MUSIK: Reggae vs Socialism

Jag gillar inte reggae. Men jag gillar socialism.

Mickesmygarn, socialdemokratin och Weeping Willows. En berättelse i två akter. Med musik i pausen.

Onsdagskvällen tar oväntade vändningar. Först Facebook-postar Dror Feiler länken till debattartiklen “Ta strid för en god kapitalism” som s-märkte journalisten Björn Elmbrant och förre Metall-pampen Göran Johnsson (säkert utan större svårigheter) lyckats få publicerad på högerorganet Svenska Dagbladets debattsida. Debattörerna får mig att spy. Spy över vad som blivit av svensk arbetarrörelse och vad dess så kallade företrädare klämmer ur sig:

2010-talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan om att trygga växande företags växtkraft, genom mer av såddkapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de så kallade riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga.

Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.

Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.

Jag brukar ibland säga att jag innerst inne nog egentligen är sosse. Eller att jag gärna skulle vilja vara sosse, en sån som min farfar var. Men att den reformistiska delen av arbetarrörelsen totalt visat sin handlingsförlamning och därmed meningslöshet efter det att arbetsköparna och dess organisationer insett att samförstånd inte behövs för att säkerställa profiterna. Till alla er jag sagt detta; förlåt. Förlåt. Förlåt! Visst finns det många ärliga och hedersvärda socialdemokrater kvar i detta land, men ni räcker inte till. Gör som jag, bryt länkarna som bojar era lemmar samman med såsseförlorarna och kom med i den del av vänstern som inte ser “den goda, långsiktiga kapitalismen” som historiens slut. Den del som istället ser kampen mot alla former av kapitalism - och för socialism - som vägen mot frihet, jämlikhet och syskonskap.

Här hade inlägget kunnat varit slut, men samtidigt som jag läst färdigt artikeln och spytt upp spanska kockens baconinlindade kycklingfiléer så ser jag en annan Facebook-postning. Det är en Spotify-länk till Weeping Willows låt “So It’s Over”. Jag klickar och lyssnar. Tänker att fan vad jag älskar den här plattan, trots att det gör ont överallt när man lyssnar på den. Men Elmbrant och Johnssons svek har tyvärr inte lämnat mitt inre tillsammans med de vomerade matresterna. Deras svek ger texten en ny mening. Låten blir till en uppgörelse mellan mig och socialdemokratin. Den socialdemokrati jag som sagt nånstans djupt inom mig känt nånting för. Men. Det är över nu. Fett över. Imorgon är en annan dag. Då ska solen stråla mera klar.

So it's over
It's over and gone
I'll have to leave you for good
'Cause this can't go on
And tomorrow must be another day
I know I will have no regrets
'Cause I can't stand to stay

Bonusläsning: Proletärens senaste ledare kommenterar Mona Sahlins avgång och socialdemokratins förfall mycket insiktsfullt.

Barn som sjunger.

Mina favoritklipp med sjungande barn:

Dagens arbetarklassromantik.

Idag jobbar jag igen. Sista dagen i denna vända. Det blev sju dagar på de senaste åtta. Antar att det är därför som inläggen i denna blogg handlat mer om politik och socialism än vanligt. Kopplingen mellan att arbeta och nödvändigheten av ett socialistiskt organiserat samhälle är inte särskilt svår att se. Det är när man i kläder ägda av ett företag kliver in och säljer sin arbetskraft till samma företag som människovärdet raderas och man blir ett kugghjul. Som student kan man också uppleva en hel mängd orättvisor, fattigdomen till exempel. Men den klassorättvisa som existerar i stort sett i hela världen blir som tydligast när man, som i mitt fall, står på ett betonggolv med stålhättor och handskar. Eller när man går till tunnelbanan istället för parkeringen efter jobbet och har värk i fingrar och axlar.

Samtidigt älskar jag att arbeta. Man blir en del av ett kollektiv som tillsammans visar att ensam är svag och att möjligheterna för att skapa ett samhälle byggt på kollektiva och solidariska principer och lösningar finns mitt ibland oss hela tiden. Och på min nuvarande arbetsplats trivs jag fint med både kollegor och överordnade. Detta är inget personligt. Det handlar om klass. Om en klass som tillåts stå under andra klasser. En klass som inte har makt över sin vardag. En klass som aldrig får tillträde till tidningarnas debattsidor. En klass vars uppkomst och existens berättigas enbart genom att sälja det enda den har, sitt arbete. Så att någon annan kan göra profit även på denna transaktion.

Jag jobbade alla dagar som inleddes med “jul-“. Det har jag aldrig gjort förut. Mer än någonsin blev det under dessa dagar tydligt för mig vilket ansvar som vilar på den arbetande klassen. När advokater, direktörer och andra tjusigt titulerade människor tar långledigt över helgerna så måste ändå tunnelbanor, tåg, bussar, taxis köras, vägar skottas, sjuka vårdas, bränder släckas och så vidare. Utan arbetarklassen stannar samhället. Det är dags att alla inser det, framförallt vi själva. Makten ligger hos oss.

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg förklarar det jag känner i en dikt vid ett protestmöte mot de nya reglerna i sjukförsäkringen på Medborgarplatsen den nionde december:

En dag ska det bli förbjudet att tjäna pengar på andras arbete. Hoppas jag lever då.

Karl Mikael.

Jag har ont i halsen. Och kanske feber. Termometern ger oklara besked. Jag vill jobba. Det här är mot min image. Ligga hemma och mesa är inget för en karl. Men jag är väl så långt från karl man kan komma känns det som. För karlar gråter väl inte. Karlar låter inte något eller någon komma i vägen för deras mål. Karlar slår näven i bordet och säger "Nu är det nog" och så är det det - nog. Bara pang-bom liksom.

Sån är inte jag. Inte än i alla fall. Fast när Jerry Williams hyllar socialismen i P1 Sommar och när han avslutar med "Internationalen". Då får också en riktigt karl gråta en skvätt. Jerka är och förblir en av de största. Större än Lennon.



Usch vad kass jag mår. Inuti och utanpå. All day and all of the night. Förstår inte varför. Borde ha tag på några piller. För halsen och för själen. Och ikväll skulle jag ju kolla på nåt sunkigt bossa-band hos Lasse i parken och skåla i bubbel. Men nu blir det hemmakväll igen. Fruktansvärt.