Sitter och försöker lista poplåtar med vänsterbudskap åt en bekant som bad om tips. Väldigt störigt att The Chesterfields fantastiska “Lunchtime for the Wild Youth” inte finns på YouTube. Det finns ett kort parti av låten på last.fm men där hör man inte den fantastiska textraden “'Instead of peace and revolution, we have Aids and Whitney Houston”. Glädjande är dock att jag fann Free Loan Investments nästan lika klassiska “Bomb the Bourgeoisie” på Tjuben.
Där fanns också The Magnetic Fields fina “World Love” (även om bildmaterialet inte var det bästa).
När det nu ändå talas om pop och politik så måste man ju nämna Thorsten Flincks sköna diss av Melodifestivalen. Så här sa han till Expressen igår:
Det har med min politiska övertygelse att göra.
Det här handlar om historia. Sverige valde 1969 att skicka ett bidrag till schlager-EM-tävlingarna i diktatorn Francos Spanien, detta trots att han vid tidpunkten lät garrottera oliktänkande socialister och knäckte benen på deras barn.
Nu lyssnar jag på Blur. Vars Damon Albarn en gång tackade nej till ett Tony Blair-jippo med följande förklaring:
I'm sorry, I won't be attending as I am no longer a New Labour supporter. I am now a Communist. Enjoy the schmooze, Comrade. Love, Damon.
Den näst bästa “tack, men nej tack”-kommentaren jag känner till. Den bästa står det finska filmgeniet Aki Kaurismäki för. När han 1999 bjöds in till president Ahtisaaris palats för att delta i det traditionella självständighetsfirandet så svarade han: “Det kommer visst någon ishockeymatch samtidigt.”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar