Säsongspremiären avklarad. Missade matchen. Vi kommer ta upp detta med att landskamperna nästan alltid krockar med våra klubbkvällar med fotbollsförbundet. Så här kan det inte fortsätta. (Men Zlatan, jag älskar dig!)
Kvällen var mer än lyckad. Förvisso folktomt fram till 23, men sen small det till och alla de gamla tjomarna vällde in, plus en hel del nya nyllen också. Olle kom och sa hej! Aron var där! Hon den söta var där igen. Ett nytt band tog form i lokalen! Konserterna var hur bra som helst. En perfekt mix för egen del, ett band som jag aldrig hört live förut och ett man hört massor av gånger och inser varför.
lLeaving Mornington Crescent live @ Club King Kong igår. 
Inne i lilla dansrummet var det bananas. Pop-kidsen var sura för att det inte var tillräckligt indiepopigt. Men stammisarna verkade gilla det och svetten och ölen droppade och rann i takt till Johan och Peters kioskvältare. Redaktörn hoppdansade som bara han kan! Johan gav mig ett nytt favoritband också; The Divine Comedy.
Sen blev det den gamla vanliga Crave-svängen med dubbel-burgarmeny. Denna gång med tillhörande chillimajonäs-dipsås. Peter åt mangosås. Vi träffade en grovt överförfriskad skåde-spelare från landets största teater som iklädd cylinderhatt tiggde cigg på franska(?). Han dök senare upp igen på ett säte bredvid mig på tunnelbanan.
Sen hade jag värsta flaxet med t-banan hem. Inte ens tio minuters sammanlagd väntan. Sånt gillar man. Fast det blev liksom så tomt där på tunnelbanan. Ville nog inte att kvällen skulle ta slut. Ville inte somna ensam. Ville inte vakna ensam.
Ensam var jag i och för sig inte. Jag hade ju några malmöiter i vardagsrummet som jag är glad att jag lärt känna. De köpte till och med en present till mig. En The Cannanes-sjua. Såna människor kan man ju bara tycka om.
Men ändå ensamt. Det är så mycket som inte stämmer.
Inlägg
