Helgen v. 48.

Vem går över ett torg en lördag kväll
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll?
Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?
Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bar
jag ser en man
jag hör ett tjut
snart har helgen vecka 48 tagit slut

Glädje. Ångest. Berusning.Värktabletter. Helgen v. 48 innehöll det mesta. Jag lyckades fly Stockholm två gånger. Först till Mariehamn i fredags. Sen till Solna igår där jag träffade Thurneman. Däremellan en konsert på Strand och långhäng på Kulturhuset med morran, Tomoko Sawada, Larissa Sansour m.fl.

Nu ligger jag i sängen med ryggsmärtor efter en liten ofrivillig luftfärd. Funderar på att koka gröt. Och tänka på att revbenen inte gör ont längre. Och att jag slipper Stockholm på fredag. Och att jag ska på Solvalla på onsdag. Och att The Felt Tips spelar på Landet på torsdag. Snart har helgen vecka 48 tagit slut på riktigt.

Sverigebilden: Tvättstugan 2010-10-04.

Har jag sagt att de finns på Spotify?

Lördagen.

Festivallördagen inleddes med att jag överlämnade en present till en god vän. En norsk serietidning. Han blev tårögd och vi kramades. Bra början på dagen. Sen spelade SKWBN. Halva stan var med på scen och de gjorde en fantastiskt bra arenrock-spelning. De verkar väldigt peppade och glada i sig själva på nåt vis för det svänger mer och mer för varje gång man ser dem. Sen kom det öl och regn. “Ny” spontanköpt 45-kronors-skjorta från Myrornas. Kände mig som en tonåring i bara t-shirt med tryck. Även om den gula t-shirten är väldigt fin och bär trycket Thurneman. [ingenting]. Bra som alltid, om än lite ojämna. Vissa låtar är bara bäst, i vissa andra gränsar det nästan till Joakim Hillson. Men bara nästan. Camera Obscura. Efter att ha pundat “French Navy” hela sommaren hade man ju längtat en del. Konserten var väl inte den bästa, men med det låtmaterialet så kan det ju inte bli dåligt (även om jag gärna hört nån mer gammal goding, typ den här eller den här). Skottar kan det där med pop, kanske är det de äldre anonyma herrarna som verkar finnas i alla skotska popband som är förklaringen. Florence Valentin rockade. Love bär upp den bredbenta rocken med bravur trots att det ju är pop. Och så härligt med nån artist som vågar tala, i låttexter och mellansnack, om något av det som sker utanför scenkanten. Det behövs fler såna. Och färre moderater. Krunegård. Sämst. Gästande Scocco var bra när han fick vara i fred från Krukan. Och den där vampyrlåten kan jag väl stå ut med. Sen Svennedisko. Dans. Fylla. Folk överallt. Ångestskapande mobilbilder. Fotbollssnack. Kaos.