Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.