måndag 31 augusti 2009

Politisk pop.

Sitter och försöker lista poplåtar med vänsterbudskap åt en bekant som bad om tips. Väldigt störigt att The Chesterfields fantastiska “Lunchtime for the Wild Youth” inte finns på YouTube. Det finns ett kort parti av låten på last.fm men där hör man inte den fantastiska textraden “'Instead of peace and revolution, we have Aids and Whitney Houston”. Glädjande är dock att jag fann Free Loan Investments nästan lika klassiska “Bomb the Bourgeoisie” på Tjuben.

Där fanns också The Magnetic Fields fina “World Love” (även om bildmaterialet inte var det bästa). 

När det nu ändå talas om pop och politik så måste man ju nämna Thorsten Flincks sköna diss av Melodifestivalen. Så här sa han till Expressen igår:

Det har med min politiska övertygelse att göra.

Det här handlar om historia. Sverige valde 1969 att skicka ett bidrag till schlager-EM-tävlingarna i diktatorn Francos Spanien, detta trots att han vid tidpunkten lät garrottera oliktänkande socialister och knäckte benen på deras barn.

Nu lyssnar jag på Blur. Vars Damon Albarn en gång tackade nej till ett Tony Blair-jippo med följande förklaring:

I'm sorry, I won't be attending as I am no longer a New Labour supporter. I am now a Communist. Enjoy the schmooze, Comrade. Love, Damon.

Den näst bästa “tack, men nej tack”-kommentaren jag känner till. Den bästa står det finska filmgeniet Aki Kaurismäki för. När han 1999 bjöds in till president Ahtisaaris palats för att delta i det traditionella självständighetsfirandet så svarade han: “Det kommer visst någon ishockeymatch samtidigt.”

Årets låt.

Jag tycker det här är årets bästa låt. Det var en glädje att se den framföras live i lördags. Jag drömde om den inatt. I drömmen sa Traceyanne att låten handlade om mig. Och när de spelade den så hade de bytt ut “a week in a dusty library” mot “en sommar i en dammig grossistbutik”. 





Spent en sommar i en dammig grossistbutik
Waiting for some words to jump at me
We met by a trick of fate
French navy my sailor mate
We met by the moon on a silvery lake
You came my way
Said, I want you to stay

You and your dietary restrictions
Said you loved me with a lot of convention
I was waiting to be struck by lightning
Waiting for somebody exciting
Like you
Oh, the thing that you do
You make me go uuuh
With the things that you do (you do, you do)

I wanted to control it
But love, I couldn't hold it
I wanted to control it
But love, I couldn't hold it

I'll be criticized for lending out my eye
I was criticized for letting you break my heart
Why would a stand disappoint unless
Fooling all but I'm more than dead love

Uuuh with the looks
Oh tender boy,
Ooh, with the looks, the looks, the looks

I wanted to control it…

Relationships were something I used to do
Convince me they are better for me and you
We met by a trick of fate
French navy, my sailor

I wanted to control it…


Hej, hej Indiansommar!

Solen stannade kvar. Sommaren är inte slut. Trots Krukans försök att döda den igår.

P8306528

Lördagen.

P8295499

P8295655 P8295592P8295691 P8295671 P8295638 P8295706

P8295719 P8295742 P8295750 P8295725

P8295765

P8295973 P8295888 P8296067 P8296181

P8296255

P8296432

P8296446 P8296440 P8296426 P8296408 P8296331 P8296520 DSC01268 P8306521 P8306525

Festivallördagen inleddes med att jag överlämnade en present till en god vän. En norsk serietidning. Han blev tårögd och vi kramades. Bra början på dagen. Sen spelade SKWBN. Halva stan var med på scen och de gjorde en fantastiskt bra arenrock-spelning. De verkar väldigt peppade och glada i sig själva på nåt vis för det svänger mer och mer för varje gång man ser dem. Sen kom det öl och regn. “Ny” spontanköpt 45-kronors-skjorta från Myrornas. Kände mig som en tonåring i bara t-shirt med tryck. Även om den gula t-shirten är väldigt fin och bär trycket Thurneman. [ingenting]. Bra som alltid, om än lite ojämna. Vissa låtar är bara bäst, i vissa andra gränsar det nästan till Joakim Hillson. Men bara nästan. Camera Obscura. Efter att ha pundat “French Navy” hela sommaren hade man ju längtat en del. Konserten var väl inte den bästa, men med det låtmaterialet så kan det ju inte bli dåligt (även om jag gärna hört nån mer gammal goding, typ den här eller den här). Skottar kan det där med pop, kanske är det de äldre anonyma herrarna som verkar finnas i alla skotska popband som är förklaringen. Florence Valentin rockade. Love bär upp den bredbenta rocken med bravur trots att det ju är pop. Och så härligt med nån artist som vågar tala, i låttexter och mellansnack, om något av det som sker utanför scenkanten. Det behövs fler såna. Och färre moderater. Krunegård. Sämst. Gästande Scocco var bra när han fick vara i fred från Krukan. Och den där vampyrlåten kan jag väl stå ut med. Sen Svennedisko. Dans. Fylla. Folk överallt. Ångestskapande mobilbilder. Fotbollssnack. Kaos.

söndag 30 augusti 2009

Kvällens sällskap.

Försöker definiera det postmoderna medvetandet och återupptäcker Elliott Smith. Pepp!

Igor Armas

Jag blev Facebook-vän med världens bästa 22-åriga moldoviske mittbacksrese Igor Armas för ett tag sedan. Funderade på hur jag skulle gå vidare med det. Tänkte han skulle nog gilla Club King Kong. Bjöd in honom till vår Facebook-grupp. Han har avböjt.

Fan. Nu måste jag börja om igen…

…för vi ska bli de bästa av vänner. Det är vårat öde.

Samma öde som trampade mig på vristen igår kväll.

Söndag.

“Surreal but nice”, sa Hugh Grant. “Word up”, sa jag till farbror konstapeln som parkerat sin biljävel mitt i vägen. Nu ser jag fram emot en postmodern söndag.

Camera Obscura. Så jävla bra.

What does this city have to offer me
Everyone else thinks it’s the bee’s knees
What does this city have to offer me?
I just can’t see
I just can’t see

lördag 29 augusti 2009

Kepsen.

Det var dock inte vilken keps som helst jag hade på mig igår. Det var min gamla favoritkeps från gymnasiet. Från skateboard-fabrikanten Flip. Med Gilbert Sheltons Freak Brothers på.

P8295494

Keps och klapp.

Kollade just igenom bilderna från igår. De var inte så roliga. Men fint folk var det på dem.

P8285281

Det roligaste var kanske att jag fick för mig att ha en keps på mitt nyfriserade huvud. Inte för att jag var onöjd med den trevliga frisörskans arbetsinsats utan för att jag inte kunnat ha kepa när jag haft sånt halvlångt hår. Det har liksom stuckit ut på fel ställen och på fel sätt. Sen skyddar man ju det dyra frisörvaxet mot det jobbiga regnet också. Det ska ju räcka några dar.

P8285489

Åskan tyckte att jag gjorde mig bättre utan keps. Säkerligen sant. Men man måste ju vara lite edgy ibland.

P8285370

Hon Lykke Li var en positiv överraskning. Oväntat bra showmusik. Jag brukar ju inte riktigt gilla sånt. Redaktörn tyckte hon var lite trulig. Jag tyckte hon hade lite Robyn-komplex, höll liksom till och med den mickfria handen i samma vinkel som Robyn brukar göra. Men Robyn är ju en världsstjärna nowadays så det är väl inte så konstigt att hon inspirerar andra. Lykke Li var också det enda jag såg som var bra. De där MGMT var obegripligt menlöst dåliga. Och efter vad jag har hört verkar jag inte varit ensam om att tycka det. Såg Jenny Wilson också för första gången i sommar. Något av en besvikelse. Vi talade om storhetsvansinne, något som en vän från Wien bekräftade senare: “Vi kallar henne reverend Wilson”.

Detta uttalades på efterfestklubben på Clarijon. Det var bäse-tråkigt där. Men lite skönt att hänga i hotellmiljö. Jag gillar hotell. Och sjukhus. När blir det Popaganda-efterfest på Sös? På Clarijon talade vi om heltäckningsmattor, djur som börjar på “p”, åldersnojor, stora städer i världen, favoritkrogar på Södermalm och hur det kan komma sig att skådis-dj:s kan spela vilken knasig musik som helst utan att nån reagerar.

Idag må det bli morsomt. Annars blir sommarens sista helg en flopp.

Dallrande Blå Stjärnor.

Kom nyss hem efter en helkväll med Redaktörn. Popaganda kan ha haft tidernas tråkigaste festival-fredag. Men morgondagen blir säkert bättre med SKWBN och Camera Obscura. Och Florence och [ingenting]. Kvällens huvudakt MGMT förresten? Är det världens mest obegripligt dåligaste band genom tiderna? Sämre än Deportees liksom. Borde kanske ha kollat in partyjapanen.

Lykke Li var däremot överraskande bra.

Nu lyssnar jag på världens bästa Trembling Blue Stars och känner att jag lever. Om än i fel tid. I fel land. I fel fucking-jävla-kuk-värld. Snart klarar jag nog av att lyssna på Field Mice igen. Och igen. Och igen.

För övrigt påminde heltäckningsmattorna på Clarijon Hotell om Jason Pollock-tavlor. I alla fall tyckte jag det då. 

Sov sött. Ridå. Imorgon ska jag titta på kvällens bilder.

fredag 28 augusti 2009

Kort hår.

nyklippt-animation

Jag klippte mig och skaffade ett jobb. Fredagen artar sig.

Nu åker jag med Redaktörn till Popaganda. Det har tydligen brunnit där idag. En gång när jag såg en teateruppsättning med Yvonne Lombard (som min mamma är döpt efter tror jag) började det brinna på scenen. Då kom Aron och släckte elden med filtar och skum. Det var jätteroligt.

Varför spelar inte dom här på Popaganda?

Frukost.

Idag åt jag havregrynsgröt med frysta lingon (som jag förstås tinade) till frukost. Och drack en kopp te. Gjort med sån liten tesil, inte påse alltså.

Håller jag på att bli mitt ex?

Hej och välkommen.

Till ytterligare en fantastisk piss-dag i ett piss-Sverige som luktar piss.

Roll over Beethoven and tell Tschaikowsky the news.

Sitter hemma och vill inte sova. Det får mig bara att tänka hur stört mycket grejer jag måste hinna med i morgon innan jag får roa mig på en festival där det egentligen inte är något jag känner att jag behöver se imorgon.

Det har varit en lång dag. Föreläsning och seminarium. Bibliotekshäng. Tacohäng på världens sämsta och sunkigaste kårpub med gamla och nya skolkamrater. Fick ett intressant erbjudande.

DSC01250 DSC01251

DSC01252 DSC01253

Sen åkte jag och Folkparkskungen till den där uteserveringen igen som vanligt. Där var det rockklubb och ett rockband spelade för en rockpublik. Jag mådde fysiskt dåligt av det och tvingade med mig sällskapet till en parkbänk på Södermalmstorg där vi tittade på jätteråttor i en timme innan vi gick tillbaka. Då var det popklubb inne. Betydligt trevligare. Sen gick vi ut igen när vi fick mer sällskap.  Då spelades “Roll Over Beethoven” – en låt jag insåg var mer än bra och nu har hört i alla tänkbara versioner på Spotify. Fast Chucken (som Jerka säger) gör den allra bäst, och Robert Wells gör den överlägset sämst. 

DSC01259

Jag hann också med att vara med om en smått surreal upplevelse inkluderande en Manne vi saknat i skolan som plötsligt, mitt i samtalet, stod framför oss. Och jag fick elda upp mitt hat mot sydeuropeiska utbytesstudenter. Man går inte på lokal (inte ens uteserveringar) i surfshorts och flip-flops!

Jag är trött och börjar bli deppig igen. Även om saker flyter på bättre än nånsin blir jag aldrig rikt klok på mig själv. Måste klippa mig tyckte unga fröken Andersson. Instämmer.

Jävla skitsamhälle. Skapar bara ångest.

DSC01255

onsdag 26 augusti 2009

Onsdags-sammanfattning.

Idag har jag lyssnat på: Häxor och Porr, Hajen, Erik DeVahl, Bright Eyes, Zip’N’Rar, Leaving Mornington Crescent, Vampire Weekend, White Town, The Wave Pictures, Cats on Fire, The Doors, The Little Hands of Asphalt, John Coltrane, Sad Day for Puppets, Örnsberg, Chairlift, The Megaphonic Thrift.

Sen har jag läst Foucault, Barthes, Lévi-Strauss och Bjurman och blivit något klokare.

Fick ett sms från en god vän som mött MZW på stan igår. För ett tag sedan såg hon Owe Thörnqvist på tunnelbanan. De tillhör ju mina 10-i-topp-idoler båda två. Och de var båda med i årets premiäravsnitt av Allsång på Skansen (som jag skrev om här). Kan allt detta vara en slump? Knappast. Måste läsa mer Foucault för att förstå (det rimmar!).

Föreläsning 08.00 imorgon. Måste i sängen tidigt. Men väntar på grannen som flyttar till Danmark på söndag. Han ska bjuda på avskedscigg.

Onsdagen har fortsatt i förvirringens tecken. Och så lär det göra ett tag till. Det är en sak jag inte kan sätta fingret på, en sak jag inte kan slå huvudet på spiken på, en sak som gör att kaffet tar så mycket bättre, en sak jag går och grubblar på helt enkelt.

Efter regn kom solsken.

Sommaren tog inte slut. Jag åt mitt kvällsmål i strålande sol på balkongen.

Onsdag. Post-ismer och regn.

P8265270 Det regnar helt stört mycket i Högdalen. Jag tror Gud hämnas på Familjebostäder och deras underentreprenörer som håller på att spränga bort stentäpporna vid mitt hus. Jag kommer få en massa nya grannar nästa år.  Hyresrättsgrannar faktiskt. Trevligt i och för sig. Men varför måste de bygga här i förorten där det redan är så trångt? De kan väl bygga på Gärdet eller nåt annat menlöst ställe.

Är det höst nu? Nej, det är det inte. Enligt Sveriges största morgontidnings baksida där väderkarta finns så ska det bli fint till helgen i område 8. Mellan 15 och 25 grader. Och det är ju bra, för jag ska på festival igen. Popaganda-festivalen här i Stockholm vid Eriksdalsbadet. Artistprogrammet känns inte så där jätteunikt. Mest svenska artister och har man varit på 18.000 festivaler i sommar så har man hunnit se de flesta svenskar som är ute på vägarna. Men Camera Obscura kommer! Och SKWBN orkar jag nog med att se en gång till. Och Hajen. Och på lördag kommer King Kong-vännerna Svennedisko från Wien och ställer till med dans hos Fritz’s CornerDebaser Slussen.

Vill inte diska. Vill inte städa. Vill inte tvätta. Vill inte plugga. Vill inte gå och handla. Vill inte behöva tänka på att jag borde klippa mig. Vill gå på teater ikväll. Vill våga trycka på den blå knappen…

DSC01244

För övrigt hade jag glömt att Bright Eyes första två skivor faktiskt är fantastiskt bra.

En sån bra kväll vill jag aldrig vara med om igen.

DSC01237

Jag gick på konsert. Little Big Adventure spelade där. Det var så jävla bra. Det var så jävla bra. Och det blir bara bättre och bättre för varje gång man hör nåt nytt. Älskar när det är så. Musik ska vara progressiv. Det var fanimej en av de bästa spelningarna i år. Och då har jag sett en hel del. Det är så genialiskt på nåt vis. Liksom rått och varmt på samma gång. Synd att det inte var lite mer tryck i ljudet bara. Lyssna själv, här finns en massa mp3-or att ladda ned. Den fantastiska låten “The Happiest Times” (som fanns med på volym tre av Club King Kongs samlingsplatta Med musiken i mitten) finns att lasta ner här eller så köper man den relativt nyligen släppta EP:n The Hateful Eye (Labrador). 

Till saken ska också nämnas att spelningen var på F12. Jag gjorde min premiär på trappstället. Fruktansvärt. Träffade en bekant österrikare som undrade vad det var för ett ställe; “upperclass indie?”. “Yes, upper-class-teenage-indie” svarade jag. Vet inte om den klassanalysen håller, men det var då rakt inget ställe för en snart trettioårig ung arbetargrabb som gillar handklapp, bababapa-körer, jangelgitarrer och kanske en och annan blåssektion. De där överklassindiekidsen (eller de som försöker se ut som såna) som sätter looken före låten har jag inte mycket till övers för.

Jag går nog aldrig dit igen. “I'll never return to that sad place again, I'll never, I'll never, I'll never” twittrade LBA-Magnus tidigare idag. Det var väl Domotic-låten “I Hate You Forever” han anspelade på kan jag tänka, och det passar bra in på vad jag anser om det där trappstället vid Tegelbacken.

tisdag 25 augusti 2009

Rart.

Ordet “rart” alltså. Lär er det kära landsmän. I alla fall innan ni åker till Norge. På norsk betyder det typ konstigt. Det kan skapa många underliga situationer. Jag hann lära mig det i tid.

Idag har jag haft en dag med både svensk och norsk rarhet. Har fått massor gjort och samtidigt hunnit med att ha det riktigt trevligt i min stora ensamma lägenhet. Har lyssnat på musik hela dagen (en av fördelarna med att vara ensam). Låtar jag inte hört eller knappt hört förut med Einar Stray, Madness, Tafra, Soda Fountain Rag, Regina, Euros Childs, Band in Box, Moddi och Love Dance. Samt en massa gamla godingar med bl.a. Thore Skogman, Madness, Orange Juice, Ronderlin, The Go! Team, Pipettes, My Favorite, Camera Obscura, Pastels och Tullycraft.

Men samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att jag inte har så där härligt ledigt längre. Fri att styra kosan dit man för stunden kände. Stockholm är inte vad det har varit. Jag behöver ny stimuli.

För att stimuleras lite ikväll går jag till F12 och tittar på Little Big Adventure, TIAC och nåt mer band. Det är Jack Daniel’s som bjuder.

Fart, fläkt och färg.

Har gått och funderat ett tag på vad det där bandet Calle spelade på en balkong i Malmö i början av sommaren hette. De som var så bra. Fick just hjälp av Digfi att komma ihåg det. Positiv hette de och de är stört bra.

Österreich.

Min granne och tillika plastsläkting har åkt till St. Wolfgang i Österrike. Det vill jag också göra. Jag vill dricka Zipfer och marillenschnaps. Äta schnitzlar, knödlar, wurstar och knaublauchsuppor på världens bästa Gasthaus Franz-Josef. Jag vill äta nyklubbad fisk på Fischrestaurant Hupfmüle. Jag vill gå på tur bland kor med stora bjällror. Jag vill bada i Wolfgangsee och Schwartzensee. Kanske hänga på Vita hästen en regnig dag (där operetten med samma namn utspelar sig och har filmatiserats). Jag vill sitta nån timme i den otäcka katolska kyrkan och semesterläsa Mig äger ingen. Jag vill åka tåget upp på Schaffberg (som de gör i Sound of Music). Jag vill gå Sommernacht. Jag vill hänga på Grabovskis. Jag vill åka in till Salzburg och titta på överklasskulturens väktare som fyller gränderna varje kväll när konserthallarna, operorna och teatrarna stänger. Och jag vill dricka Almdudler och njuta av vyerna.

Den sjungande servitören Leopold (Peter Alexander) ur operetten Im weissen Rössl från 1960. (Kan tilläggas att Thore Skogman även spelat denna roll på Säffleoperan.)

Tåget de åker i Sound of Music.

Nån jänkare filmar lite vyer och kyrkinteriörer.

Fan att det inte blev av i år. Det har varit de tre senaste somrarnas vattenhål. Nästa år vill jag ha mig nån ny kär vän dit.

Tisdag.

Igår började vardagen. Idag skulle jag ha en ta tag-i-livet-dag. Får se hur det blir med det. Lägenheten behöver piffas och jag behöver komma igång med så väl klubbar som artiklar och studier.

Jag drömde så sjuka drömmar i natt. Om tjejer som slogs om mig och tvingade mig att välja – vilket jag gjorde. Drömde att mamma grät. Och att jag åkte till Oslo och gömde mig nånstans i flera dagar för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vaknade och var övertygad om att jag var där och att nån hade hittat mig. Sen somnade jag om och drömde att jag stal tusenlappar av en bekant och eldade upp ett fönster i hans lägenhet. Men jag ångrade mig, la tillbaka pengarna och släckte elden. Men fönstret blev helt förstört. Undrar hur jag lyckades förklara det?

Utanför mitt hus spränger de med dynamit. Hela huset skälver och skakar. Måste nog gå ut och titta. Sen ska jag nog lägga mig i solen och enbart tänka på mig själv.

Undertecknad löser gåtan kring svensk popmusik.

Den norska bloggen poplogg.no har i dagarna publicerat sin premiär-podcast. Jag har aldrig riktigt fattat vad en podcast är, men det är typ radio på Internet.

