Livet i ett urgulligt decilitermått.

Jag var alltid bra på siffror. Var ohotad i huvudräkningstävlingarna i såväl farfars bastu som framför katedern. Sen kom bokstäverna. Jag började läsa allt mer. Sen kom bilderna. Via serietidningarna fann jag min egen litteratur. Sen kom politiken. Med den kom ideologierna. Sen kom högskolan och med den teorierna och filosofierna. Nu saknar jag siffrorna och tabellerna. Jag vill bara rabbla. Rabbla, räkna och flabba. Bokstäver är inget att ha. Jag tänker på Kominterns klassiska krypteringssystem där bokstäver och ord böts ut mot sidnummer ur böcker. Ett genialiskt system; omöjligt att lösa om man inte kände till vilken bok som var nyckeln. Låt alla bokstäver bli till sidnummer! Låt alla ord bli till vätskors kokpunkter!

Jag vill ha tio nya siffror utan mening och innebörd innan månaden är över. Jag erbjuder följande bokstäver och tecken i utbyte:

• Å?jtilFKs

/M-c-e-mygarn

Rart.

Ordet “rart” alltså. Lär er det kära landsmän. I alla fall innan ni åker till Norge. På norsk betyder det typ konstigt. Det kan skapa många underliga situationer. Jag hann lära mig det i tid.

Idag har jag haft en dag med både svensk och norsk rarhet. Har fått massor gjort och samtidigt hunnit med att ha det riktigt trevligt i min stora ensamma lägenhet. Har lyssnat på musik hela dagen (en av fördelarna med att vara ensam). Låtar jag inte hört eller knappt hört förut med Einar Stray, Madness, Tafra, Soda Fountain Rag, Regina, Euros Childs, Band in Box, Moddi och Love Dance. Samt en massa gamla godingar med bl.a. Thore Skogman, Madness, Orange Juice, Ronderlin, The Go! Team, Pipettes, My Favorite, Camera Obscura, Pastels och Tullycraft.

Men samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att jag inte har så där härligt ledigt längre. Fri att styra kosan dit man för stunden kände. Stockholm är inte vad det har varit. Jag behöver ny stimuli.

För att stimuleras lite ikväll går jag till F12 och tittar på Little Big Adventure, TIAC och nåt mer band. Det är Jack Daniel’s som bjuder.

Österreich.

Min granne och tillika plastsläkting har åkt till St. Wolfgang i Österrike. Det vill jag också göra. Jag vill dricka Zipfer och marillenschnaps. Äta schnitzlar, knödlar, wurstar och knaublauchsuppor på världens bästa Gasthaus Franz-Josef. Jag vill äta nyklubbad fisk på Fischrestaurant Hupfmüle. Jag vill gå på tur bland kor med stora bjällror. Jag vill bada i Wolfgangsee och Schwartzensee. Kanske hänga på Vita hästen en regnig dag (där operetten med samma namn utspelar sig och har filmatiserats). Jag vill sitta nån timme i den otäcka katolska kyrkan och semesterläsa Mig äger ingen. Jag vill åka tåget upp på Schaffberg (som de gör i Sound of Music). Jag vill gå Sommernacht. Jag vill hänga på Grabovskis. Jag vill åka in till Salzburg och titta på överklasskulturens väktare som fyller gränderna varje kväll när konserthallarna, operorna och teatrarna stänger. Och jag vill dricka Almdudler och njuta av vyerna.

Den sjungande servitören Leopold (Peter Alexander) ur operetten Im weissen Rössl från 1960. (Kan tilläggas att Thore Skogman även spelat denna roll på Säffleoperan.)

Tåget de åker i Sound of Music.

Nån jänkare filmar lite vyer och kyrkinteriörer.

Fan att det inte blev av i år. Det har varit de tre senaste somrarnas vattenhål. Nästa år vill jag ha mig nån ny kär vän dit.

Man eller apa?

Det är en konstig dag idag. Jag är i exil och det pågår aktivitet i mitt hemland som jag inte kan ta del i. Men jag skiter i det och lägger hela mitt sömndruckna blickfång mot matchen i eftermiddag. Om man fokuserar riktigt starkt på seger kanske Gud hör bön och gör som man önskar. Jag gillar Gud.

Igår kväll var det trevligt. Middag. Muffin. Strand. [ingenting]. Vatten. Svett. Thore Skogman. Lars Vegas Trio. AFV-ljudeffekter. Efterfest. After Shave. Limerickar. Vitsar. Gåtor. Ronny & Ragge. Hjalle & Heavy. Lasse Holm. Kenneth & The Knutters. Timon & Pumbaa. Goda krafter helt enkelt.

Lördag. Soligt.

Lördag alltså. Jag fixar och donar lite inför morgondagen. Tömmer lådor och gör i ordning. Och har bokat derbybiljetter till mig och Folkparkskungen.

Gårdagen blev mycket trevlig. Ljummen  i gräset var alldeles för överbefolkat men ändå relativt trevligt. Jag lärde mig äta med pinnar och drack mig lullig på rosé. Christopher Sander gjorde en fin spelning, betydligt bättre på det här avskalade sättet än när han envisas med att spela barnvisor med sitt komp-rock-band. Den enorma folkmängden gjorde att vi inte riktigt fick ro att avnjuta Cocoanut Groove och Hajen. Jag och Redaktörn begav oss mot stan via hans barndomskvarter runt Trekanten och han visade olika buskar från hans tonår. Jag blev lite nostalgisk också i dessa kvarter. Bodde där i mitt förra liv. Trivdes bra. Åkte hissbana och sånt.

Grillpartyt på Reimersholme var trevligt (om än lite mörkt). Dansligan var samlad för första gången på länge. Fint så. Sen fyllevirrade jag och Folkparkskungen runt i Hornstull och råkade fånga en sorglig stackare på film när denne avbröt vårt lilla konstfilmsprojekt.

Sen blev det nakenbad vid Långholmen och väl hemma en mun Nyköpings Brännvin och en mun Gammeldansk.

Nu börjar det snart laddas inför kvällen. Något kulturellt och kreativt hoppas jag på. Lite kulturell har jag varit idag redan. Jag och Solnatattarn besökte ett solbadande Rackarbacken på Södermalm och såg open air-föreställningen Solen bor i Karlstad – en liten show om Thore Skogman i eftermiddags. En trevlig tillställning även om mellansnacket blev lite väl högtravande och obegripligt emellanåt. Men älskar man Thore så kan man inte klaga på att få höra hans poesi.

Avslutningsvis måste jag bara få dela med mig av min favoritlåt med min favorit-Thore:

R.I.P.

Som den uppmätksamme läsaren kanske lagt märke till så är bloggen färgad svart. Svart som sorg.