Ikväll. Party #2. Pop Songs i Skåne.

Sitter just nu på tåget mot Malmö. Mitt gråa SJ Prio-kort håller mig vaken. Gratis kaffe och gratis Internet. Borde sova ikapp. Det gör sällskapet.

Sällskapet består av Sara Berg. Min Pop Songs-kollega som besökt huvudstaden i några dagar. Ikväll kör vi den fjärde upplagan av Pop Songs på Debaser i Malmö. Så här skrev Sara om kalaset på Facebook:

Till Pop Songs #4 har vi en magnifik lineup bestående av [ingenting], Ironville samt Mattias Björkas från Cats on Fire. Sistnämnde kommer både spela live och spela skivor.

[ingenting] är bandet som äntligen fått ett välförtjänt genombrott, åtminstone i vissa kretsar. Dessutom hyllades sångaren Christopher Sanders soloskiva lite överallt. Vi har sett dem spela många gånger förr, men det kan aldrig bli tillräckligt. Vi är stolta över att ha dem på vår klubb.

Ironville är handplockade av [ingenting] som förband, det tar vi som en kvalitetsbeteckning.

Och så Mattias. Från ett av våra favoritband, Cats on Fire. Han kommer att spela några låtar solo och dessutom hänga med oss i dj-båset för att spela några av sina bästa låtar av andra artister. Det ser vi fram emot.

 

Hoppas ni kommer!

 

Följande hårda fakta gäller:

Pop Songs #4 @ Debaser Malmö
30/1 kl. 19.00-03.00.
Fri entré innan 22.00. Därefter 90 kronor.

Hoppas ni komer!

P3 Guld.

Slog på TV:n. Skulle se Hem till byn säsong 8 avsnitt 4 på dvd. Men fastnade i P3 Guld-galan. Några korta kommentarer:

• Svaret på förmiddagens blogginlägg: man skrattar, och skrattar och skrattar.
• Vem är Erik Hassle?
• Varför pratade Timo hela tiden om hur lite pengar musiker tjänar?
• Hårdrockare (Mustasch) ska sjunga hårdrock.
• Var det verkligen så illa ställt för dansmusiken för sju år sedan som September ville ge sken av?
• Mest glädjande var att se Wannadies-Pär hoppa upp och ner bakom Amanda Jensen och spela swindiegitarr (det lät inte så mycket swindie över det, men om man stängde av ljudet så trodde man det).

Alla galans vinnare finns här. Hade jag  fått bestämma hade det slutat så här:

Årets grupp: [ingenting]
Årets artist: ehhh…Jonathan Johansson kanske
Årets nykomling: Miike Snow
Årets låt: Agnes - “Release me”
Guldmicken: Takida (i protest emot att Fever Rays laser inte ens var nominerad)
Årets dans: Fever Ray
Årets hiphop/soul: Promoe (men bara för att han är från Västerås)
Årets pop: Taken By Trees
Årets rock/metal: Gösta Berlings Saga

Men hade jag fått bestämma så hade nog de nominerade sett ganska annorlunda ut. Då hade kanske listan sett ut så här:

Årets grupp: Solander
Årets artist: Anna Järvinen
Årets nykomling: Makthaverskan
Årets låt: Vit Päls - “Lime i en vattenpöl” 
Guldmicken: Suburban Kids With Biblical Names (för spelningen på Club King Kong i juni, se nedan)
Årets dans: Liminals
Årets hiphop/soul: Speech Defect
Årets pop: Parker Lewis
Årets rock/metal: Makthaverskan

Dagens video: [ingenting] - “Lång väg”

Som utlovat:

Hela skivan finns på Spotify.

Nattens video: Hermeto Pascoal - “Música da Lagoa”

Hade tänkt lägga upp det nya PSL-klippet med [ingenting], men det får bli morgondagens video. Det här kändes mer torsdagsnatt. Tack Peter för tipset.

