Ny punkt på mitt CV: Född på Rock'n'Roll Hospital

Precis som bl.a. Ebbot, Looptroop, The Hives och Gnucci Banana (som idag för övrigt blev bekräftad akt till Galagos bokmässefest i Gbg i höst) är jag född på Västerås BB, av Ebbot kallat för "Rock'n'Roll Hospital". Musikguiden i P3 uppmärksammade detta i ett inslag som du kan höra här. 

1917 för sjutton.

Sitter och googlar vidare på Kalle Rosenberg och Västerås och hamnar på författaren Anders Lifs hemsida. Han har skrivit flera böcker om Västerås. Bland annat om dess bandylag och däribland en om profilen Pelle Fosshaug. Men han har också och framför allt skrivit boken 1917 - En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. En fantastisk bok om revolutionsåret 1917 och det som hände i Sverige och världen i allmänhet och Västerås i synnerhet. Den ska tydligen vara slut hos förlaget, men finns fortfarande att beställa direkt från Lif. Eller så kan man få låna mitt ex.

Himlen är grönvit. RIP Kalle Rosenberg.

Jag hejar på Hammarby i bandy. Det har jag dock inte alltid gjort. När jag var riktigt liten hejade på Västerås SK. Pappa brukade ta med mig till Rocklunda Bandystadion i residensstaden för att i bävernylon äta korv och klappa bandyapplåder. Ibland fick vi finbiljetter genom farsans jobb och då fick man stå på läktaren med tak och värme. Men oftast stod man i kylan. Jag har starka minnen av framförallt det som hände utanför planen. Och då förstås framförallt av Kalle Rosenberg. Hejarklacksledaren som vandrade runt isen i vit sweatshirt, grönvit halsduk, megafon och skyltar med ramsorna på, till exempel klassikern “Heja alla är ni klara”. Han bodde i Göteborg och for till Västerås till varje hemmamatch och fanns med på de flesta bortamatcherna.

Peppe Texas upplyste mig för ett tag sen om att Kalle lämnat jordelivet vid 82 års ålder. Och Karl-Erik Eckemarks nekrolog på VSK:s hemsida bekräftade det hela. Även om hjärtat mitt klappar för ett annat grönvitt gäng sedan många år tillbaka så högg det i samma hjärta när jag nåddes av nyheten. Det gjorde det antagligen hos alla som någon gång förstått vad idrott handlar om.  Det lär väl knappast ske, men jag hoppas verkligen de hyllar Kalle på Idrottsgalan ikväll!

Kalle in action:

Cirka 2.25 in i klippet sätter Bajen en balja på VSK och Kalles missnöje klipps vackert ihop med “Tomtens” glädje. Nu sitter de tillsammans i himlen. Och himlen är grönvit.

Två goda vänner, Tomas Wallin och Daniel Östborg gjorde för några år sedan en film om Kalle. Jag har inte sett den, men nu finns Där himlen är grönvit tillgänglig för fri nedlastning. Jag ser den istället för på Peter Settman och hans jävla gala.

Sala.

Jag är fortfarande i Sala. Igår åt jag lunch i gallerian som heter Sala Torg. Det kändes som jag var i Västerås. Idag såg jag i Avatar på Centrumbiografen. Det kändes väldigt mycket Sala. Och träden på Stora torget påminde om träden i Pandora i filmen.

Filmen var bra men lite overklig. Stridsrobotorna var ologiska och skoj. Sensmoralen att väpnat motstånd mot kapitalet lönar sig var fin. Jag sa åt barn att “hålla käften”. Och jag insåg att 2009 års sci-fi-trend var storvuxna blå humanoider:

Imorgon åker jag till Stockholm igen.

Grannkommun.

Funderar på att åka till Västerås i veckan. Och kolla på teater med Åsa och Leif. 

Ett himmelskt projekt

Är du intresserad av LEGO-JESUS? Checka ut hans blogg. (Han bor i Västerås).

När jag var liten ville jag mest bygga robotar. Eller borgar.

En stor dag i V-ås

Nu har det äntligen börjat lägga sig. Den värsta veckan på länge känns inte längre hemsk. Nu är jag bara glad att jag var med. Att jag faktiskt vågade åka på de två avslutande matcherna i kvalet. Svetten sprutade och jag tappade känseln i benen hemma mot Leksand, men det gick ju vägen. Sen var VIK borta en härlig munsibit. Nu är det typ fem månader kvar till ES-premiären. Och med den sportchefen vi har begåvats med så spelar vi i Västerås igen om ett år. Om inte tidernas talang Jakob Markström spikar igen. Fy fan va bra han är.


Jakob Markström

Slutligen vill jag ge lite kredd till Västerås. Härligt med en arena med mer stå än sitt. Det uppskattas.

Så här såg det ut i alla fall (jag är en av dem som klänger på staketet bakom målet. Vi stod kvar trots vaktis-gubben som petade oss i magen med kvastskaft - så jävla hårda).