Kamp

Kom hem igen. Från västkustpärlan Lysestrand. Från kommunisternas sommarläger. Därifrån har jag kommit hem elva gånger nu (även om de nio första hemresorna avgick från the original Tiveden). Men aldrig åkt därifrån så här. Aldrig så här tom och ensam. För fyra år sedan åkte jag från lägerplatsen med en betydligt högre puls. Klaffarna pumpade ut klasskamp och förälskelse i ådrorna. Det gör de fortfarande. Men utan någon mottagare vad gäller det senare. Och kamp utan kärlek, har jag fått lära mig, är en allt för fruktlös kamp. Är världen förlorad nu? Det känns så:



I förmiddags sjöng jag "Internationalen" med hundratals kamrater: "En gång skall jorden bliva vår". Det hoppas jag verkligen att den blir. Tillsammans är vi starka. Ensam är jag svag.

Nu går jag och lägger mig. I Herrängen. Ridå.

Åker samma färja igen

Förra gången på väg mot paradiset med vagnen och vännerna. Denna gång ensam, med tältet. På väg mot vad? Massor av kamrater. Och den totala ensamheten? Heaven and hell.

Om tre timmar går tåget. Borde packa. Men vill inte. Vill inte packa en tallrik. En kniv. En mugg. Ett liggunderlag. Vill packa två. Hittade i alla fall tältet till slut. Det hade vi gömt väl. Saknar Tiveden. Saknar dig.

Wien VII och Arvika XXI

Radio

På jobbet har jag en liten disk som jag står bakom. Svarar på frågor om olika saker med elektricitet i. Bakom disken finns en liten hylla. I den finns en liten radio. På den spelar jag den reklamfria kanalen P3. I godsmottagningen och varuutlämningen spelar de bara reklamradiokanalen Rockklassiker.

Jag har inte lyssnat på P3 på flera år förutom nån enstaka gång på P3 Pop. Jag gick över till P4 i mitt tidigare liv och de senaste åren har det varit P1 som hon velat lyssna på.

Idag spelade de två jättebra låtar på P3. På raken. Först Michael Jacksons "Man in the mirror" och sen "Love will tear us apart" med Joy Division. Såna gamla fina man glömt bort att man gillar. Igår spelade de "Video killed the radio star" med The Buggles vars frontman Trevor Horn fyllde 60 just igår. Grattis!

Idag gillar jag P3.

Ståpäls.

I söndags var jag och såg om utställingen Proggens affischer på Nordiska museet. Denna gång med audioguide. Den här låten, som ingick i utställningens soundtrack, är bland det vackraste jag hört. Den ska jag ha på min begravning, på mitt bröllop, på min 30-årsfest, till frukost imorgon. Ingen lär skriva något vackrare. (På andra plats kommer denna.) (På tredje kommer denna.)

Mr Right

Har inte träffat henne på tre veckor. Inatt träffade jag henne i en dröm. Vi bodde tillsammans i en innerstadslägenhet med innergård. Hon hade varit bortrest. Jag väntade henne inom kort tillbaka. Medan jag väntade tvättade jag kläder i den fristående tvättstugan på gården.

Plötsligt, på väg mot lägenheten med en stor rund tvättkorg i händerna, fann jag henne. I armarna på en annan. En överviktig person som såg ut som en sluskig båtraggare från yttersta skärgården. Komplett med mustasch, skäggstubb, keps och skinnväst. När hon såg mig och förstod att jag sett dem lösgjorde hon sig från hans omfamning. Sa något till honom och han lämnade med nedslagen min innergården i sällskap av en lika sluskig person.

Jag blev både förkrossad och lycklig. Vem fan var han? Vad gjorde hon i hans armar? Men samtidigt trodde jag att hon avfärdat honom till min fördel. Men icke. Det första hon sa var att hon skulle lämna mig. Hon hade träffat honom för ett år sedan på en teaterfestival. Jag förstod ingenting. ”Det är ju en jävla raggare”. Vad skulle hon med honom till? ”Ja, jag vet”, sa hon. ”Jag älskar honom inte, men han är den rätte.”

Sen lämnade också hon innergården. Jag följde efter henne mot gatan. Då stoppades jag. Av hennes vän, som tagit form av en operettsångare jag kände i mitt förra liv. Han bad mig att låta henne gå och lämna henne i fred. Jag sa att han, som var hennes bästa vän, väl måste se hur fel detta var. Han sa ”ja, jag vet”. ”Hon älskar honom inte, men han är den rätte.”

Sen vaknade jag. Det var en fruktansvärd dröm. När jag träffade henne för tre veckor sedan sa hon nio ord till mig som etsat sig fast i min skalle och oroat mig dag som natt sedan dess. Jag skyller mardrömmen på dessa nio ord.

När vi var yngre och nyförälskade menade hon att hon inte trodde på ”den rätte” men att jag fick henne att tvivla. Jag lyckades uppenbarligen att lura henne i några år. Jag vet fortfarande inte om jag tror på ”den rätte”. Men jag behövde inte luras.

Håll om mig i takt till musiken

Jag var full igår. Tydligen tjatade jag om dansband och Dansbandsveckan i Malung en hel del. Idag har DN ett uppslag om den nya dansbands-boomen. Lars Bälter, kommunikationsansvarig för Dansbandsveckan kommenterar boomen på följande sätt: "Det här med pardans, att hålla om en annan människa i takt med musiken, har fått en oerhörd renässans". Det låter som ljuv musik i mina öron.

Och nu fortsätter jag lyssna på direktsändningen från Guldklavsgalan. Thomas "Dansbandsprofessorn" Deutgen leder på ett fläckfritt sätt mig genom det gångna årets bästa dansmusik (även om Scotts är för bedrövliga).

Och den som hävdar att det är fånigt med dansband - eat this!

bakis-rapport.

För första gången på länge: bakis. Lika bra det. Då kanske man tar det lite lugnare. Det behövdes nog en liten urladdning bland alla fisfyllor. Igår dansade jag faktiskt i ett hörn på samma ställe som jag besökte i fredags. Om han som spelade skivor där i fredags är den bästa i stan så är Cul De Sac en av stans absolut bästa klubbar. Helen's bakficka bjöd helt enkelt på en bra helg.



Trots baksmällan känns det uppåt. Söndagens program är uppstyrt. Progg-utställningen igen och därefter Parkteatern.

På tisdag kommer mor på besök. Mycket uppskattat.

I veckan får jag också en bok. En bok som jag ser fram emot mycket att ta del av. Keep smiling heter den och innehåller teckningar av Marcus Nyblom. En handgjord silkscreenbok i limiterad utgåva som kommer hit hela vägen från Berlin. Som jag längtar. (En annan fantastisk bok av Nyblom är denna).

Berlin, förresten. Det kanske vore nåt. Eller Paris kanske. Rom? Fast, det räcker nog med Lysekil eller Malmö för att tankarna ska flyga iväg.

Skål

...för Götaland, för Svealand. För potatisland - som ger oss brännevin. (Även om jag dricker druva ikväll)

UPDATE: Det blev potatis också. Ajajaj.

Dagens låt vs. techno.

Simon created a monster in Arvika and I decided not to fight it. I had to become it. Jag laddade ned techno-skivor från Kompakt. Men jag föll snabbt ner i popträsket igen. Jag kan inte sluta lyssna på den här låten. Och jag kan inte sluta titta på videon. Så därför utser jag den till dagens låt framför any random technolåt.



Den senaste u-tube-kommentaren till klippet är "horrible makeup". Sånt lägger aldrig jag märke till om det är bra på djupet. Yta är ingenting. Camera Obscura gästar Popaganda-festivalen sista helgen i augusti. Jag går dit på djupet. Utan makeup. Even though I am the great pretender.

Fredhäll igen

Foto: Paella

Så här såg man ut vid flera tillfällen i Fredhäll i torsdags. Sen fick man skämmas.

No tears.

Dom säger att söndagarna är värst. Lördagarna är värre. Då ska man ha kul. Söndagar är hänga-hemma-dagen. Och nu är alla utomlands, på landet, på jobbet. Eller bara borta. Vad händer i din del av världen idag? Snälla, skicka ett vykort för jag undrar så. Jag såg dig på ICA idag. Bredvid en som köpte ostkrokar. Tur att boys don't cry.

Eller som Bret och Jermaine säger det:

Paradox

Lovade Simpen att jag bara skulle skriva glada saker från och med nu. Men jag är inte glad. Inte hela tiden i alla fall. Jag har en orolig själ för tillfället. "Upp och ner" är mitt högst motvilliga valspråk. Eller kanske "Högt och lågt". Oroar mig för allt. Kanske mest för framtiden. Vad händer imorgon? Vad händer nästa helg? På semestern? I höst? Nästa sommar? När ska jag ta nästa kliv? Hur gör jag med bredbandet?

