På Arvikafestivalen förra sommaren gav jag upp mina gamla hjältar. Festen var över. Nu är festen över mig igen. För gamla goa Arvika verkar dock festen vara över.
Visar inlägg med etikett arvikafestivalen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arvikafestivalen. Visa alla inlägg
torsdag 29 juli 2010
måndag 19 juli 2010
Arvika.
Jag ville bort ett tag. Alternativen var Svenska Bondkomikfestivalen i Munkfors eller ett hemligt strejkmöte i skogarna kring Norberg. Det blev varken eller. Det blev en tur till Arvikafestivalen. Det var rätt val. Det började med regn, det tog fart när Vit Päls återigen levererade jordnära poppoesi och det avslutades långt ut i rymden med S.P.O.C.K.s sci-fi-synth-pop. Sen hängde jag med min bästa kompis Öl Biljett och allt försvann in i den gamla vanliga festivaldimman. Ett dygn festival kändes som en vecka. Helt rätt känsla. Några kommentarer på årets festivalupplaga:
Festivalen ska vara glad att den har en varm plats i mitt hjärta. Hade det varit mitt första besök hade det garanterat också varit det sista. Aldrig har jag varit med om ett så totalt obefintligt informationsflöde. De små stackars volontärerna visste ingenting. På frågor som: “Var ligger entrén?”, “Var ligger parkeringen?”, “Var ligger husvagnscampingen?” eller “Var ligger närmsta toalett?” uteblev allt som oftast svaren. Eller så fick man veta att det fanns en person i gul väst 100 meter ditåt som kanske visste. Eller så fick man ett rakt och ärligt: “Ingen aning”. I denna bemärkelse var Arvika 2010 den sämsta festivalen jag någonsin besökt.
Musiken. Såg en rad bra spelningar. Här är årets lista:
1. Vit Päls
2. S.P.O.C.K.
3. This Is Head
4. Love Is All
5. Mixtapes and Cellmates
6. Lur
7. The Radio Dept.
8. Page
[...]
12. Shout Out Louds
13. Den svenska björnstammen
[...]
22. Babyshambles
[...]
47. Nitzer Ebb
526. Volbeat.
Volbeat kan vara det sämsta band jag sett genom tiderna. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt. Fruktansvärt. Att jag skulle tycka Vit Päls var bäst är väl kanske inte så överraskande. Festivalen överraskning stod dock This Is Head för. Den lilla hajp som byggdes kring skivsläppet för nån månad sen kändes lite jobbigt PR-byråig och jag avfärdade dem utan att ha hört dem. Men så skönt att ha fel. På Popaganda spelar de i Stockholm. Festivalens mest komiska höjdpunkt var nog Nitzer Ebb, som en blandning av Beastie Boys första platta och nån EBM-grej. Jätteroligt!
Avslutningsvis kan jag konstatera att det i år spelade tre King Kong-bekantingar på festivalen: Vit Päls, Makthaverskan och Dufvan. Förra året var det två: Palpitation och Elenette. Nästa år blir det fyra!
Hade typ noll batterier i luren så det blev nästan inga foton tyvärr. Men här är några från Rockfoto.nu:
onsdag 31 mars 2010
Dagens video: Dum Dum Girls - “Jail La La”
Lasta ner den här. Debutskivan I Will Be släpptes igår på Sub Pop. I sommar spelar de bland annat på Arvikafestivalen. Kanske är jag där med husvagnen…
onsdag 8 juli 2009
Försvinnande bra
Michael Jackson försvann. The Lucksmiths försvinner snart. Och igår gick det upp för mig att Broder Daniel verkligen inte finns längre. Ack, vilken bra film. Rent journalistiskt kanske inte den bästa. Men Göteborg kom verkligen till sin rätt. Och fenomenet BD blev mer begripligt. Senast i helgen i Arvika så störde jag mig lite på alla små BD-kids. Tyckte de mest var posörer. Nu älskar jag de små liven. Broder Daniel kommer alltid tillhöra favoriterna. Och har alltid gjort. Även om jag brukar glömma bort dem med jämna mellanrum för att sedan återupptäcka dem en tid senare.
Jag har massor av tankar om filmen och om bandet. Men jag orkar inte skrva. En som orkade var Erik DeVahl. Läs hans på-pricken-inlägg om filmen och bandet.
Fan, att jag inte fick gråta framför scenen i augusti i Slottsskogen förra året. Men jag skulle till Afrika då.
Afrika har för övrigt också försvunnit. På riktigt.
Nu får man hoppas att nåt nytt och för ett tag mer beständigt dyker upp runt hörnet.
måndag 6 juli 2009
The Girl From Ipanema
Foto: Simon DavidssonI lördags var jag i Arvika. På natten dansade jag mig svettig (trots viss knä-oro) till tyska technoduon Burger/Voigt. Hon var där. Hon dansade och tuggade tuggummi så förbannat snyggt. Och hon tittade på mig när jag dansade. Och jag tittade på henne när hon tittade på mig när jag dansade. Hon var tall and tan and young and lovely. Och när hon passerade, each one she passed went: "Ah!". När hon till slut stannade och stod bredvid mig pajade jag allting. Förstås.
Varför försvinner de hela tiden? Varför inbillar jag mig saker när de ändå bara försvinner?
lördag 4 juli 2009
fredag 3 juli 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
