Dagens arbetarklassromantik.

Idag jobbar jag igen. Sista dagen i denna vända. Det blev sju dagar på de senaste åtta. Antar att det är därför som inläggen i denna blogg handlat mer om politik och socialism än vanligt. Kopplingen mellan att arbeta och nödvändigheten av ett socialistiskt organiserat samhälle är inte särskilt svår att se. Det är när man i kläder ägda av ett företag kliver in och säljer sin arbetskraft till samma företag som människovärdet raderas och man blir ett kugghjul. Som student kan man också uppleva en hel mängd orättvisor, fattigdomen till exempel. Men den klassorättvisa som existerar i stort sett i hela världen blir som tydligast när man, som i mitt fall, står på ett betonggolv med stålhättor och handskar. Eller när man går till tunnelbanan istället för parkeringen efter jobbet och har värk i fingrar och axlar.

Samtidigt älskar jag att arbeta. Man blir en del av ett kollektiv som tillsammans visar att ensam är svag och att möjligheterna för att skapa ett samhälle byggt på kollektiva och solidariska principer och lösningar finns mitt ibland oss hela tiden. Och på min nuvarande arbetsplats trivs jag fint med både kollegor och överordnade. Detta är inget personligt. Det handlar om klass. Om en klass som tillåts stå under andra klasser. En klass som inte har makt över sin vardag. En klass som aldrig får tillträde till tidningarnas debattsidor. En klass vars uppkomst och existens berättigas enbart genom att sälja det enda den har, sitt arbete. Så att någon annan kan göra profit även på denna transaktion.

Jag jobbade alla dagar som inleddes med “jul-“. Det har jag aldrig gjort förut. Mer än någonsin blev det under dessa dagar tydligt för mig vilket ansvar som vilar på den arbetande klassen. När advokater, direktörer och andra tjusigt titulerade människor tar långledigt över helgerna så måste ändå tunnelbanor, tåg, bussar, taxis köras, vägar skottas, sjuka vårdas, bränder släckas och så vidare. Utan arbetarklassen stannar samhället. Det är dags att alla inser det, framförallt vi själva. Makten ligger hos oss.

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg förklarar det jag känner i en dikt vid ett protestmöte mot de nya reglerna i sjukförsäkringen på Medborgarplatsen den nionde december:

En dag ska det bli förbjudet att tjäna pengar på andras arbete. Hoppas jag lever då.

Klass mot klass!