Ångestfri söndag.

Gud hörde bön . Bajen vann. På ett självmål. Så jävla rättvist. Sen kunde jag inte åka hem. Så jag fick dricka öl på Södermalm istället. Inte mig emot. Ölet har inte smakat så här gott på hela sommaren. Och då har jag smakat det nästan varje dag hela sommaren. Men idag kunde jag göra det utan nån besk eftersmak. Ångesten över antalet sovtimmar fanns nämligen inte kvar. Jag har ju semester! Och ingen aning vad jag ska göra imorgon. Kanske bada. Kanske dricka några öl till. Det visar sig.

Kom så hem till slut. Även om fotbollen och det förträffliga sällskapet och de förträffliga Söder-krogarna dolde de mörka molnen så fanns oron där. Idag lämnade hennes bohag Högdalen. Med skräckblandad nyfikenhet kom jag hem och möttes av hennes/mina nycklar på hallmattan. Föreställde mig en helt ny lägenhet. Så farligt var det inte. Men visst känns det. Högdalen kommer sakna henne. Jag? Vet inte just nu. Men jag undrar vad hon tänker ikväll. Och jag undrar vad hon kommer tänka om Högdalen om 5, 10, 20 eller 50 år? Om hon nån gång får för sig att skriva sina memoarer. Var hamnar det här? Kapitlet i hennes liv betitlat Högdalen.

Låten säger allt. Sommaren fladdrade förbi. Allt har ändrat riktning både en och fem gånger. Jag har spenderat stora delar av sommaren med persiennerna mot den. För att rädda växter och mig själv. Jag har läst mellan varenda rad jag kommit över. Försökt med analysmetoder värdig en fyrtiotalistlektor i litteraturvetenskap. Klokare? Knappast. Gladare? Kanske.

Nu går jag lägger mig. I min lägenhet. Hoppas på punkdrömmar.