MUSIK: Nytt med Liechtenstein

Det kommer ny musik hela tiden. Idag fick jag nys om att King Kong-bekanta Liechtenstein från Göteborg släpper nytt på Fraction Discs inom kort. Den 25 februari släpper de sitt andra fullängdsalbum Fast Forward och redan nu finns låtarna "Strange Ideas" (video nedan) samt "Amitions" att tillgå. Detta var en musikalisk nyhet som gladde min fredagseftermiddag enormt. Precis som jag älskar när popmusik låter. Skramligt och snyggt, snabbt och släpigt - allt på en och samma gång. Dessutom såväl dansanta melodier som tänkvärda, politiska texter. Pressreleasen beskriver det träffande: 

Med låtar som ”Heads On Golden Plates”, ”No Idealists Left” och ”Fast Forward” har Liechtenstein åstadkommit en stark (och mörk) skildring av dagens Sverige. Samtidigt är det en skiva som för arvet från 80-talets England vidare, en tid när band som The Housemartins och McCarthy fick kidsen att dansa med knutna nävar. Och, vem vet, det kanske händer igen?

Debutalbumet Survival Strategies In A Modern World (Fraction Discs) från 2009 finns på Spotify.

Gilla Liechtenstein på Facebook!

Ångest VI + VII + VIII + IX.

090913. 00.08AM. Skatteskrapan. Missade Liechtenstein.

090913. 00:44AM. Karl Johans Torg. Fucking jävla Debaser-kö.

090913. 04:16AM. Högalidsgatan. “det är för sent, för sent för vin. För sent för kärlek ren som snö”. Och ingen fattar nånting.

090913. 10:49AM. Hornstull. Skulle ju plugga idag.

Spooky Friday.

Det blev inget Top Sound. Och därmed inte heller nån seriebok-releasefest. Det blev falukorvsburgare och Dobidoo på kanal ett. Jag brukade gilla Dobidoo, men ikväll var det bara lamt och sliskigt. En av de tävlande – MZW – brukade jag också gilla. Väldigt mycket. Men ikväll var han bara lam och äppelkäck (något som också nätets extramaterial bekräftade). Kanske finns det viss fog i den kritik som flera av mina vänner framfört mot denna renässansman.

Men en sak fick mig att reagera. Det var i momentet med textremsorna då Lasse Kronér drog upp textraden “wienerbröna, mazarinerna och sockerkakorna försvann” och jag  ropade “Dagny” (något som också MZWs lagkamrat, den ständigt lika enerverande Anne-Lie Rydé, gjorde). Och så sjöng de allihop om allt fikande och spill precis som upphovsmannen Owe Thörnqvist så ofta gjort och gör. Det intressanta i denna lilla historia ligger i att detta blogginlägg som händelsen föranleder är det tredje som jag sedan den 24 juni skrivit som behandlat både MZW och Owe Thörnqvist (de föregående läser du här och här).

Det kan inte vara en slump att deras vägar och mina korsas på dessa vis om och om igen. Men jag har ingen aning om hur jag ska tolka det… 

Imorgon ska jag  jobba. Sen ska jag fira Jenny. Sen ska jag se Liechtenstein hos Fritz’s Corner på Debaser.