MUSIK: Spinning Jennies - "Hur kan jag va glad?"

En torsdag mitt i privatieringshysterins Stockholm känns Spinning Jennis nya inspelning alldeles förträfflig.

Kände jag vår?

Jag har gått och varit rädd för våren länge nu. Jag ville ha evig vinter. Trodde jag. Jag har tyvärr erfarenheter av dåliga vårar. Några av de stunder som jag mått som värst har varit vårstunder. Men den senaste tiden har det vårats lite även i min tillvaro. Det har ljusnat i vissa bemärkelser. Även om det fortfarande är Earth Hour för det mesta.

Idag for jag till Södermalm efter arbetets slut för att döda lite tid innan ett sammanträde. Jag gick med uppknäppt jacka. Jag hade kepa för att skydda ögona mot solen. Sen träffade jag Paella som sa att det var vår – det hade hennes farsa sagt.

Sen gick jag lite mer längs Götgatan och tänkte att snart börjar fotbollen på allvar. Det bästa med våren… När knopparna brister och det gör ont. Då blommar det på Söderstadion. Låt tusen blommor blomma Bajen!

Jag har säsongskort. Bajen har värvat fint. Sammanträdet gick mycket bra. Nu ska jag packa för ett veckoslut i fjällen. Kände jag vår?

Ikväll. Family Affair med Vit Päls och undertecknad.

Ikväll gästar jag Cosy Den-Mattias och On Our Honeymoon-Gustafs högst oregelbundna, men ständigt underhållande, klubbafton Family Affair (döpt efter BQs superba skiva med samma titel).

Aftonen kröns av ett avskalat liveframträdande av världens bästa band genom tiderna - Vit Päls. Aftonen till ära bestående av enbart singer/song-writern Carl-Johan Lundgren.

Klubben huserar på lilla, mysiga Noels på Skånegatan. Det börjar kl. 20.00 och inträdet är frivilligt.

Senast VP spelade i Stockholm filmade jag detta. Dålig bild. Bra låt (med för mig okänd titel).

Lördag.

Club King Kong @ Klubb Popaganda, Strand Etablissemang, Hornstull, Stockholm, Sweden.

Foto: Folkparkskungen

GBG.

I en av mina umgängeskretsar tror många att jag bor i Göteborg. Därför att jag gjorde det i tre månade för snart två år sedan. De har liksom inte fattat att jag är tillbaka. Rätt komiska situationer har uppstått. Nästan lika komiska som detta mail jag fick idag:

Hi, I hope all is going well.  I was surfing online and came across your information with GBG.

I had been involved with GBG about 18 months ago (and still use the product)and wondered how the business was going for you.

I look forward to hearing from you.

Charlie Plyler
charlie@tt125.com
251-610-7744
888-776-0070 (you can press 2 to reach me)

Mitt svar lyder:

Hi Charlie,

All is shit in my life. All I do is surfing online looking at pictures of houses in small cities. Houses I want to buy so I can move away från STHLM. For the moment I’m not involved with GBG. I was a while ago and I liked GBG then. Now I’m not so sure. There are many streets in GBG who hurts my feelings when I walk on them. I’m going to GBG next weekend. I’ll check it out and let you know.

Mikael Andersson

Jag ska alltså till Göteborg nästa vecka om nån vill hänga! Är där onsdag till söndag.

Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

På tal om ångest. Och läsk.

I söndags for jag med sionisttåget från Malmö Syd till Älvsjö.  Efter att ha suttit ensam från Svågertorp till Lund så fylldes kupén. Jag såg alla gamla tågåkarfilmer passera revy framför mina ögon. Här skulle nya vänner träffas och allt skulle vara så himla kosligt. Nån skulle bjuda på kaffe. Nån skulle vitsa. Vi skulle röka i korridorfönstret och håna skejtarkillen lite när han inte hörde.

Men snart insåg jag att informationsteknologin dödat alla drömmar om eventuellt tågkupéumgänge. Fram åkte bärbara datorer och mp3-spelare. In åkte hörlurar och plötsligt satt jag där och kände mig ensam och gammal. Jag tog upp min bok.  Jag läste och snusade. Ingen sa nåt. Förutom nåt om att hon behövde ladda sin dator. Jag åkte genom hela södra Sverige. Såg ett land i förfall. Ibland såg jag min egen spegelbild i fönstret. Såg en person i förfall. Var var jag på väg? Hem till en stad jag hatar. Hem till en lägenhet jag inte trivs i. Hem till ett jobb som får mig att må dåligt. Hem till andlig och ekonomisk fattigdom. Ångesten var i och över mig. Värre än på mycket länge. Kom hem. Tog den gamla vanliga medicinen och somnade.

Måndagen räddades av jobbet jag mår dåligt av. Fick mig att tänka på annat. På kablar och slangar. På vägen hem från jobbet tänkte jag att det måste vara fint med ett jobb man trivs med. Tänkte att det kanske vore kul att nån gång ha ett jobb där man har på sig sina egna kläder. Har aldrig provat det. Måndagskvällen bestod av ångestdämpande medicin från Skottland och Finland.

Tisdagen arbetades bort med en himla fart. Väl hemma försökte jag minnas hur det var förr. Då när man inte försökte minnas hur det var förr. Insåg att de fullständigt lyckliga stunderna de senaste året kan räknas i timmar. Ganska många säkert, men alldeles för få i sträck. Konstaterade att de enda hyfsat ihållande lyckoperioderna ägt rum i Oslo. Denna min tillflyktsort som jag kommit att bli så fäst vid. Skriver en fånig status på Fejcan och får i en kommentar höra att Parker Lewis ska spela i Bergen ikväll. Skickar ett SMS till Folkparkskungen och får det bekräftat. Vill dit. Vill bort från Stockholm. Fort som fan. För att få lite Norge-feeling gör jag det förbjudna. Jag dricker upp min sista flaska Pepsi Raw. Kärleksdrycken. Livets vatten. Pepsi Raw.

 

For en blogg.

My Little Pony-batteristen Jørgen Nordby knäpper kort och lägger upp i en foto-blogg som heter jørgen bare. Bilden ovan är från förförraveckan då jag fick ett överraskande, men ack så uppskattat, besök av de fina Oslo-fyrerna och jenterna. Kjempeflott!

Här bor jag.

10 år äldre.

Det är tydligen 10 år sedan nu. 10 år sedan vi satt i köket hos Frallans päron, han, jag, hans syster och nån mer. 10 år sedan vi inte kunde komma överens om det var magi eller trams. Det är 10 år sedan hon söta flickans storebror blev besviken över att jag hann före honom med ectasy-kopplingen i “uppe på fem”-strofen. Det är 10 år sedan man köade skiten ur sig till Nightlife på Dianas källare. Det är 10 år sedan jag insåg att hip-hop inte var min grej. Det är 10 år sedan jag var 10 år yngre. 10 år sedan jag var arbetslös. 10 år sedan jag tog mitt första riktiga jobb. 10 år sedan jag blev en del av LO-kollektivet. 10 år sedan jag blev kär för första gången. 10 år sedan jag läste I’m Spock av Leonard Nimoy. 10 år sedan jag åkte ambulans i horisontellt läge. 10 år sedan jag lämnade en polisanmälan. 10 år sedan jag förstod vad ångest var. 10 år sedan hemska maj. 10 år sedan jag blev stockholmare. 10 år sedan “Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

I höst kommer en ny skiva. Undrar hur den står sig när jag är 10 år äldre än nu?

Kändistätt.

Inom loppet av en timme så sprang jag på följande kändisar igår kring Möllan i Malmö:

Men den största kändisspottingen i den gångna helgen var förstås att Paradise Hotel-“Pålle” var på Debaser i fredags för att bevittna Club King Kongs besök på stora dansgolvet:

 

Snart.

Snart kommer den. Makeithappen släpper ett Vit Päls-retroperspektiv på CD-skiva. 21 låtar under rubriken “nu var det i alla fall så”.

Den 13 februari spelar Vit Päls på Klubb Poplogg i Oslo. Gissa vem som spelar de bästa skivorna? Ingen mindre än undertecknad! Och 4 mars spelar de på Strand i storstan.

Sthlm och St Wolfgang.

Långledig. Ingen skola. Inget jobb. Inget skivspelande. Tänkte dra till Göteborg. Tänkte dra till Oslo. Men beslöt mig för att stanna i Stockholm. Bra beslut. Trivs ju faktiskt i Stockholm för tillfället.

Min far och hans kompisar är i St. Wolfgang. Han skickar bilder därifrån för att mobbas. Jag borde kanske hakat. Har saknat balkongen. Snart är jag där igen.

Foto: Hans Andersson

Nedanför kyrkan ligger Hotell Vita Hästen där operetten med samma namn utspelar sig och har filmatiserats. På bergen sprang Julie Andrews runt och sjöng om att kullarna levde i Sound of Music. Är det konstigt att man älskar denna stad?

Club King Kong igår.

Bästa på länge. Knökat som om det vore 2007. Och alla gamla tjommarna var där. 2010 är verkligen kalasens år. Allt är uppåt!

Norge 1: Moss

Jag tog flyget till Gardermoen. Sen den svindyra flygbussen till Oslo Sentralstasjon. Därifrån tåg till Sonsveien. Där väntade biltransport ut till en hytte i skogen. Så vackert det var. Till och med en massafabrik på andra sidan vattnet.

Nu är jag i Moss. Det är smällkallt. Just nu soundcheck inför My Little Pony’s julkonsert. Det verkar bli ett juligt tema och plötsligt infann sig en gnutta julstämning i mig. Så skönt att slippa Stockholm några dagar.

Norway.

Om knappt åtta timmar lyfter ett plan genom snöstormen mot Gardermoen. Ombord finns undertecknad. När jag för nån månad sen flög till Barcelona tyckte jag att jag var enormt välförtjänt av en kort semester. Nu handlar det nästan om liv eller död. Jag måste bort från det eländiga helveteshål som givits namnet Stockholm. Här finns bara stress och ångest. I kubik. Man kan säga att jag flyr. Det är inget jag skäms för.

I Norge kommer det hända mycket trevligt, det är jag övertygad om. Följande förutsättningar finns för en fantastisk helg:

Torsdag: Jag tar ett tåg till Moss för att där beskåda en konsert med My Little Pony (klicka på länken och lyssna på deras färska julsång “The Closest I Can Get”). Jag har faktiskt varit i Moss en gång förut. Då låg jag i min mammas mage och vi besökte bland annat ett hemsökt hus.

My Little Pony.

Fredag: Ytterligare en My Little Pony-konsert. Denna gång på Parkteatret i Oslo och denna gång tillsammans med bl.a. The Little Hands of Ashpalt (också här finns en färsk julsång; “Season Cyclics”). Efter konserterna spelar jag skivor. Så här skriver Parkteatret på sin hemsida (jag rodnar):

En nydelig fin førjulskonsert med både My Little Pony, The Little Hands of Asphalt og Koret! Helt klart en fabelaktig trivelig kveld. My Little Pony og The Little Hands of Asphalt har begge bidratt på nylig utgitte "Oslo 2"; en samling ny og uavhengig pop gitt ut på Spoon Train Audio. Etter konsertene blir det ellevill dansing på lillescena med verdens beste DJ, nemlig Micke "Smygarn" Andersson fra Club King Kong i Stockholm! Halleluja

Lördag: Mera konserter. Denna gång på Revolver där IndieOslos Julefestival går av stapeln. Live spelar bl.a. Hiawata! och Cold Mailman. Och undertecknad träffas åter i DJ-båset.

  Hiawata! live i Oslo i augusti. 

Det lär ju bli kjempegreit. Det enda jag oroar mig för är att komma hem igen. Då väntar julen från helvetet.

Klem!

Mars.

I mars kommer ett av världens genom tiderna bästa band till Filadelfiakyrkan i Stockholm. The Magnetic Fields that is. Jag är så jävla där.

Ikväll smäller det.

Info här.

På lördag…

…smäller det big time. “Hornstulls farligaste klubb” Club King Kong gästar Fritz’s Corner på Debaser och tar över deras bakficka DFB. Vi spelar de bästa skivorna som finns och bjuder dessutom på en avskalad live-spelning med Parker Lewis (ca kl. 22.00).

Kvällen är för mig personligen viktig på många sätt. Kanske främst för att en pojke från min hemkommun, Jonas Fläckerud, sköter rattarna på det stora dansgolvet. Det blir så att säga en lokal 0224-battle i lokalerna. Jag har alltid gillat att slå ur underläge och är säker på att gå som segrare ur denna lilla competition.

 

Dessutom spelar amerikanska The Shaky Hands på stora scenen.

Läs mer här, eller här, eller här. 

Helgen.

       First Aid Kit spelade live på pop songs i Malmö. 

         Jag och Sara spelade skivor hela kvällen. Flera timmar.

  Malmöbor.   

Efterfest. En tröja gick sönder. Min tröja försvann.

Franska MiLK & Fruit Juice feat. Tanja från Tada Tátà spelade på Club King Kong.

Faster Glenn spelade också live på Club King Kong.

           Jag gaddade och blev gaddad.

Söndagspizza köptes hos Gunnar. Söderorts bästa pizzeria?