Just i detta nu oroar jag mig dock mest för min egen bredd. Känns som jag i massor av bemärkelser försvinner. Något som alla påpekar. Tror jag gått ner ungefär dubbelt så mycket som resväskan hon packade och tog med sig när hon gick.

Äter ju hela tiden känns det som. Borde nog sova mer. Men sova är det jobbigaste.

Nattlig rapport

Så kom man hem igen. Lyckades med bedriften att klämma in två fyllor på en kväll. Även om den andra blev ganska avslagen. Troligen på grund av den första.

Men det blev trots allt en trevlig kväll. Trevlig anekdot-fylla på KingsTown. Dålig film. God burgare. God Zipfer på Moldau. Massor av bekanta (från bl.a. Sala, Göteborg, Bandhagen, Högdalen, Björkhagen, Södermalm, Årsta, Fredhäll, Mälarhöjden och Hökis) på bakfickan där stans kanske bästa DJ bjöd på underhållande musik som man egentligen ville dansa till, men där fanns ju ingenstans att dansa.

Nu laddar jag ned en Håkan Hellström-bootleg som enligt "upphovsmannen" ska vara PISSBRA.

Jag skiter nog i Melodikrysset i morgon. Och det är väl en himla tur att inte Hasse Tellemar leder Ring så spelar vi längre. Då hade jag ju varit tvungen att gå upp klockan åtta.

Med smak av Österrike

Vad kan vara bättre än en god österrikisk öl på stans bästa restaurang efter en dålig film med en dåligt gestaltad österrikare? Österrikiska ambassaden: agera! (Mot filmen alltså. Inte mitt alkoholintag)

Fredag

Kan en helg börja bättre? 19-kronors efter-jobbet-öl med jazzgossen från Södermalm. På soliga Södermalm. Forza!

Ikväll Fredhäll

Blogginläggen minskar. Det är ju bra. Det betyder att jag inte sitter ensam hemma. Jag har besök eller beger mig iväg. Idag åt jag middag i Fredhäll. I ett underbart funkisland väster om Stockholm med en vacker park med en vacker bassäng. I en underbar lägenhet med fantastisk utsikt över Essingeleden. Med ett sånt fönster man tittar ut genom och drömmer sig bort genom när regnet smattrar mot det tills nån fotar en med mobilen och man får skämmas lite.

Vi åt mycket god mat utan kött. Jag åt tubfärskost smaksatt med punsch till förrätt. Vi pratade och skojade. De senaste veckorna avhandlades ur flera perspektiv. Vissa skrattade starkare och vackrare än andra. Men alla var bra. Rakt i genom.

Vi lyssnade på bra musik. Magnetic Fields, Tullycraft, Håkan, Mates of State, Acid House Kings, Honeydrips, Go Team, Dexy's med mera med mera.

Tack för ikväll! Jag bjuder snart igen.

Imorgon ska jag se Brüno. God natt.

Moves

Igår var jag på bio. Idag fick jag fint främmande. Vi invigde balkongen ordentligt med sill och färskpotatis och mellanöl och dansk jubileumsakvavit. Vi lyssnade på alla Vit Päls-skivor jag har. Vi kom fram till att "Mina moves" nog är den bästa låten.



Sen fick jag prata av mig lite. Tack. Och det var ljuvligt att diska nån annans tallrik.

Försvinnande bra

Michael Jackson försvann. The Lucksmiths försvinner snart. Och igår gick det upp för mig att Broder Daniel verkligen inte finns längre. Ack, vilken bra film. Rent journalistiskt kanske inte den bästa. Men Göteborg kom verkligen till sin rätt. Och fenomenet BD blev mer begripligt. Senast i helgen i Arvika så störde jag mig lite på alla små BD-kids. Tyckte de mest var posörer. Nu älskar jag de små liven. Broder Daniel kommer alltid tillhöra favoriterna. Och har alltid gjort. Även om jag brukar glömma bort dem med jämna mellanrum för att sedan återupptäcka dem en tid senare.

Jag har massor av tankar om filmen och om bandet. Men jag orkar inte skrva. En som orkade var Erik DeVahl. Läs hans på-pricken-inlägg om filmen och bandet.

Fan, att jag inte fick gråta framför scenen i augusti i Slottsskogen förra året. Men jag skulle till Afrika då.

Afrika har för övrigt också försvunnit. På riktigt.

Nu får man hoppas att nåt nytt och för ett tag mer beständigt dyker upp runt hörnet.

Dragkrok anyone?

Idag var det tungt. Trött och viljelös. Lackade lite på en kund som tjafsade om att vi väl faktiskt var en fullsortimentsbutik. Gav honom en hastig blick som visade att det inte var läge att tjafsa. Han fattade förstås inte. En dag som idag var det därför läge att inventera. Jag har räknat armaturtillbehör hela eftermiddagen. S-krokar, konsoller, gängade och ogängade lamphållare. Lista 79, hylla 103. Problemet när man inventerar är att man är alldeles ensam. Då måste man umgås och konversera med bara sig själv. Och jag är ju uppenbarligen inget vidare sällskap när jag befinner mig i detta län. (Dragkrok anyone?)

Min skalle ville bara konversera om jobbiga saker hela tiden. Idag mycket om att öronen saknar att höra om vardagliga saker. Höra talas om folk som man aldrig träffat, men som det ändå känns som man känner bara för att hon kände dem och berättade om dem. Eller de som man bara träffat nån gång och som man blev nervös när man stötte på när inte hon var med. Skulle man sänka blicken och öka takten? Men nu behöver man inte oroa sig för det i alla fall. Inte oroa sig för att bara bli igenkänd av dem när man stod vid hennes sida. Men de skrämmer mig. Och de finns ju typ överallt. På Debaser. På Carmen. I teaterfoajerna.

Jag går på bio. BD - sing for me!



Sen vill jag bo i husvagn i helgen! Dragkrok anyone?

Årsta?

Nä. Knappast. Undar hur många stämplar det skulle krävas? Hur många såna zoner?

Ridå.

The Girl From Ipanema

Foto: Simon Davidsson

I lördags var jag i Arvika. På natten dansade jag mig svettig (trots viss knä-oro) till tyska technoduon Burger/Voigt. Hon var där. Hon dansade och tuggade tuggummi så förbannat snyggt. Och hon tittade på mig när jag dansade. Och jag tittade på henne när hon tittade på mig när jag dansade. Hon var tall and tan and young and lovely. Och när hon passerade, each one she passed went: "Ah!". När hon till slut stannade och stod bredvid mig pajade jag allting. Förstås.

Varför försvinner de hela tiden? Varför inbillar jag mig saker när de ändå bara försvinner?

Aktivismens konsttryck

Jag recenserar utställningen "Proggens affischer" på Nordiska museet i senaste numret av Proletären.

Hemma igen.

Det gick så snabbt. Men var ändå så späckat. Tiden med Carmen och gänget var underbar. Hela dagen har varit ett stort svidande sår som inte velat läka. Tomheten och ensamheten är nu total.

När jag gick upp för trapporna efter att ha lämnat de gemensamt ägda solstolarna i källarförrådet såg jag en annan kille löpa uppför samma trappor. Han hade också varit borta hemifrån i över en vecka. Han hade besökt vänner i det södraste av Sverige. Han hade legat på klippor på den västra sidan av riket och han hade träffat massor av folk på en festival i Värmland.

På hans raska takt förstod jag att han inte led av några svidande sår. I hans lägenhet satt någon och väntade. Någon mötte honom med öppna armar och kysste hans svettiga läppar. Hon hade längtat och ville nu höra alla fantastiska historier. Om allt som hänt. Och hon var så avundsjuk för att hon inte kunnat följa med.

Och sen visade hon att hyacinten slagit ut i blom medans han varit borta. Hon hade vårdat den ömt, men nu var det han som skulle vårdas. Sen berättade hon om vad hon gjort hela veckan. Och om vad som hänt i världen, i Iran och Honduras och sånt.

Sen beslöt de sig för att åka med husvagn till Malung nästa helg när de båda för första gången var lediga en helg tillsammans. Snabbt SMS:ade hon till Anna B och Shirley C. De ville också följa med. Det vankades ju ändå dansbandsvecka och det hade ju varit så roligt när de var där senast.

Sen gick de och la sig och höll om varandra. Länge. Och hon sa att hon älskade honom.

Själv uppdaterade jag min Facebook-status och slog på en fläkt som mitt enda sällskap. En fläkt vi köpte i Grekland och som gnyr som ett spädbarn. Men varken fläktar eller spädbarn är mycket till sällskap när man bara vill ha nån att prata med.



Imorgon jobbar jag och dricker därefter måndagsöl för att minska all abstinens. Bilder och kommentarer från veckan kommer än fler.

Det börjar spåra ur

Vi har det så fint

Men Linnea har flippat lite.

Festivalen ska smaka Veronika

Fever Ray. Moll.

Men bäst ändå.

Depeche. På säkert avstånd