Jag gick på konsert. Little Big Adventure spelade där. Det var så jävla bra. Det var så jävla bra. Och det blir bara bättre och bättre för varje gång man hör nåt nytt. Älskar när det är så. Musik ska vara progressiv. Det var fanimej en av de bästa spelningarna i år. Och då har jag sett en hel del. Det är så genialiskt på nåt vis. Liksom rått och varmt på samma gång. Synd att det inte var lite mer tryck i ljudet bara. Lyssna själv, här finns en massa mp3-or att ladda ned. Den fantastiska låten “The Happiest Times” (som fanns med på volym tre av Club King Kongs samlingsplatta Med musiken i mitten) finns att lasta ner här eller så köper man den relativt nyligen släppta EP:n The Hateful Eye (Labrador).
Till saken ska också nämnas att spelningen var på F12. Jag gjorde min premiär på trappstället. Fruktansvärt. Träffade en bekant österrikare som undrade vad det var för ett ställe; “upperclass indie?”. “Yes, upper-class-teenage-indie” svarade jag. Vet inte om den klassanalysen håller, men det var då rakt inget ställe för en snart trettioårig ung arbetargrabb som gillar handklapp, bababapa-körer, jangelgitarrer och kanske en och annan blåssektion. De där överklassindiekidsen (eller de som försöker se ut som såna) som sätter looken före låten har jag inte mycket till övers för.
Jag går nog aldrig dit igen. “I'll never return to that sad place again, I'll never, I'll never, I'll never” twittrade LBA-Magnus tidigare idag. Det var väl Domotic-låten “I Hate You Forever” han anspelade på kan jag tänka, och det passar bra in på vad jag anser om det där trappstället vid Tegelbacken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar