Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.
I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.
Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med
Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i
Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt
Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.
I dagens
DN recenseras Sven Wollters nya skiva
Sånger från det tjugonde seklet (
Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?
Vad hände förresten med
Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att
[ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.
Hospitalet - “California Girls” (The Magnetic Fields cover) 
Parker Lewis – “Ingen så blå” 
Band In Box - “Quarrel” 
Inlägg
