Igår tilldelades poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg Kommunistiska Partiets kulturstipendium till Ingmar “Spingo” Nilssons minne vid en progressiv kulturgala i Jönköping. Väldigt glädjande då hennes debutsamling Kallskänken från i våras fortfarande är årets bästa läsning. (Läs min recension från Proletären). Boken finns nu också som ljudbok, läs mer om den och lyssna på fler smakprov här.
För jävla bra den här dikten alltså…
Jag recenserar Jenny Wrangborgs debut Kallskänken (Kata förlag) i senaste numret av Proletären (#25). Så här skrev jag:
Jenny Wrangborg skriver stor litteratur i sin poesidebut “Kallskänken” som borde bli årets revolutionära sommarplåga.
Den israeliska armén visade bild efter bild på beslagtagna, vad de kallade, vapen efter bordningen av frihetsflottiljen. Knivar och gafflar var det som tvingade fram dödligt övervåld från maskerade kommandosoldater. Att hacka en lök gör dig i den sionistiska propagandan till presumtiv mördare. I köken föds de nya terroristerna.
Kallskänkan Jenny Wrangborgs debut Kallskänken utspelar sig i ett kök och omslaget pryds av en repig kökskniv – ett dödligt vapen. Miljöbeskrivningarna får mig att minnas kökspassen i småskolan. Aldrig kunde jag tro att mattanten var terrorist. Aldrig kunde jag tro att hon utgjorde ett hot.
Men när jag läser Jenny Wrangborgs dikter förstår jag att hon faktiskt var ett presumtivt hot. Precis som alla andra arbetande människor. De människor som genom historien ansetts så farliga att de tvingats göra avkall på sina drömmar om jämlikhet och rättvisa för att marknadskrafterna och deras förordare istället ska kunna åtnjuta största möjliga frihet.
På kaféet i Göteborg där Wrangborg funnit sitt stoff blir detta smärtsamt påtagligt. Kollektivavtal existerar inte. Knappt vetskapen om kollektivavtal existerar. Istället finns där slöa knivar, varma plåtar, kontrollerande chefer och människor med värk. I dikterna triumferar orättvisorna – och klasshatet:
jag behöver min arbetskamrat som kommer in i köket och skriker att hon hatar alla jävla överklasskärringar
behöver det som är vi i oss, styrkan i hatet
fuckyoufingret mot samförståndet
Med ett personligt tilltal i språket skildrar dikterna dagens arbetsmarknad där muffins och människor är lika lite värda. Men Kallskänken är något mer än bara en skildring. Den vill förändring. Det behöver inte vara så här. Det får inte vara så här. Och dikterna manar till kamp. Kamp mot de som köper arbetskraften, men också mot de som säger sig företräda den:
glöm inte var det var vi började
glöm inte var det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er
Det är politisk agitation och klasskamp - satt på papper. Ett påtagligt bevis för behovet av ett annat samhälle. Ett samhälle där människorna tillåts vara människor. Ett socialistiskt samhälle. Wrangborgs debut kan och bör bli årets revolutionära sommarplåga. I rätta händer blir den det dödliga vapen som kapitalismen själv skapat. Det om något är stor litteratur.
Det var måndag. Men det kändes som tisdag. Efter allt för många dagars festande var jag som invärtes dränkt i alkohol och nån bakfylla kunde på något kemiskt vis inte uppbringas. Jag steg upp ur det ena sovrummet och satte mig i den nya soffan och skrev klart en recension av en fantastisk diktsamling. Facebook-chattar lite. Väcker han i det andra sovrummet. Går till Oslos Södermalm och äter grekisk frukost på ett vedervärdigt 50’s-diner-ställe. Stressar till ett tåg. Köper snus för 75 norska oljekronor.
På tåget tränger sig sömbristen på. Men jag upprepar “måstehållamigvakenmåstesovainatt” som ett mantra. Håller mig på ett motsägelsefullt sätt vaken med läsning. Läser diktsamlingen en gång till. Denna gång är den om möjligt ännu bättre. Den får ett soundtrack. Den skapar nya bilder i huvudet på mig. Trots att poeten är avbildad på insidan av pärmen så ser jag en annan framför mig. En som både känns nära och avlägsen. Gällande såväl de revolutionära dikterna som mitt eget liv. En gång kallade jag denne för arbetarklasshjälte.
Sen kommer några utbytesstudenter och förstör min fina ensamhet. Men de håller mig vaken i alla fall.
På natten drömmer jag att jag går på en gata i Oslo och tänker att slaktarn har satt kniven uti Stockholm. Och hur jag hatar de som känner pengar på vad andra gör.
Jag sitter i mitten av vagnen. Det är fredag och jag är på väg hem. Jag har varit i Björkhagen hos Folkparkskungen och gjort skäl för mitt bidragsberoende. På ett säte i den mot västerort åkande tunnelbanan jag nyss bytt ifrån fann jag en socialdemokratisk tidskrift. I den läser jag en lång dikt av kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg. Jag har sett henne på 'Tjuben och jag har sett henne på Strand. Dikten är sanslöst bra. Den får mig att tänka.
Det är fredag och helgen innan löning. En glad-i-hatten-man försöker vara lustig och charma den vackra kvinnan som sitter i komplonen bredvid mig. Han frågar om hon shoppat. Nej, svarar hon, det är bara lite grejer från jobbet i påsen. Jaså, säger han. Några pengar till att shoppa finns inte den här helgen, säger hon och ler ett artigt arbetarklassleende. Hon har ett par fina stövlar på sig som jag inte kan bedöma om de är dyra boutique-stövlar eller billiga SkoKanonen-stövlar. Men hon är glad och pratar i sin telefon om fredagsmys.
Mittemot mig sitter en byggare i blåbyxor och sover. Firmanamnet på hans jacka antyder att det är en liten firma han jobbar på. Han har gamnacke. Det är fredag. Jag kommer på mig själv att tänka att det är tragiskt att han redan är full. Innan han ens bytit om efter veckans sista arbetsdag. Föraktar mig själv inför tankarna. Känner hur mitt klasshat riktas inåt.
Nästa Högdalen, säger tunnelbanetaket. Och byggaren öppnar ögonen och reser sig och kliver av samtidigt som mig. Han var inte det minsta full. Han var väl bara trött. Jag hatar mig själv.
När jag kommit hem läser jag Jenny Wrangborgs dikt igen. Den är delvis riktad mot den socialdemokrati som i alla fall delvis finansierar pappret dikten är tryckt på. Den är jävligt bra. Jag känner att den tar. Den får mig att tänka.
Jag sitter strax på tunnelbanan igen. På väg mot Södermalm. Jag ska gå på teatern. Jag ser mig själv utifrån och ser en tönt. En inavlad jävla kulturtönt. Som borde nöjt sig med lite mindre. Som borde varit nöjd med att bo i en kommun med fyra siffror i riktnumret. Som aldrig borde läst Bourdieu. Som borde se tacos som det enda nödvändiga en kväll som denna. Som borde vara nån annan och kämpa för det som är viktigt; rättvisa, jämlikhet och fredagsmys.
Imorgon är det löning. Sen är det fredag igen. Då går jag på hockey. Och skäms över mig själv för att jag föraktar sånt som jag vill älska.
Idag jobbar jag igen. Sista dagen i denna vända. Det blev sju dagar på de senaste åtta. Antar att det är därför som inläggen i denna blogg handlat mer om politik och socialism än vanligt. Kopplingen mellan att arbeta och nödvändigheten av ett socialistiskt organiserat samhälle är inte särskilt svår att se. Det är när man i kläder ägda av ett företag kliver in och säljer sin arbetskraft till samma företag som människovärdet raderas och man blir ett kugghjul. Som student kan man också uppleva en hel mängd orättvisor, fattigdomen till exempel. Men den klassorättvisa som existerar i stort sett i hela världen blir som tydligast när man, som i mitt fall, står på ett betonggolv med stålhättor och handskar. Eller när man går till tunnelbanan istället för parkeringen efter jobbet och har värk i fingrar och axlar.
Samtidigt älskar jag att arbeta. Man blir en del av ett kollektiv som tillsammans visar att ensam är svag och att möjligheterna för att skapa ett samhälle byggt på kollektiva och solidariska principer och lösningar finns mitt ibland oss hela tiden. Och på min nuvarande arbetsplats trivs jag fint med både kollegor och överordnade. Detta är inget personligt. Det handlar om klass. Om en klass som tillåts stå under andra klasser. En klass som inte har makt över sin vardag. En klass som aldrig får tillträde till tidningarnas debattsidor. En klass vars uppkomst och existens berättigas enbart genom att sälja det enda den har, sitt arbete. Så att någon annan kan göra profit även på denna transaktion.
Jag jobbade alla dagar som inleddes med “jul-“. Det har jag aldrig gjort förut. Mer än någonsin blev det under dessa dagar tydligt för mig vilket ansvar som vilar på den arbetande klassen. När advokater, direktörer och andra tjusigt titulerade människor tar långledigt över helgerna så måste ändå tunnelbanor, tåg, bussar, taxis köras, vägar skottas, sjuka vårdas, bränder släckas och så vidare. Utan arbetarklassen stannar samhället. Det är dags att alla inser det, framförallt vi själva. Makten ligger hos oss.
Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg förklarar det jag känner i en dikt vid ett protestmöte mot de nya reglerna i sjukförsäkringen på Medborgarplatsen den nionde december:
En dag ska det bli förbjudet att tjäna pengar på andras arbete. Hoppas jag lever då.
Inlägg
Alla kommentarer
