Recension: "Gaza - Fotnoter till ett krig" av Joe Sacco

I senaste numret av bästa veckotidningen Proletären så recenserar yours truly en fantastisk bok. Nämligen Joe Saccos tegelstens-seriealbum Gaza - Fotnoter till ett krig som nyligen kom på svenska från Galago. Så här stod det i tidningen:

Brutal påminnelse om krigets glömda fotnoter

”Känsliga tittare varnas för starka bilder.” Så hade hallåan sagt om det som presenteras i denna bok visats i en tv-dokumentär. Seriealbumet ”Gaza – Fotnoter till ett krig” ruskar om på ett sällan skådat sätt.

Journalisten och serietecknaren Joe Sacco har länge skildrat konflikter i tecknad serieform i dagspress och böcker. I hyllade ”Palestine” reste han i de ockuperade områdena under slutskedet av den första intifadan. Nu har han åter besökt Palestina.

2001 reser Sacco till Gaza för att illustrera ett reportage om staden Khan Younis. I en fotnot till en FN-rapport finner han uppgifter om en bortglömd massaker som ägde rum 1956 i samband med Suezkrisen och Israels ockupation av det då egyptiskt kontrollerade Gaza. En massaker som, skulle det visa sig, var – och fortfarande är – den värsta på palestinsk mark. I november 1956 mördades i Khan Younis och grannstaden Rafah 386 civila palestinier av israelisk militär.

Men den historiska delen av reportaget stryks av redaktören. Precis som hos FN, ansågs inte denna fruktansvärda massaker vara tillräckligt viktig. Massakrerade palestinier säljer tydligen inte lösnummer. Men Sacco kunde inte släppa Khan Younis och Rafah. Han beger sig åter till Gaza. Han söker upp överlevanden, änkor, pensionerade israeliska militärer. Genom vittnena växer en fruktansvärd historia fram. För många, däribland undertecknad, en tidigare helt okänd.

Den 3 november 1956 gick Israels militär in i staden Khan Younis och dess flyktingläger. De palestinska invånarna slets ur sina hem och kring stadens murar föll kulorna. När den stickande krutröken lagt sig låg liken i långa rader. Den 12 november 1956 genomfördes i Rafah en dagslång israelisk operation med syftet att arrestera palestinska soldater och gerillamän. Den manliga befolkningen samlades med brutala metoder, likt boskap på en skolgård. Där valde militären, mer eller mindre godtyckligt, ut mängder med män som avrättades eller fördes till förhör och tortyr.

Men ”Fotnoter till ett krig” är inte bara ett historiskt dokument. Genom sina resor möter också Sacco nutiden. Gazas vardag är en långdragen massaker med ständiga telefonsamtal om döda palestinier och rivna bostäder. Massakrerna blev fotnoter i FNs rapporter och de blir till kapitel i ett krig som den palestinska befolkningen levt i sedan 1948.

Sacco återberättar fotnoten på knappa 400 sidor. I tecknad serieform. Och frågan är om det gått att återskapa de där hemska novemberdagarna i annan form. Kombinationen av bild och text skapar en massiv dramatisk effekt och Saccos detaljrika teckningar ger människorna liv och all brutalitet och död känns rakt in i märgen. Den palestinske författaren Edward Said skrev i sitt förord till Saccos ”Palestine” att ”Med undantag av en eller två författare och poeter har ingen återgett detta fasansfulla sakernas tillstånd bättre.” Hade Said fått leva och läsa ”Gaza – Fotnoter till ett krig” är frågan om han inte fått revidera den ståndpunkten. Till Joe Saccos fördel.

Läs! Läs! Läs!

Hej bloggen,

Jag scrollar neråt och inser att trots att det är mer än mitten av maj så har jag bara gjort två inlägg denna månad. Men känslan jag bär säger mig att jag skrivit jättemånga. För jag har dem formulerade i mitt huvud. Men jag orkar inte. Jag orkar inte tänka på det jag tänkt på flera gånger.



Jag formulerar dem där i huvudet när jag vantrivs på jobbet. När jag går hem berusad från ersättningsbussen, dansandes över Rangstaplan och är världens gladaste. När jag vaknar dagen efter och är världens ensammaste. När jag glädjs åt att mina vänner är fina och lyckliga. När jag somnar i solen på ballen. När jag sitter på ett tåg från en annan stad och inte vet om jag längtar hem eller bort. När jag tvingas använda min gamla värdelösa dator som bara är fylld med bilder från dåtiden. Bilder som jag så klart inte kan låta bli att titta på. Och vilja skriva blogginlägg om. På min nya telefon finns Angry birds och Internet. Där har jag en vän som jag också skulle vilja blogga om. Eller flera egentligen, men mest en egentligen.



Mitt liv består av för många autosparade utkast just nu. Snart kommer den stora romanen. Eller kanske bara modet att säga det jag tänker, tror, tycker. Med det hoppas jag glömma sveken, misslyckandena och hatet.




Lev länge och väl,
//Er Smygare.

PS. Nu ska jag läsa klart Joe Saccos fantastiskt hemska bok Gaza - Fotnoter från ett krig och lyssna på Solanders fantastiskt magiska nya skiva. Och låtsas att jag är nån annan. DS.