Jul.

Vid jul blir även satan religös.

Apple Of My Eye.

För en tid sedan försökte jag precis som alla andra göra en lista över 00-talets bästa låtar. Jag orkade bara med de som fanns på Spotify. Bland annat tog jag med Ed Harcourts äppellåt. Låtar om äpplen och ögon är min grej tror jag.

Ikväll trotsade jag stressen och ångesten och gick ut på lokal. Jag åkte till Landet där gästlistan tillät mig att utan kostnad beskåda en smått fantastisk konsert med Christopher Sander. Jag tar tillbaka allt jag sagt om honom i negativ bemärkelse. Jag satt som förstelnad under hela konserten. Han sjöng till mig och om mig, hur klyschigt det än må låta. Bäst var [ingenting]-låten “Dina händer är fulla av blommor” och “Äppelöga”. Så här såg det ut och lät när den senare spelades för min mobil:

Låten (som Anna Järvinen gjorde till sin och trollband mig med tidigare i år) fick mig att minnas. Och den fick mig att fundera. Fundera på om vad som är värst – att ha haft det man vill ha och sedan förlorat det eller att inte haft det man vill ha och ständigt sträva efter det? Jag har inget svar på den frågan.

När man väl har något antar jag att man reflekterar för lite kring det. Det blir självklart. Det blir fakta och empiri. Jag föddes med en genetisk sjukdom som jag lärt mig leva med. Jag har kanske på grund av, eller tack vare, min blödarsjuka känt mig ständigt sjuk och därför inte oroat mig för det jag inte har eller riskerar att drabbas av. Kanske det i detta går att finna en förklaring till varför jag för tillfället lever ett så ohälsosamt liv med mycket dricka, dålig mat och lite motion.

Men i solidaritetens tecken tänker jag trots detta ta svin-sprutan imorgon. Sen tänker jag drabbas av vininfluensan och drömma om Oslo och Moss.

Popvänstern?

Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.

I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.

Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.

I dagens DN recenseras Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet (Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?

Vad hände förresten med Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att [ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.

Jaha. (inkl. Ångest XII + XIII.)

Då var man enligt passet 30 år. Två siffror man inte använt på länge. Den första använde jag sista gången den 28 september 2003 och den andra den 28 september 2000.

Men det är egentligen inte förrän 02.50 nånting jag fyller på riktigt. Kanske slår nojan till då. För nu känns det som vanligt. Ålder är ju bara ett nummer, som de säger i Förenta staterna.

Men det skär lite i själen ändå. Jag hade inte trott att det var så här mitt liv skulle se ut på min trettioårsdag. Hade nån frågat mig för tio år sedan under en fikapaus på truckförarjobbet  hade jag nog sett mig med barn och utan blogg (fast då kanske det inte fanns bloggar). Hade man frågat mig för ett år sedan hade jag sett den storslagna 30-årsfesten i Sala Folkets Hus framför mig. Planen var att jag skulle sitta på en tron och låta folk hylla mig. Band från Stockholm skulle spela. Sala Allehanda skulle göra reportage. Både Stadshotellet och Svea Hotell, och kanske till och med Sofielunds vandrarhem skulle vara fullbokade i mitt namn. Nu sitter jag ensam i min gamla soffa. Jag hade gärna haft sällskap. Det var inte så här det skulle vara.

Det här önskar jag mig i present: Gammeldansk. Fernet. En iphone. En ny lap-top. Ett par svarta jeans. En eller flera fina skjortor. [ingenting]-skivan. En hatthylla. Fina ostar. Nya klackar till mina kängor. Ed Wood-dvd-boxen. En himla många program-boxen. En flaskdiskborste. Fast jag skiter egentligen i prylar. Det finns bara en sak jag vill ha, det som jag plågsamt tjatar på min nära vänner om hela tiden. Det som kommer efter ångeststönen i mina ångestfilmer.

På tal om det. Bokmässehelgen gav inte upphov till nån större ångest. Det var för späckat schema för det. Men i Malmö helgen innan var det stundtals riktigt illa i fyllan. Här är bevisen:

Ångest XII. 090919. 03:37AM. Mäster Palmsgatan. Malmö.

Ångest XIII. 090920. 01:25AM. Spånehusgatan. Malmö.

Det blir kanske lite firande imorgon iallafall. Funderar på att sätta mig nånstans och låta mig bjudas på öl och sång. Firandet inleddes förvisso lite lätt tidigare ikväll i huset med den stora TV:n. Kebabpizza med pommes och två såser och en flaska skumpa. 

Nu måste jag sova. Tvättstugan imorgon bitti. Grattis och god natt. Ridå.

Lite musikaliska tips.

My Little Pony - “Capital of Norway” (mp3)
Ytterligare en bra låt om Oslo (en annan tipsade jag om här). Med den här Belle and Sebastian-doftande låten (producerad av Sjur Lyseid från The Little Hands of Asphalt), som jag nynnade på i Oslo en hel vecka nästan, höjer de förväntningarna på nästa album som kommer spelas in efter jul. Låten kommer ingå i Spoon Train Audios kommande samlingsskiva Oslo 2 (som också kommer innehålla material med Einar Stray, The Little Hands of Asphalt, Yoyoyo Acapulco, Nomber 5s och Hiawata!).  Så här såg det ut när min kamera fångade ponnysarna när de framförde “Capital of Norway” på tjusiga Parkteatret i Oslo i augusti:

 

The San Marinos (MySpace)
Gamla King Kong-bekantingarna The San Marinos har lagt ut några nya låtar på sin MySpace. Klicka er dit för lite färsk och härlig twee.

 

 [ingenting] - “Halleluja!” (mp3)
Det nya albumet Tomhet, idel tomhet släpptes igår och är makalöst bra. Från skivbolaget Labradors hemsida kan du beställa skivan och ladda ned singeln “Halleluja!”. Jerry Boman filmade låten på tisdagens spelning under Liljeholmsbron. En annan fin låt från nya skivan är “Dina händer är fulla av blommor”:

 

Top Sound - "A matter of precision"/"Francophilie” (mp3-singel)
Denna digitala gratis-singel släpptes av Friendly Noise i augusti. Inte färskaste färsk alltså. Men imorgon spelar de sin smäktande bossa-indiepop hos barklubben Pompediposse på Strand runt 22.00 (fri entré). Ses där!

 

När det nu är musik det handlar om så kan jag inte låta bli att sprida denna hemska bild vidare som Johan la ut tidigare ikväll:

Sen var Krukan med i Hype i SVT också. “Den inre resan går vidare” eller nåt sa han när han berättade att han skulle till Österlen i helgen och testa yoga. Hjälp!

Stört trött.

Jag är stört trött efter att förflyttat ett antal 100 kilo mejerivaror i morse. Vill egentligen lyssna på nya skivor med The Bear Quartet, [ingenting] eller Taken By Trees. Men jag måste vila mig en stund och då funkar opera bäst. Det verkade först bli en trippel-CD med Bizets Carmen denna gång. Men jag ändrade mig i sista stund och valde Opera’s Greatest Moments med Nicolai Gedda.  Tack Spotify!

Åh Matti, jag gillar dig…

…men nu väljer jag Nicolai.

(Men innan jag lägger mig i sängen en sväng så lyssnar jag på nya Service-släppet; Lake Heartbeats nedlastningsbara singel Blue Planet. Helt ok, inte mer…)

Sen ska jag fira Folkparkskungen. Grattis!

Tisdag är det idag va?

Idag kom jag på mig själv med att se mig själv utifrån. Det var en ganska komisk upplevelse. Jag satt i biblioteket på skolan. Med svart skjorta, en finrutig kavaj, svarta plastbågade glasögon och snedbena. Med benen i kors. Läsandes Foucault. Måste sett ut som en idiot. Men jag ville bara vara fin och Foucault ingår i kurslitteraturen så jag måste ju (fast jag lider inte av att läsa honom).

För att fortsätta mina prettodag satt jag för en stund sedan på ballen och drack ett minimalt glas portvin och rökte min dagliga anti-ångest-cigg. Och det gjorde jag till tonerna av opera. Folkparkskungen säger att man får svårare att somna om man röker nära inpå sängdags. Jag kan inte somna om jag inte röker. Bara därför röker jag (nästan) aldrig om det inte är dags för säng snart. Man kan ju somna.

Mellan självuppfattningen i biblioteket och rökningen på ballen hann jag med lite aktivitet också. Först ett besök hos Skägget och Svanteman. Mat och möte.

Sen stannade jag till i Hornstull på vägen hem och gästade den “hemliga” gratisspelningen med [ingenting]. De spelade under en bro mellan stora betongpelare. Lite Berlinigt sådär. Det var mycket folk för att vara “hemligt”. Det var framförallt mycket långa människor – något som alltid glädjer mig. Aron som är lite kortare än mig såg tydligen ingenting (LOL). Det var tredje gången på en månad typ jag såg dem live. Jag gillar det mer och mer för varje gång. Sakral pop med fina texter. Men nu får det nog räcka för ett tag annars lär skivan bli förstörd innan man hunnit lyssna ordentligt på den.

 

Nu måste jag raka mig och sova. Imorgon börjar jag jobba. Ska bli jävligt skönt med lite ordning i tillvaron igen. Jag har kommit fram till att jag saknar en fast punkt i just denna tillvaro. Kanske kan mejerikylen bli den fasta punkt. Fast helst vill jag ha nån att prata med. Det enda jag vill är att sitta ned och snacka. Kanske bjuda på ett glas med vin och en macka.

För övrigt var Taken By Trees nya skiva överraskande bra. Nästan lika bra som Jussi Björling. Men bara nästan. Eller egentligen inte ens nära.

Lördagen.

Festivallördagen inleddes med att jag överlämnade en present till en god vän. En norsk serietidning. Han blev tårögd och vi kramades. Bra början på dagen. Sen spelade SKWBN. Halva stan var med på scen och de gjorde en fantastiskt bra arenrock-spelning. De verkar väldigt peppade och glada i sig själva på nåt vis för det svänger mer och mer för varje gång man ser dem. Sen kom det öl och regn. “Ny” spontanköpt 45-kronors-skjorta från Myrornas. Kände mig som en tonåring i bara t-shirt med tryck. Även om den gula t-shirten är väldigt fin och bär trycket Thurneman. [ingenting]. Bra som alltid, om än lite ojämna. Vissa låtar är bara bäst, i vissa andra gränsar det nästan till Joakim Hillson. Men bara nästan. Camera Obscura. Efter att ha pundat “French Navy” hela sommaren hade man ju längtat en del. Konserten var väl inte den bästa, men med det låtmaterialet så kan det ju inte bli dåligt (även om jag gärna hört nån mer gammal goding, typ den här eller den här). Skottar kan det där med pop, kanske är det de äldre anonyma herrarna som verkar finnas i alla skotska popband som är förklaringen. Florence Valentin rockade. Love bär upp den bredbenta rocken med bravur trots att det ju är pop. Och så härligt med nån artist som vågar tala, i låttexter och mellansnack, om något av det som sker utanför scenkanten. Det behövs fler såna. Och färre moderater. Krunegård. Sämst. Gästande Scocco var bra när han fick vara i fred från Krukan. Och den där vampyrlåten kan jag väl stå ut med. Sen Svennedisko. Dans. Fylla. Folk överallt. Ångestskapande mobilbilder. Fotbollssnack. Kaos.