SPORT/MUSIK: Fler klipp med Love Antell, Magnus Carlson, Lalla Hansson m.fl. från Bajen Aid #2.

Ytterligare ett klipp från söndagens Bajen Aid-gala (som jag tidigare skrivit om här). Här framför bästa Love Antell Florence Valentin-låtarna "Upp på sociala, ner på systemet" samt "Pokerkväll i Vårby gård". Läs även Bara Bajens krönikör hylla söndagsarrangemanget i allmänhet och Loves spelning i synnerhet här.

Och här ett klipp med "Gatorna tillhör oss" - titelspåret från debuten som soloartist.

Magnus Carlson och Weeping Williows framför "Platsen i mitt hjärta":

Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij framför den omskrivna nya versionen av Kentas "Just idag är jag stark":

Och avslutningsvis ett klipp där gamla hjälten Lalla Hansson framför klassikern "Bajen va namnet":

Forza Bajen!

VIDEO: Love Antell tolkar Johnny Bode

Det bästa av två världar

Det är inte bara Strindbergs-år i år, det är dessutom Johnny Bode-år. I lördags firades det med pompa och ståt på Oceanen vid Stigbergstorget i Göteborg att herr Bode skulle ha fyllt 100 år i år. I klippet ovan framför Love Antell (vars insomnade (?) poporkester Florence Valentin är döpt efter en av Bodes pseudonymer) tillsammans med Beata Harryson Bodes klassiska kampsång "När atombomben faller" från skivan Bordellmammans dotter från 1973 - en av uppföljarna till den mer kända Bordelmammas visor. Tydligen var det Antell och Harrysons uppgift att framföra den mer ekivoka och barnförbjudna (och kanske mest kända) delen av Bodes repertoar. Om Antells förhållande till Johnny Bode i synnerhet och gammal svensk populärmusik i allmänhet kan man läsa i denna intervju.

Schlageridol, Åsa-Nisse-soundtrack-kompositör, fifflare, pornograf och allmänt genialisk/vettvillig; om Johnny Bode skulle jag kunna skriva otaliga rader, men hänvisar i stället till Johnny Bode Sällskapets hemsida och Wikipedia. En mer intressant svensk artist går nog inte att hitta, något som den läsvärda biografin Jakten på Johnny Bode av Ingmar Norlén gång på gång bekräftar.

På jubileumsfesten i lördags framträdde en imponerande räcka av artister. Jag hoppas verkligen nån av dem framförde min Bode-favorit "Fröken Gull ifrån Skanstull", som finns återutgiven bl.a. av Vax Records på samlingsskivan Ekenkisen - Populärmusik från gamla Stockholm (lyssna på Spotify).

Ett fyrfaldigt leve för Johnny Bode - Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Popvänstern?

Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.

I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.

Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.

I dagens DN recenseras Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet (Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?

Vad hände förresten med Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att [ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.

Galen onsdag.

Igår var en galen kväll. Jag förbannade Stockholm. Inte för att det var så tråkigt som det brukar vara. Tvärtom, det var en höjdarkväll. Men allt hände på en gång;

• På Landet spelade Hell on Wheels.
• På Noel’s var det premiär för klubben Family Affair med Little Big Adventure live i fönstret (nästan gratis).
• Hos Fritz’s Corner på Lilla Hotellbaren spelade Parker Lewis (gratis).
• På Debaser Medis spelade Florence Valentin-Love (gratis).
• Och på Pet Sounds Bar spelade Solander (gratis).

Jag valde Solander och tror jag valde rätt. Det var en fantastisk spelning. Och en fantastisk skiva som relasefirades. Köp den!

Men i framtiden vill jag se mer samordning mellan stans konsertarrangörer! Så här får det inte gå till.

PS. Ska jag starta ett band ska det heta Selander, som en hyllning till Solander och Sveriges meste Brynäsare Patrik Selander. DS.

Lördagen.

Festivallördagen inleddes med att jag överlämnade en present till en god vän. En norsk serietidning. Han blev tårögd och vi kramades. Bra början på dagen. Sen spelade SKWBN. Halva stan var med på scen och de gjorde en fantastiskt bra arenrock-spelning. De verkar väldigt peppade och glada i sig själva på nåt vis för det svänger mer och mer för varje gång man ser dem. Sen kom det öl och regn. “Ny” spontanköpt 45-kronors-skjorta från Myrornas. Kände mig som en tonåring i bara t-shirt med tryck. Även om den gula t-shirten är väldigt fin och bär trycket Thurneman. [ingenting]. Bra som alltid, om än lite ojämna. Vissa låtar är bara bäst, i vissa andra gränsar det nästan till Joakim Hillson. Men bara nästan. Camera Obscura. Efter att ha pundat “French Navy” hela sommaren hade man ju längtat en del. Konserten var väl inte den bästa, men med det låtmaterialet så kan det ju inte bli dåligt (även om jag gärna hört nån mer gammal goding, typ den här eller den här). Skottar kan det där med pop, kanske är det de äldre anonyma herrarna som verkar finnas i alla skotska popband som är förklaringen. Florence Valentin rockade. Love bär upp den bredbenta rocken med bravur trots att det ju är pop. Och så härligt med nån artist som vågar tala, i låttexter och mellansnack, om något av det som sker utanför scenkanten. Det behövs fler såna. Och färre moderater. Krunegård. Sämst. Gästande Scocco var bra när han fick vara i fred från Krukan. Och den där vampyrlåten kan jag väl stå ut med. Sen Svennedisko. Dans. Fylla. Folk överallt. Ångestskapande mobilbilder. Fotbollssnack. Kaos.

Dallrande Blå Stjärnor.

Kom nyss hem efter en helkväll med Redaktörn. Popaganda kan ha haft tidernas tråkigaste festival-fredag. Men morgondagen blir säkert bättre med SKWBN och Camera Obscura. Och Florence och [ingenting]. Kvällens huvudakt MGMT förresten? Är det världens mest obegripligt dåligaste band genom tiderna? Sämre än Deportees liksom. Borde kanske ha kollat in partyjapanen.

Lykke Li var däremot överraskande bra.

Nu lyssnar jag på världens bästa Trembling Blue Stars och känner att jag lever. Om än i fel tid. I fel land. I fel fucking-jävla-kuk-värld. Snart klarar jag nog av att lyssna på Field Mice igen. Och igen. Och igen.

För övrigt påminde heltäckningsmattorna på Clarijon Hotell om Jason Pollock-tavlor. I alla fall tyckte jag det då. 

Sov sött. Ridå. Imorgon ska jag titta på kvällens bilder.