TEATER: Premiär för Integrationsteaterns "Den stora efterfesten" på Dramalabbet ikväll

Teatervåren börjar dra igång på allvar, och som nybliven arbetslös kulturarbetare ser jag fram emot att ha mer tid att gömma mig i mörka salonger framöver. Ikväll är det premiär på Dramalabbet för Integrationsteaterns Den stora efterfesten av Sveriges kanske mest intressanta dramatiker, och tillika min goda kamrat, Johanna Emanuelsson. 

Jag intervjuade henne i Folket i Bild/Kulturfront hösten 2010 och konstaterade då att hon rönt stora framgångar trots sin relativt unga ålder; stipendier från bl.a. Barnteaterakademin och Kommunistiska Partiet, vinnare av Riksteaterns Ny Text! och New Baltic Drama, pjäsen Bilbränder uppsatt av Integrationsteatern, antagen till Stockholms dramatiska högskolas (då Dramatiska institutet) dramatikerutbildning. Skulle jag intervjua henne igen idag skulle man kunna tillägga att hon fått pjäsen Älvsborgsbron på Dramaten och pjäsen Titta, vi faller uppsatt i Tallinn, mottagit Colombines debutantstipendium, blivit medlem av Teater Tribunalens konstnärliga råd. Med mera. 

Men ikväll har alltså hennes pjäs Den stora efterfesten. Från Dramalabbets hemsida:

I köket står Mirjam och Gertrude framför ett berg av disk. På andra sidan väggen pågår det stora kalaset, med massor av inflytelserika gäster. Nu har det hela övergått i en galen efterfest. Samtalet mellan Mirjam och Gertrude återspeglar historier om maktlöshet, om kamp för ett anständigt liv, om drömmar, hemligheter, lycka – om livet självt. Sångerskan Judit förirrar sig plötsligt från festen och slår sig ner med diskarna. Efterfesten börjar mer och mer likna en krigszon. Läget är kritiskt. Det enda som är säkert är att likt alla fester som någonsin har ägt rum, så måste även den här ta slut och någon måste betala notan. 

Som teasers finns några trailers:

Jag kommer att recensera föreställningen för veckotidningen Proletärens räkning. Bör komma i tryck torsdagen 16 februari. Kan tilläggas att Johanna också är aktuell som dramaturg/dramatiker med Teater Tribunalens kommande föreställning En föreställning om svensk vapenexport som har urpremiär den 12 mars. Men den tar vi då.  

Dagens “video”: Jenny Wrangborg - “Löftet (Avanti Video RMX)”

Igår tilldelades poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg Kommunistiska Partiets kulturstipendium till Ingmar “Spingo” Nilssons minne vid en progressiv kulturgala i Jönköping. Väldigt glädjande då hennes debutsamling Kallskänken från i våras fortfarande är årets bästa läsning. (Läs min recension från Proletären). Boken finns nu också som ljudbok, läs mer om den och lyssna på fler smakprov här.

För  jävla bra den här dikten alltså…

For en kväll.

Idag är det tisdag. I fredags var det fredag. Det börjar sjunka in. Club King Kong firade sin femåriga existens. Det var magiskt. Vi hade snackat om att försöka boka nåt hippt och modernt från Storbritannien som säkert skulle dra massor med folk. Men vi ändrade oss och bjöd in de två svenska band som gjort de bästa spelningarna på gamla goa Sjöhästen (här och här). De banden råkade också vara de band som vi tycker är typ bäst i hela världen. De råkar dessutom vara väldigt nära och kära mig personligen. När Suburban Kids With Biblical Names rev av "Guns N' Ammo" som andra låt hände nåt inom mig. Jag kände en känsla som jag inte hade känt på väldigt länge; ren och skär lycka. Känslan av att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Där inga problem fanns. Där fokuset låg på det som skedde i just denna stund. Sen blev det bara bättre. "Subban" var så där snoräckligt bra-bra, det var kanske inte lika svettigt och galet som spelningen på Sjöhästen eller på Garage i Oslo. Men det var så tajt och rätt. De nya låtarna funkade skrämmande bra och överträffade de gamla godingarna. Sen kliver Vit Päls på. För nionde gången i år såg jag dem live. För nionde gången i år stod jag framför scenen och kallade dem för världens bästa band genom tiderna. För nionde gången i år vill jag se dem snart igen. Sen tog Get Dancy! över och bjöd på ett perfekt King Kong-dansgolv. Inom mig insåg jag att både Stockholm och Oslo är mina hemstäder.

Och alla var där kändes det som. Norrmän, finnar, Fibbare, brynäsare, hammarbyare. Alla vänner och alla vänners vänner och vänners syskon. Massor av folk som spelat hos oss under åren. Kollegor och vänner från andra klubbar. Massor av stammisar. Och säkert 300 personer som jag inte hade en aning vilka de var. Och alla var där för att King Kong hade ordnat festen. Det finns fan inte en lokal i den här stan som vi inte fyller. Ge oss världens största sfäriska byggnad för en kväll och vi fyller den. Jag lovar. Det här kommer jag leva på länge.

Fem år. Jag trodde aldrig vi skulle stanna så länge. Hur toppar vi det här? Alla vill se dig falla nu Club King Kong.

Efterfestandet blev dock något av ett antiklimax. Patricia levde inte upp till sitt rykte. Men den perfekta avslutningen på den fantastiska kvällen var ändå att jag mötte Anders Eldeman inne på urinoaren klockan kvart i fem. Sen tog jag en taxi hem. Där låg fyra små norrmän och sov sött. Det här kommer jag leva på länge. Tack som Sören till alla inblandade och alla som kom. Och alla som gjort det möjligt för oss att över huvud taget fira fem år.

Anders "DJ Lilla Vargen" Hemmingson fotade kvällen: