MUSIK: Bruce Springsteen - "Rocky Ground"

Dags att vända blad. En ny dag gryr. I'm with you Brosan.

MUSIK: Spinning Jennies - "Hur kan jag va glad?"

En torsdag mitt i privatieringshysterins Stockholm känns Spinning Jennis nya inspelning alldeles förträfflig.

FILM: Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" blir långfilm

Läser på SVTs webb att en av mina favoritböcker Mig äger ingen av Åsa Linderborg ska bli långfilm. Det glädjer mig mycket och jag kommer ägna resten av dagen åt att fantisera om vilka skådespelare jag skulle casta för rollerna. Kanske återkommer jag i ärendet.

MUSIK: Radiodokumentär om Honningbarna

Norska P3s Trine Sollie har gjort en dokumentär med titeln Brothers of Rock om det unga, politiska punkbandet Honningbarna. Bandet som gjort kometkarriär i Norge med mängder av hyllningar och utmärkelser men som i januari förlorade sin trummis i en trafikolycka (läs om det här). Det ledde till att bandet ställde in en rad spelningar (bl.a. en på Debaser i Stockholm). Men till by:larm-festivalen i Oslo var de tillbaka och spelar nu vidare för att hylla den framlidne Anders Askildsen Eikås. I lördags spelade de t.ex. på Popadelica-festivalen i Huskvarna:

'

Låten Våkn opp! finns med på bandets självbetitlade EP från 2010.

TEATER: Premiär för Integrationsteaterns "Den stora efterfesten" på Dramalabbet ikväll

Teatervåren börjar dra igång på allvar, och som nybliven arbetslös kulturarbetare ser jag fram emot att ha mer tid att gömma mig i mörka salonger framöver. Ikväll är det premiär på Dramalabbet för Integrationsteaterns Den stora efterfesten av Sveriges kanske mest intressanta dramatiker, och tillika min goda kamrat, Johanna Emanuelsson. 

Jag intervjuade henne i Folket i Bild/Kulturfront hösten 2010 och konstaterade då att hon rönt stora framgångar trots sin relativt unga ålder; stipendier från bl.a. Barnteaterakademin och Kommunistiska Partiet, vinnare av Riksteaterns Ny Text! och New Baltic Drama, pjäsen Bilbränder uppsatt av Integrationsteatern, antagen till Stockholms dramatiska högskolas (då Dramatiska institutet) dramatikerutbildning. Skulle jag intervjua henne igen idag skulle man kunna tillägga att hon fått pjäsen Älvsborgsbron på Dramaten och pjäsen Titta, vi faller uppsatt i Tallinn, mottagit Colombines debutantstipendium, blivit medlem av Teater Tribunalens konstnärliga råd. Med mera. 

Men ikväll har alltså hennes pjäs Den stora efterfesten. Från Dramalabbets hemsida:

I köket står Mirjam och Gertrude framför ett berg av disk. På andra sidan väggen pågår det stora kalaset, med massor av inflytelserika gäster. Nu har det hela övergått i en galen efterfest. Samtalet mellan Mirjam och Gertrude återspeglar historier om maktlöshet, om kamp för ett anständigt liv, om drömmar, hemligheter, lycka – om livet självt. Sångerskan Judit förirrar sig plötsligt från festen och slår sig ner med diskarna. Efterfesten börjar mer och mer likna en krigszon. Läget är kritiskt. Det enda som är säkert är att likt alla fester som någonsin har ägt rum, så måste även den här ta slut och någon måste betala notan. 

Som teasers finns några trailers:

Jag kommer att recensera föreställningen för veckotidningen Proletärens räkning. Bör komma i tryck torsdagen 16 februari. Kan tilläggas att Johanna också är aktuell som dramaturg/dramatiker med Teater Tribunalens kommande föreställning En föreställning om svensk vapenexport som har urpremiär den 12 mars. Men den tar vi då.  

MUSIK: Honningbarnas trummis omkommen i tragisk bilolycka

Bara dagar innan norska punkbandet Honningbarna skulle göra en efterlängtad Stockholmsdebut på Debaser Slussen nås jag av den tragiska nyheten att bandets blott 20-årige trummis Anders Askildsen Eikås inatt omkom i en bilolycka i Norge. Bandet vann för bara några veckor sedan en Spellemann (norsk grammis) som bästa rockgrupp 2011 med albumet La alarmane gå. Bandets manager, Lois Holbrook, kommenterade den tragiska dödsolyckan i ett pressmeddelande tidigare idag: "Honningbarna är ett tätt sammansvetsat kompisgäng, och bandet är självklart extremt berörda av det som skett. Våra tankar går till Anders' familj i denna stund [min översättning]."

Vad som händer med Honningbarnas framtid som band är i nuläget fullt förståligt oklart. Men klart är att fredagens spelningen på Debaser ställs in (bandet är också inbokade till Popadelica-festivalen senare i år, om den spelningen blir av är oklart).

Jag fick aldrig chansen att se Honningbarna live, men jag fick upp ögonen för dem via norska musikvänner för flera år sedan och jag har med stor glädje följt de framgångar de nått med sin väldigt politiska punk. Idag sänder jag alla mina kondoleanser till Anders' anhöriga, bandmedlemmar och vänner. Det är en mörk dag för musiknorge och för alla som lärt känna Honningbarna genom deras musik.

Ett klipp från Honningbarnas spelning på förra årets Roskilde-festival:

MUSIK: Nytt med The Spinning Jennies

Det politska bluegrass-bandet Spinning Jennies laddade i helgen upp två (för mig) nya låtar på Soundcloud. Inte de mest politiska ur deras reportoar, men himla fina ändå. Håll till godo.

Hon bor i Hammarbyhöjden by spinningjennies

Vänd På Skutan, Joe! by spinningjennies

I december förra året släpptes debutskivan Det våras för Werther, som man enklast beställer direkt från bandet genom att maila thespinningjennies(a)hotmail.com. 

Passar på att återigen dela med mig av klippet jag filmade när de spelade live på Bokcaféet Röda Stjärnan för några år sen. Låten "Istid" om snö, is och kapitalistisk kris känns tyvärr fortfarande lika aktuell.

Gilla Spinning Jennies på Facebook!

MUSIK: Honningbarna till Debaser Slussen

Hej, vad glad jag blir! Äntligen kommer norska stjärnskotten Honningbarna till Stockholm och Debaser Slussen med sin politiska cello-punk. Deras Stockholms-premiär sker den 3 februari på nya klubben Lost Sound (ett samarbete mellan Who Killed Marilyn, I Hate The Kids och Club Monkey Business). Det blir galet!

Som förkämpe för den norska populärmusiken är det glädjande att Honningbarna verkar fått ett fotfäste även i Sverige. I detta fall beror det nog mycket på att PSLs Per Sinding-Larsen länge tjatat om bandets storhet (rekommenderar verkligen intervjun nedan med en norsktalande Sinding-Larsen). Men jag var före.

I maj spelar de även på Popadelica-festivalen i Huskvarna. Kanske dags för ett premiär-besök?

På Spotify finns både debutalbumet La Alarmane Gå och den självbetitlade EPn. Med låttitlar som "Borgerskapets utakknemlige sønner", "Fri Palestine" och "Yankeesane Kommer" är det inte svårt att förstå att jag är hooked. 

Ikväll: Club King Kong@Södra Bar. Live: PARKER LEWIS

OBS!!! FRI ENTRÉ! OBS!!! FRI ENTRÉ! OBS!!! FRI ENTRÉ!


Hösten 2011 släpps årets svenska album – Pengar & Leenden! 18 april släpps singeln ”Över Kilsbergen” som redan snurrar i radion!


En spelning i vårat avlånga land planeras föregå albumsläppet! Första spelningen med fullt band på nästan ett år!

Var då? Hos Club King Kong förstås!

King Kong är omåttligt stolta över att i samarbete med Södra Teatern få presentera denna spelning. Som vanligt gör vi det utan att vår älskade publik ska behöva betala en endaste krona.

King Kong-kontoret har tjuvlyssnat på det som ska bli Pengar & Leenden. Att en svensk platta ska bli bättre i år har vi svårt att tro.

Missar du detta är du störd!


Pengar & Leenden är Parker Lewis andra album, men det känns nästan som ett debutalbum. Istället för eskapistiska texter på engelska om drömmen om Amerika till tonerna av samplad och upphackad soul och 70-talspop är Emil Johanssons, namnet bakom Parker Lewis, nya skiva en berättelse på svenska om att försöka stå rygg mot rygg när marken rämnar och himlen faller ner. Riktningen är ny, ljudbilden förändrad och samplingarna utbytta mot levande musiker, men kvar där i centrum står fortfarande Emil Johanssons förkärlek för stora arrangemang fyllda till bredden av melodier. Albumet och singeln släpps på Playground Music.
http://parkerlewis.se/

I DJ-båset gästas residenterna Smygarn, Skägget och Familjeförsörjarn av Stockholmsfilialen av Östersunds finaste Club Corazon som i huvudstaden med jämna mellanrum fyller Söders Hjärta med såväl folk som fantastisk popmusik.
http://www.clubcorazon.se/

CLUB KING KONG@SÖDRA BAR
Live: Parker Lewis
DJs: Residenterna Smygarn, Skägget & Familjeförsörjarn + Club Corazon
Torsdagen 5 maj kl. 20.00-01.00 (Baren öppnar kl. 17.00)
Södra Bar & Kök/Södra Teatern, Mosebacke Torg 1-3, Stockholm
FRI ENTRÈ. 18 års åldersgräns.
http://www.myspace.com/clubkingkong + http://www.sodrateatern.com/

OBS!!! FRI ENTRÉ! OBS!!! FRI ENTRÉ! OBS!!! FRI ENTRÉ!

Bandy-tisdag.

Går på bandy ikväll. På Zinken. Bajen tar emot Broberg/Söderhamn. Men mest längtar jag nog efter att få höra Plura sjunga om Bajen och guldet och Zinken. I tältet. Före och efter match. Och i pausen.

Bästa låten på länge. Det låter ju som Fosca, sa en i falangen. Och det ryktas om att ett av Sveriges bästa popband jobbar på en remix. Det kommer svänga ett bra tag till.

Dagens (årets?) låt: Erik de Vahl - “Red Sleeping Beauty”

Red Sleeping Beauty by erkdv

I helgen var jag i Göteborg. Jag hade glädjen att sova över hos Erik de Vahl. Vi pratade lite om den här låten som ursprungligen gjordes av McCarthy. Jag har hört den live några gånger och nu finns den sedan några dagar äntligen tillgänglig för strömning och nedlastning (klicka på pil-ned ovan).

Här har vi originalet:

Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

Dagens “video”: Jenny Wrangborg - “Löftet (Avanti Video RMX)”

Igår tilldelades poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg Kommunistiska Partiets kulturstipendium till Ingmar “Spingo” Nilssons minne vid en progressiv kulturgala i Jönköping. Väldigt glädjande då hennes debutsamling Kallskänken från i våras fortfarande är årets bästa läsning. (Läs min recension från Proletären). Boken finns nu också som ljudbok, läs mer om den och lyssna på fler smakprov här.

För  jävla bra den här dikten alltså…

Mickesmygarn, socialdemokratin och Weeping Willows. En berättelse i två akter. Med musik i pausen.

Onsdagskvällen tar oväntade vändningar. Först Facebook-postar Dror Feiler länken till debattartiklen “Ta strid för en god kapitalism” som s-märkte journalisten Björn Elmbrant och förre Metall-pampen Göran Johnsson (säkert utan större svårigheter) lyckats få publicerad på högerorganet Svenska Dagbladets debattsida. Debattörerna får mig att spy. Spy över vad som blivit av svensk arbetarrörelse och vad dess så kallade företrädare klämmer ur sig:

2010-talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan om att trygga växande företags växtkraft, genom mer av såddkapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de så kallade riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga.

Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.

Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.

Jag brukar ibland säga att jag innerst inne nog egentligen är sosse. Eller att jag gärna skulle vilja vara sosse, en sån som min farfar var. Men att den reformistiska delen av arbetarrörelsen totalt visat sin handlingsförlamning och därmed meningslöshet efter det att arbetsköparna och dess organisationer insett att samförstånd inte behövs för att säkerställa profiterna. Till alla er jag sagt detta; förlåt. Förlåt. Förlåt! Visst finns det många ärliga och hedersvärda socialdemokrater kvar i detta land, men ni räcker inte till. Gör som jag, bryt länkarna som bojar era lemmar samman med såsseförlorarna och kom med i den del av vänstern som inte ser “den goda, långsiktiga kapitalismen” som historiens slut. Den del som istället ser kampen mot alla former av kapitalism - och för socialism - som vägen mot frihet, jämlikhet och syskonskap.

Här hade inlägget kunnat varit slut, men samtidigt som jag läst färdigt artikeln och spytt upp spanska kockens baconinlindade kycklingfiléer så ser jag en annan Facebook-postning. Det är en Spotify-länk till Weeping Willows låt “So It’s Over”. Jag klickar och lyssnar. Tänker att fan vad jag älskar den här plattan, trots att det gör ont överallt när man lyssnar på den. Men Elmbrant och Johnssons svek har tyvärr inte lämnat mitt inre tillsammans med de vomerade matresterna. Deras svek ger texten en ny mening. Låten blir till en uppgörelse mellan mig och socialdemokratin. Den socialdemokrati jag som sagt nånstans djupt inom mig känt nånting för. Men. Det är över nu. Fett över. Imorgon är en annan dag. Då ska solen stråla mera klar.

So it's over
It's over and gone
I'll have to leave you for good
'Cause this can't go on
And tomorrow must be another day
I know I will have no regrets
'Cause I can't stand to stay

Bonusläsning: Proletärens senaste ledare kommenterar Mona Sahlins avgång och socialdemokratins förfall mycket insiktsfullt.

Fibban#11 2010

Efter en tids frånvaro medverkar jag nu åter med material i Folket i Bild/Kulturfront. I senaste numret har jag gjort en kortare intervju med dramatikern Johanna Emanuelsson som ett litet extramaterial till det pjäsutdrag av henne som publiceras i samma nummer. Omslagsbilden med Johanna är tagen av Eva Wernlid på Gärdet i Stockholm vid Torsten Fridhs monument Protest.

Grattis John Lennon.

Och tack för att du gav Jerka och alla oss andra denna:

Dagens låt: Kartellen - “Bort med Alliansen”

Lasta ned den här.

Tipstack till världens bästa Åsa Linderborg.

Rösta rött!

Dollargrin - Borgarsvin.

Är det konstigt att man längtar bort.

Farsan teasar mig med mail fyllda av bilder från St. Wolfgang. Jag kom inte iväg i år heller. Nästa år. Nästa år! Tre veckor. Minst.

 

Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
bilar signalerar, jag ser människor på språng
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg, är det konstigt att man längtar bort nån
Om man gärna vill lyss till lärkans drill eller trastens glada sång?
Om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong?
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden där studerar man, där har man sin fabrik
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång

Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång...

Här talar man om kärleken i stora runda ord
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord
Men så när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nån gång

Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång…

Cykel.

Jag har blivit cykeltokig. Just nu vet jag inget som är roligare än att cykla. Studsar ur bingen om mornarna för att få cykla till jobbet. Och sen cyklar jag hem. Igår var jag till Cykel-Steves härliga lilla verkstad i Linde för att få en översyn av de tjugoen växlarna som finns på min DBS Kilimanjaro. Han sprayade lite spray i reglagen och efter två minuter funkade den som aldrig förr. Varpå Steve säger; “där sparade du 700 kronor”. En hjälte!

Var mitt cykelvurmande kommer ifrån är ännu inte klargjort. Men jag har väl jagat en ny hobby ett tag antar jag. Men cyklandet i Sala i midsommarhelgen var nog den utlösande faktorn. På väg hem från festen testade jag den senaste rondellen:

I helgen ska jag köpa hjälm och bli ett så kallat “bedrövligt jävla sköldpaddsoffer”.

Till sist en cykellåt: Nationalteaterns “Vi cyklar runt i världen” från föreställningen/skivan Kåldolmar och kalsipper.