Jag har blivit cykeltokig. Just nu vet jag inget som är roligare än att cykla. Studsar ur bingen om mornarna för att få cykla till jobbet. Och sen cyklar jag hem. Igår var jag till Cykel-Steves härliga lilla verkstad i Linde för att få en översyn av de tjugoen växlarna som finns på min DBS Kilimanjaro. Han sprayade lite spray i reglagen och efter två minuter funkade den som aldrig förr. Varpå Steve säger; “där sparade du 700 kronor”. En hjälte!
Var mitt cykelvurmande kommer ifrån är ännu inte klargjort. Men jag har väl jagat en ny hobby ett tag antar jag. Men cyklandet i Sala i midsommarhelgen var nog den utlösande faktorn. På väg hem från festen testade jag den senaste rondellen:
I helgen ska jag köpa hjälm och bli ett så kallat “bedrövligt jävla sköldpaddsoffer”.
Till sist en cykellåt: Nationalteaterns “Vi cyklar runt i världen” från föreställningen/skivan Kåldolmar och kalsipper.
Huddinge fanns kvar. Jag var tvungen att ta pendeln dit för att kolla efter att ha överdoserat Hoola Bandoolas “Huddinge, Huddinge” i några dagar. Det är fint i Huddinge Centrum. Lite som ett inte så vilt vilda västern.
Huddinge, Huddinge, vad blev det av oss?
Pamparna pratar var gång det är val
Dom lovar oss daghem och arbetstillfällen
Men när valet är vunnet, blir det ingenting av
En gnista kan tända en skogsbrand
En droppe kan spränga en damm
Ett ord kan ge styrka och klarhet
och visa en det som är sant
Dom tror, dom kan hålla oss nere
och lura oss med sina spel
Men den da'n vi har samlat vår styrka
ska vi visa dom att dom har fel
Huddinge, Huddinge, vad blev det av oss?
Alldeles för många har det som vi
som sitter och hoppas att nånting ska hända
Men var det verkligen så här vi vill ha våra liv?
Det är vinter nu. Ena stunden älskar jag det. Andra stunden vill jag ha sommar. Jag är kluven till det mesta. Jag kan inte bestämma mig. Jag tvekar. Jag ångrar mig. Allt blir bara fel, fel, fel. 2010 skulle ju vara framtiden. Men dåtiden biter sig kvar. På allt för många plan. “Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar historien”, sa den kloka George Orwell för länge, länge sedan. Jag har tappat kontrollen över båda historien och nuet. Vill helst bara sitta ensam och tänka på hockey och lyssna på progg. Men när jag är ensam kryper dunkla föremål på mig. Man mår inte bra av ensamhet. Det kan rent utav vara farligt:
Tillbaka till vintern. I måndags var det kallare ute än i frysen. Det ledde till kaos i kollektivtrafiken. Jag gillade det. Plötsligt pratade människor med varandra i köerna. Folk hjälptes åt. Bilar stannade och erbjöd plats. Ingen var särskilt arg. Bara en ytterst ilsken holländare vid Gullmarsplan:
Men annars är soliga och kyliga vinterdagar det vackraste jag vet. I konkurrens endast med en sprillans ny och träblond EU-pall. När den har tömts på sin last och rullas till travaren. Det är tillsammans med ett snö- och soldränkt Högdalen skönhet i dess mest koncentrerade form.
Den här gamla ungdomssynden känns mer än passande i sammanhanget:
Tipstack till F:et.
Som ni kanske ser/sett i den lilla presentationstexten till vänster under blogg-loggan så när jag en liten (eller egentligen ganska stor) dröm: “att sätta upp Vi äro tusenden med hockeyspelare på is ackompanjerade av Tullycraft.”
Det verkar som att Andres Lokko kan bli räddaren av detta projekt efter hans nöjes-krönika i dagens SvD. Hoppas det i alla fall.
Intresserade finansiärer ombeds maila mig innan helgen.
De där vargjägarna förstör mitt nya, lyckliga 2010. Jag hatar dem och vill kasta saker på dem från en helikopter. Inte så de blir svårt skadade, bara så de fattar att det de gör är galenskap. Eller som Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson kommenterade jakten i Expressen:
det rör sig om ett medeltida beteende då 12 000 jägare ger sig ut för att skjuta 27 vargar. Det är ett infantilt beteende, som en saga då den onda vargen skall utrotas.
Ibland blir metaforerna överflödiga. Som när Vysotskij sjunger om vargar:
Eller på svenska med Fria Proteatern:
Tack Hedman för tipset om Vysotskij-klippet.
Kom nyss hem efter en totalt meningslös föreläsning som jag mestadels sov mig igenom. “Meningar består av subjekt och predikat”, sa föreläsaren. Jaha, tänkte jag och somnade om medans jag i min hjärna nynnade på kanske den bästa svenska lo-fi-progg-låten:
Bokmässan är inne på sin andra dag. Känns som en vecka redan. Igår lyckades vi smita in gratis på jippot i V-hallen. Fria Pro spelade Vysotskij. En föreställning jag njöt av på Scalateatern för två år sen. Igår var det en flopp. 50 personer i publiken i en lokal anpassad för säkert det tiodubbla. Trist.
