SPORT/MUSIK: Fler klipp med Love Antell, Magnus Carlson, Lalla Hansson m.fl. från Bajen Aid #2.

Ytterligare ett klipp från söndagens Bajen Aid-gala (som jag tidigare skrivit om här). Här framför bästa Love Antell Florence Valentin-låtarna "Upp på sociala, ner på systemet" samt "Pokerkväll i Vårby gård". Läs även Bara Bajens krönikör hylla söndagsarrangemanget i allmänhet och Loves spelning i synnerhet här.

Och här ett klipp med "Gatorna tillhör oss" - titelspåret från debuten som soloartist.

Magnus Carlson och Weeping Williows framför "Platsen i mitt hjärta":

Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij framför den omskrivna nya versionen av Kentas "Just idag är jag stark":

Och avslutningsvis ett klipp där gamla hjälten Lalla Hansson framför klassikern "Bajen va namnet":

Forza Bajen!

SPORT/MUSIK: Magnus Carlson, Love Antell m.fl. på Bajen Aid #2

Igår gick den andra Bajen Aid-galan av stapeln. Jag var tyvärr upptagen med annat och missade möjligheten att tillsammans med ett nästintill proppfullt Debaser Medis på stor duk få beskåda Bajen tvåla dit Värnamo och att se och lyssna till en stjärnkavalkad utan dess like hylla de grön-vita färgerna. Uppträdde gjorde bl.a. Petter, Rusiak & Pee Wee, Weeping Willows, Love Antell, Sofia Karlsson & Tomas Andersson Wij, Lalla Hansson (!), Mats Ronander och Johan Johansson. Höjdpunkterna lär ha varit många (enl. bla Gustav Gelin och Hammarbys officiella). Bl.a. Lallas "Bajen var namnet" med supporterkör som svarade "Olé, Olé, Olé, Olé - Lalla, Lalla!", en ny version av Kentas "Just idag är jag stark" signerad Karlsson & Wij och mycket, mycket mer. Här kommer i alla fall ett hårresande (på ett bra sätt) exempel. Weeping Willows framför sin "Vårsång" förstärkta av Stephen Simmonds, Love Antell och Mats Ronander:

Vackert. Under min paus från bloggandet kom ju Magnus Carlsons låt "Platsen i mitt hjärta" om Hammarby i allmänhet och Söderstadion i synnerhet. En fantastisk fotbollslåt förpackad i bästa brittpop-förpackning. Den framfördes också igår så jag passar på att stoppa in den här också:

Fyller även på med filmen till kampanjen om sista året på Södestadion med samma namn som Carlsons låt; "Platsen i mitt hjärta". I vimlet av Bajen-profiler syns bl.a. min gamla kund och en av Bajens bästa backar genom tiderna Klasse Johansson.

ETT ÅR SEDAN: BP-Bajen 1-0

Nytt inslag i bloggen. Mitt fotoarkiv berättar vad jag gjorde för ett år sedan. Den 9 maj 2011 åkte jag tunnelbana med familjen Möckel och Bank-Johan till Västerort och såg Bajen torska mot Brommapojkarna med 1-0 efter ett självmål av Monday James. Bildbevis:

En glädjens dag.

Läs allt om ‘et härna. :)

Jag går en tur ned för minnenas YouTube-allé:

Sen stärker vi upp ytterligare med Sinan också.

Bandy-tisdag.

Går på bandy ikväll. På Zinken. Bajen tar emot Broberg/Söderhamn. Men mest längtar jag nog efter att få höra Plura sjunga om Bajen och guldet och Zinken. I tältet. Före och efter match. Och i pausen.

Bästa låten på länge. Det låter ju som Fosca, sa en i falangen. Och det ryktas om att ett av Sveriges bästa popband jobbar på en remix. Det kommer svänga ett bra tag till.

Passion oavsett division!

Alla dagars hjälte.

Inte sedan Jensa G:s dagar har jag varit så förtjust i en Bajen-spelare. Simon Helg är killen med choklad i. Killen hela dan. Killen man gärna skulle köpa en begagnad bil av. Heja!

Hemmapremiär.

Kvart över sju är det dags. Som vi har väntat på just denna dagen.

2Torsk10

Såg den i en park häromdagen. Fick mig att tänka på den gamla Just D-strofen (ur låten “Var tog den söta lilla flickan vägen?”) som avslutas med: “…bara skorstenen kvar.”

Himlen är grönvit. RIP Kalle Rosenberg.

Jag hejar på Hammarby i bandy. Det har jag dock inte alltid gjort. När jag var riktigt liten hejade på Västerås SK. Pappa brukade ta med mig till Rocklunda Bandystadion i residensstaden för att i bävernylon äta korv och klappa bandyapplåder. Ibland fick vi finbiljetter genom farsans jobb och då fick man stå på läktaren med tak och värme. Men oftast stod man i kylan. Jag har starka minnen av framförallt det som hände utanför planen. Och då förstås framförallt av Kalle Rosenberg. Hejarklacksledaren som vandrade runt isen i vit sweatshirt, grönvit halsduk, megafon och skyltar med ramsorna på, till exempel klassikern “Heja alla är ni klara”. Han bodde i Göteborg och for till Västerås till varje hemmamatch och fanns med på de flesta bortamatcherna.

Peppe Texas upplyste mig för ett tag sen om att Kalle lämnat jordelivet vid 82 års ålder. Och Karl-Erik Eckemarks nekrolog på VSK:s hemsida bekräftade det hela. Även om hjärtat mitt klappar för ett annat grönvitt gäng sedan många år tillbaka så högg det i samma hjärta när jag nåddes av nyheten. Det gjorde det antagligen hos alla som någon gång förstått vad idrott handlar om.  Det lär väl knappast ske, men jag hoppas verkligen de hyllar Kalle på Idrottsgalan ikväll!

Kalle in action:

Cirka 2.25 in i klippet sätter Bajen en balja på VSK och Kalles missnöje klipps vackert ihop med “Tomtens” glädje. Nu sitter de tillsammans i himlen. Och himlen är grönvit.

Två goda vänner, Tomas Wallin och Daniel Östborg gjorde för några år sedan en film om Kalle. Jag har inte sett den, men nu finns Där himlen är grönvit tillgänglig för fri nedlastning. Jag ser den istället för på Peter Settman och hans jävla gala.

Två tummar upp.

Tumme 1: Rami rök. Äntligen.

Tumme 2: Brynäs visade att de är landets hårdast arbetande lag och med en tredjedel av laget skadat spöade de indian-pajasarna från Götteborg. Och Calle Järnkrok har flyttat in bland de stora.

Från Brynäs hemsida:

Järnkrok väntade och väntade och väntade tills Eero kom helt ren mitt i slottet innan passningen levererades på bladet och Eero var helt fri med Honken. Ett högt och placerat avslut utan chans för Honken efter 15.49 skapade läge för Brynäs att kontrollera matchen genom ledning 0-1. Jag var tvungen att titta om det var Janne Larsson som hade hoppat in och spelade i tröja 19, men det var en rightare som smekt fram passningen så det kunde ju inte stämma. Var det Bäckis som flygit hem och lånat sin gamla tröja...? Nä, det var ju faktiskt Järnkrok.

Det är poesi i mina öron, kära vänner. 2010 rullar vidare! Livet leker.

Poor Paul.

För mer än tio år sedan flyttade jag hemifrån. Jag flyttade till Halmstad av alla ställen. Jag trivdes aldrig särskilt bra där, även om jag uppskattade att slippa Sala och jag träffade några av mina bästa vänner där. Jag tittade mycket på film då, köpte vhs-er som en blondinbella köper fodral. Jag försökte skaffa mig så mycket kunskap om filmhistorien som möjligt, helst då den lite udda filmhistorien. Genre-film var grejen. Ett tag var jag väldigt inne på sportfilmer. En av de bättre såg jag om ikväll. Slagskott – hockeyfilmen med Paul Newman i huvudrollen och Hanson-bröderna som de kanske mest minnesvärda karaktärerna. Den håller fortfarande hög klass. Paul Newman är perfekt som den avdankade, spelande coachen Reggie Dunlop. Spelarna i Charlestown Chiefs har alla sina lite menlösa men underhållande sidostories. Hockeyn är i centrum, men inte i fokus. Men framförallt är det en vacker film; amerikanskt 70-tal, liten bruksort, arbetarklass, skyhöga skorstenar, utställda läderbyxor, muzakdisko, frisyrer, hockeyspelare utan hjälm. Och Maxine Nightingales tidslösa klassiker “Right Back Where We Started From” i eftertexterna ger filmen  en skönt avslutande skjuts. Fantastiskt!

Paul Newman som lämnade jordelivet förra året var inte bara känd för sina filmer, sina intensiva blå ögon och sina salladsdressingar. Han var också en god amerikansk liberal som var kritisk till mycket hos den amerikanska staten. Hans starka åsikter om bland annat medborgerliga rättigheter och anti-militarism fick honom uppsatt på en lista över politiska fiender som Richard Nixon upprättade under sin tid i Vita huset.

Det finns faktiskt en lite tragisk koppling mellan min tid i Halmstad och Paul Newman. I min jakt efter udda skivor, videofilmer och böcker rotade jag regelbundet runt i stadens loppmarknader och second hand-butiker (jag vägrar använda ordet “vintage”). På Myrornas, som jag vill minnas låg på Brogatan, hittade jag en gång en coffee table-bok om just Paul Newman. Slog till. Väl hemma upptäckte jag en med blå kulspets skriven dedikation på titelbladet. Det stod ungefär: “Grattis på födelsedagen. Hoppas du gillar Paul Newman lika mycket som jag” och avsändarens namn och ett datum. Ett datum som låg inom det gångna halvåret. Uppenbarligen gillade inte födelsedagsbarnet Paul Newman lika mycket som avsändaren. Men jag blev glad över boken. Har den dock inte kvar. Attans. Och nu har Paul varit död i över ett år. 

En stor dag i V-ås

Nu har det äntligen börjat lägga sig. Den värsta veckan på länge känns inte längre hemsk. Nu är jag bara glad att jag var med. Att jag faktiskt vågade åka på de två avslutande matcherna i kvalet. Svetten sprutade och jag tappade känseln i benen hemma mot Leksand, men det gick ju vägen. Sen var VIK borta en härlig munsibit. Nu är det typ fem månader kvar till ES-premiären. Och med den sportchefen vi har begåvats med så spelar vi i Västerås igen om ett år. Om inte tidernas talang Jakob Markström spikar igen. Fy fan va bra han är.


Jakob Markström

Slutligen vill jag ge lite kredd till Västerås. Härligt med en arena med mer stå än sitt. Det uppskattas.

Så här såg det ut i alla fall (jag är en av dem som klänger på staketet bakom målet. Vi stod kvar trots vaktis-gubben som petade oss i magen med kvastskaft - så jävla hårda).