger han. Några pengar till att shoppa finns inte den här helgen, säger hon och ler ett artigt arbetarklassleende. Hon har ett par fina stövlar på sig som jag inte kan bedöma om de är dyra boutique-stövlar eller billiga SkoKanonen-stövlar. Men hon är glad och pratar i sin telefon om fredagsmys.

Mittemot mig sitter en byggare i blåbyxor och sover. Firmanamnet på hans jacka antyder att det är en liten firma han jobbar på. Han har gamnacke. Det är fredag. Jag kommer på mig själv att tänka att det är tragiskt att han redan är full. Innan han ens bytit om efter veckans sista arbetsdag. Föraktar mig själv inför tankarna. Känner hur mitt klasshat riktas inåt.

Nästa Högdalen, säger tunnelbanetaket. Och byggaren öppnar ögonen och reser sig och kliver av samtidigt som mig. Han var inte det minsta full. Han var väl bara trött. Jag hatar mig själv.

När jag kommit hem läser jag Jenny Wrangborgs dikt igen. Den är delvis riktad mot den socialdemokrati som i alla fall delvis finansierar pappret dikten är tryckt på. Den är jävligt bra. Jag känner att den tar. Den får mig att tänka.

Jag sitter strax på tunnelbanan igen. På väg mot Södermalm. Jag ska gå på teatern. Jag ser mig själv utifrån och ser en tönt. En inavlad jävla kulturtönt. Som borde nöjt sig med lite mindre. Som borde varit nöjd med att bo i en kommun med fyra siffror i riktnumret. Som aldrig borde läst Bourdieu. Som borde se tacos som det enda nödvändiga en kväll som denna. Som borde vara nån annan och kämpa för det som är viktigt; rättvisa, jämlikhet och fredagsmys.

Imorgon är det löning. Sen är det fredag igen. Då går jag på hockey. Och skäms över mig själv för att jag föraktar sånt som jag vill älska.