I detta det första avsnittet talas det mycket om svensk popmusik. Om varför den är så mycket bättre än norsk. För att reda ut detta skickade de bland annat en grävande reporter till Stockholm tidigare i somras för att få svar på denna gåta. Och vem vände han sig till för svar? Jo, undertecknad. Som plakat efter att ha klämt några bärs (på Baba Sonic av alla ställen) med glädje svara på reporterns frågor.

Intervjun med mig äger rum ungefär 31 minuter och 30 sekunder in i programmet. Efter den fantastiska låten “1999” med Suburban Kids With Biblical Names. Men lyssna för all del på hela programmet. Bra musik och underhållande (och ganska lättbegriplig) norsk popjournalistik. Att de inte har unga gitarrmän med ipod-komp i Norge diskuteras också. En intressant diskussion.

Klicka på play!

Egentligen kanske man ska skämmas för sånt här, men jag tycker ändå det var lite fint.

måndag 24 augusti 2009

Gratulera mig!

Jag fyller snart år. Jämt till och med. Jag önskar mig Ed Wood-boxen jag aldrig fick i julklapp, en ny ipod och en sån här:

En Lady Gaga Leather Jacket Hoodie. Den kostar bara 40 US$ i hennes webaffär

Putegott.

På norsk säger man putetrekk eller putevar för det som vi på svensk kallar örngott. Hon trodde mig inte. Jag hade inga svar. Nu har jag kollat upp det grundligt. Så här skriver Wikipedia: “Örngott är det överdrag i tyg som i påsliknande form träs över kudden i sängen.” Och i bloggen åkestam.holst skriver Jerker (som verkligen kollat upp detta):

Örn är här en kortform för öron, och gott kommer av ett verb gäta som inte används längre men som betydde 'få, få tag i'.

Det är nära släkt med gitta 'förmå', 'orka' och med engelskans get. Men detta gäta kan också betyda 'vara till nöjes', behaga'. Något som man fått tag i är en ju ofta till behag, och 'behag' är vad det gamla ordet gat eller gåt betyder. Ett örngott är alltså något som är behagligt för öronen.

En språkhistoriskt mer riktig stavning vore örngåt eller örngått. Men eftersom ordet gat (gåt, gått) kom att falla ur bruk i språket tycks man ha uppfattat örngott som något gott, av god. Innebörden blev ju hur som helst densamma: något som det är skönt att lägga örat mot.

Nu är det ju inte bara själva kuddvaret som är gott att lägga under örat, och tidigare avsåg örngottet inte bara överdraget utan hela huvudkudden.

Enligt en kommentar till inlägget så menar signaturen “obligatoriskt” att “Norrmännen älskar det ordet.” Älskar vet jag inte, men de tyckte det var roligt i alla fall.

Jag köpte ett souvenir-örngott på en loppmarknad i Oslo. Fast det kanske är ett kuddvar; “det tyg som används för att pryda kudden om dess användningsområde inte innefattar att ingå i sängkläderna.”

P8245269 

Påslakan heter förresten dynetrekk på norsk. Täcke heter dyne. Lakan heter laken eller lakner. Kudde heter pute. Överkast heter åbreisle eller sengeteppe. Madrass är madrass.

I Finland heter örngott tyynyliina eller dynvar. På danska säger man pudebetræk. Islänningarna vilar huvudet på ett koddaver.

Nu ska jag lägga mina öron på ett österrikiskt örngott. God natt.

Sommarlovet är slut.

Om tolv timmar börjar skolan igen. 172:an till Flempan igen. Sommarlovets sista dag blev väldigt trevlig. Lekte turister i Gamla stan. Drack dyrt kaffe från tjusigt kondis med kristallkronor. Hat-älskade gycklarna. Kom fram till att de behövde ljudtekniker och managers.

DSC01225 DSC01220 DSC01223

Sen åt vi indisk mat. Och tjuvkikade smått irriterade (avundsjuka?) på medelklasspar i innerstadslägenheter. Sen en avslutande öl på Strand. För att komma åt innerstadslägenheterna måste man nog joina medelklassarna, att beata dem känns svårare (även om Rosengårdarna klarade det fint igår). Och vad är väl mer medelklassigt än att dricka en öl på en söndagskväll och prata karriär?

Nu lyssnar jag på den uppenbart genialiske Sjur Lyseid och hans projekt The Little Hands of Asphalt som jag fann i Oslo. Lasta ner en EP här eller lyssna på en hel skiva här.

 DSC01008

Imorgon blir det vardag igen. Men jag är redo. Planerar stordåd.