Efter den floppen gick vi på den traditionella Galago-festen. Noterade att det var ganska stor skillnad på den och den första Galago-fest jag besökte i samband med Bokmässan för tio år sedan. Då var det fortfarande ganska proggig stämning, vill minnas att Blå Tåget spelade live. Igår var det ungt och hippt. Vad som är bäst låter jag någon annan avgöra.
Vid ankomsten till gamla Bommens salonger var jag tvungen att uträtta ett behov som man väl egentligen borde uträtta innan man hamnar på lokal. Men vad gör man? Efter att behovet var uträttat uppstod en något pinsam situation i mötet mellan toalettkön och de dofter jag lämnade efter mig. Inbillade mig sedan att ordet spreds i lokalen och att det var därför så många tittade på mig. Fast det kan ju förstås också ha berott på att jag antagligen var det snyggaste de sätt på länge…
Hemvägen gick via den stora kyrkogården. Gick förstås vilse igen.
Rapport från mässgolvet kommer när jag lyckats få över bilderna på datorn. Men kortfattat kan jag nämna några höjdpunkter hittils: kulturkriget som tydligen är igång, Myrdal om asiatiska latriner, en redaktörs dubbeldiss av en annan redaktör.
Ikväll går jag på Brand-premiär på Angereds Teater.
Nästa lördag (12/9) är det Progg-lördag på Nordiska museet. Detta i anslutning till deras utställning “Proggens affischer” som pågår fram till och med 4 oktober. Progg-lördagen bjuder på en del spännande programpunkter. Bland annat konsert med Träd, gräs och stenar, skivförsäljning, affischtillverkning, föreläsning om och filmvisning av Tältprojektet samt ett samtal med Tore Berger och Torkel Rasmusson om Blå Tåget.
Jag har sett utställningen två gånger. Skrev en recension av den i Proletären i somras. Tänkte dela med mig av den här (kommer dock inte ihåg vad de satte för rubrik på den):
På Nordiska museet på Kungliga Djurgården visas för närvarande 170 affischer från proggeran. Många visas antagligen för första gången för en större publik.
Utställningen tar sitt avstamp i 60- och 70-talens prog-ressiva musikrörelse. Flertalet av originalaffischerna kommer från just konserter och musikfester. Det är Samla mammas manna, Jan Hammarlund, Nynningen, Kebne-kajsne och alla de andra som dominerar utställningen längs hela långväggen av utställningssalen. Att man låter musiken stå i centrum gör de radikala politiska budskapen mer lättillgängliga, även om dåtidens politiska upp-vaknande i samhället också något reduceras till musik-forum och Gärdesfester.
Kring långväggen har mindre väggar placerats. Utifrån olika teman skildras tidsandan. Vietnam-rörelsen har fått en egen vägg, likaså kvinnokampsrörelsen. Bland ”Politiska affischer” finns grafik från kampen mot fascismen i Chile och i Grekland. Här finns affischer till stöd för Svarta pantrar och gruvarbetare.
Glädjande är att de utvalda affischerna troligen inte är sin tids vackraste – även om här också visas konsttryck av exempelvis Carl Johan De Geer och Christer Themptander. Men de många ibland nästan naiva, konsertaffischerna ger en mer rättvis bild – en aktivismens bild. Affischerna må ses som samlarobjekt idag, men när de penslades upp så var det som oftast med ett syfte utöver det konstnärliga. Därför blir hela upplägget stundtals kluvet.
Är det på Nordiska museet, övervakat av en gigantisk Gustav Vasa-skulptur (förvisso i tidstypisk proggarfrisyr), som proggen ska visas som historia? Att denna aktivismens konst får träda in i de finare salongerna är å en sidan glädjande, men å den andra känns det samtidigt avväpnande. Vid entrén har en fiktiv affischpelare placerats. Där har nytryckta upplagor av de gamla originalen klistrats upp. Smått ironiskt är detta en av utställningens höjdpunkter.
Men samtidigt är de inramade affischerna stor konst. Låt oss kalla det brukskonst. Konstverk med funktionen att vilja mana till handling. Antingen genom direkta politiska budskap eller genom reklam för solidaritets-manifestationer. Propaganda och agitation. Och ut-ställningen känns inte tillrättalagd.
Så passa på att se fascinerande och revolutionär tryckkonst när sommarvärmen är som mest tryckande. Nordiska museets stora hall är Sveriges största profana rum. Och där är svalt.
Mikael Andersson
PS. Om ni ska se utställningen, missa inte den fasta utställningen “Dukade bord”. Ett stycke svensk historia presenterat på ett kulinariskt och intressant sätt.
I söndags var jag och såg om utställingen Proggens affischer på Nordiska museet. Denna gång med audioguide. Den här låten, som ingick i utställningens soundtrack, är bland det vackraste jag hört. Den ska jag ha på min begravning, på mitt bröllop, på min 30-årsfest, till frukost imorgon. Ingen lär skriva något vackrare. (På andra plats kommer denna.) (På tredje kommer denna.)
Berlin, förresten. Det kanske vore nåt. Eller Paris kanske. Rom? Fast, det räcker nog med Lysekil eller Malmö för att tankarna ska flyga iväg.
Inlägg
Alla kommentarer
