Med låtar som ”Heads On Golden Plates”, ”No Idealists Left” och ”Fast Forward” har Liechtenstein åstadkommit en stark (och mörk) skildring av dagens Sverige. Samtidigt är det en skiva som för arvet från 80-talets England vidare, en tid när band som The Housemartins och McCarthy fick kidsen att dansa med knutna nävar. Och, vem vet, det kanske händer igen?
I helgen var jag i Göteborg. Jag hade glädjen att sova över hos Erik de Vahl. Vi pratade lite om den här låten som ursprungligen gjordes av McCarthy. Jag har hört den live några gånger och nu finns den sedan några dagar äntligen tillgänglig för strömning och nedlastning (klicka på pil-ned ovan).
Här har vi originalet:
I en av mina umgängeskretsar tror många att jag bor i Göteborg. Därför att jag gjorde det i tre månade för snart två år sedan. De har liksom inte fattat att jag är tillbaka. Rätt komiska situationer har uppstått. Nästan lika komiska som detta mail jag fick idag:
Hi, I hope all is going well. I was surfing online and came across your information with GBG.
I had been involved with GBG about 18 months ago (and still use the product)and wondered how the business was going for you.
I look forward to hearing from you.
Charlie Plyler
charlie@tt125.com
251-610-7744
888-776-0070 (you can press 2 to reach me)
Mitt svar lyder:
Hi Charlie,
All is shit in my life. All I do is surfing online looking at pictures of houses in small cities. Houses I want to buy so I can move away från STHLM. For the moment I’m not involved with GBG. I was a while ago and I liked GBG then. Now I’m not so sure. There are many streets in GBG who hurts my feelings when I walk on them. I’m going to GBG next weekend. I’ll check it out and let you know.
Mikael Andersson
Jag ska alltså till Göteborg nästa vecka om nån vill hänga! Är där onsdag till söndag.
Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).
Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:
Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom
Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.
En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.
Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:
They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs
Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.
För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:
Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York
Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.
Imorgon åker jag till Göteborg. Tidigt som fan för att hinna se på barnföreställningen Fjärilspiloterna på min gamla praktikplats Angereds Teater.
Sen ska jag hinna med typ tusen saker under dagen innan jag hamnar hos klubben Snap-tight! på House of Win-Win på Tredje Långgatan för att avnjuta en trevlig kväll med Vit Päls och Poppets. Det tycker jag alla Göteborgare borde göra. Men man måste OSA till snaptightgbg(a)gmail.com eller klicka i “attending”-rutan på Facebook. Gör det nu!
Vit Päls är bäst tycker jag. Fick nya skivan “nu var i all fall så” med posten idag. Och I’m loving it. Och på lördag spelar jag skivor när de kör live hos Klubb Poplogg på Revolver i Oslo. Kjempegreit!
Jag hejar på Hammarby i bandy. Det har jag dock inte alltid gjort. När jag var riktigt liten hejade på Västerås SK. Pappa brukade ta med mig till Rocklunda Bandystadion i residensstaden för att i bävernylon äta korv och klappa bandyapplåder. Ibland fick vi finbiljetter genom farsans jobb och då fick man stå på läktaren med tak och värme. Men oftast stod man i kylan. Jag har starka minnen av framförallt det som hände utanför planen. Och då förstås framförallt av Kalle Rosenberg. Hejarklacksledaren som vandrade runt isen i vit sweatshirt, grönvit halsduk, megafon och skyltar med ramsorna på, till exempel klassikern “Heja alla är ni klara”. Han bodde i Göteborg och for till Västerås till varje hemmamatch och fanns med på de flesta bortamatcherna.
Peppe Texas upplyste mig för ett tag sen om att Kalle lämnat jordelivet vid 82 års ålder. Och Karl-Erik Eckemarks nekrolog på VSK:s hemsida bekräftade det hela. Även om hjärtat mitt klappar för ett annat grönvitt gäng sedan många år tillbaka så högg det i samma hjärta när jag nåddes av nyheten. Det gjorde det antagligen hos alla som någon gång förstått vad idrott handlar om. Det lär väl knappast ske, men jag hoppas verkligen de hyllar Kalle på Idrottsgalan ikväll!
Kalle in action:
Cirka 2.25 in i klippet sätter Bajen en balja på VSK och Kalles missnöje klipps vackert ihop med “Tomtens” glädje. Nu sitter de tillsammans i himlen. Och himlen är grönvit.
Två goda vänner, Tomas Wallin och Daniel Östborg gjorde för några år sedan en film om Kalle. Jag har inte sett den, men nu finns Där himlen är grönvit tillgänglig för fri nedlastning. Jag ser den istället för på Peter Settman och hans jävla gala.
Långledig. Ingen skola. Inget jobb. Inget skivspelande. Tänkte dra till Göteborg. Tänkte dra till Oslo. Men beslöt mig för att stanna i Stockholm. Bra beslut. Trivs ju faktiskt i Stockholm för tillfället.
Min far och hans kompisar är i St. Wolfgang. Han skickar bilder därifrån för att mobbas. Jag borde kanske hakat. Har saknat balkongen. Snart är jag där igen.
Nedanför kyrkan ligger Hotell Vita Hästen där operetten med samma namn utspelar sig och har filmatiserats. På bergen sprang Julie Andrews runt och sjöng om att kullarna levde i Sound of Music. Är det konstigt att man älskar denna stad?
Men för att inte verka nostalgisk så väljer jag en International Deejay Gigolo-remix av Adult istället för originalet.
Det var good times. Och riktigt jävla bad times.
Ett av de där gamla hederliga amerikanska tweebanden, The Besties, ska lägga av. Snart är alla borta. Jag hade glädjen att se dem live på klubben On Our Honeymoon i Göteborg en gång. Läs en nekrolog på indiemp3-bloggen. Där finns också ett antal låtar för nedlastning. Finns några låtar på Spotify också.
(När jag bara tipsar om popmusik så kanske man kan tro att livet leker. Tror, det gör man i kyrkan blir min kommentar på det. Bajen spelar uselt, Freddy är inte Freddy längre och jag håller på att bli galen. Fast jag borde vara glad och nöjd.)
Idag landade senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront på min dörrmatta. Däruti finns bland annat en neddykning i den svenska festivalsommaren signerad undertecknad. På två uppslag brer jag ut mig tillsammans med fina foton av Sannah Kvist.
Förutom min text finns en intressant intervju med mannen bakom Aftonbladet-artikeln om misstankarna om den israelsiska militärens organstölder från palestinska dödsoffer; Donald Boström. Och som vanligt en massa annan go läsning.
I helgen åker jag till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för Fibbans räkning. Två intervjuer ska utföras och kanske möter ni mig i deras monter (B:08:69). Har hört ryktas om ett fantastiskt prenumerationserbjudande. Ses!
I höst blir Sveriges mest göteborgska TV-program stockholmskt när Kristian Luuk och Fredrik Lindström tar över “På spåret” efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Ikväll blickar de två legendarerna tillbaka och plockar korinterna ur kakan. Det får man ju bara inte missa. Hoppas mötet mitt är slut i tid.
Kanske får vi se Meta Welander gunga i takt till en tonsatt Jerimias i Tröstlösa-dikt. Kanske får vi se Björn Hellberg i ljusgul tennispiké. Kanske får vi se “Hoa-Hoa” trycka på den gamla och enorma poängmaskinen. Om inte så får vi det i klippet nedan:
Hemma i lägenheten igen. Det har varit folk här när jag varit borta. De verkar ha flyttat på soffan. Känns konstigt och tråkigt att vara tillbaka. Var nästan två veckor sen jag var här.
Och dessa två veckorna har varit så jävla underliga. Bananas. Men fantastiska. Först blev lägenheten äntligen min, bara min. En urladdning som var så jävla skön. Jag gick vidare. Så jävla skönt. Sen tog jag igen allt jag missat.
Jag for till Oslo. Ganska spontant och oplanerat. Var lite nervös. Ville inte vara den ensamma svensken som stod i nåt hörn och var tråkig eller den jobbiga svensken som bara hängde efter eller den puckade svensken som aldrig förstod vad som sas. Men tänkte att två-tre dagar skulle de väl stå ut med mig. Det blev nästan en vecka. Och frågan är om jag nånsin haft så trevligt som där. Bra musik varje dag. Fantastiska bekantskaper, gamla och nya. Festliga fester varje kväll. Det vände i Oslo. Och jävlar vad det vände. Även om det inte riktigt slutade som jag trott så var det en fantastisk tid. Ett centralt kapitel i mina memoarer kommer heta “Oslo”.
Ska försöka sammanfatta allt som hände på något strukturerat sätt. Det är romanvarning på den veckan.
Och sen var jag i Göteborg. När sommaren började hatade jag den staden. Nu är den med bland favoriterna igen. Fantastiska dagar och fina människor jag saknat.
Kräftskivan igår var mycket trevlig. Jag har lite halsbränna av cigg och skönsång. Jag var lycklig och sjöng. Vaknade bredvid Åskan och var lite kär i honom. Han är så snäll.
Jag är stolt över mig själv. Jag tog chanserna när de dök upp. Och dök inga chanser upp så gjorde jag slag i saker och såg till att nåt hände. Jag mår bra. Startar firma på måndag. Skaffar kontor på tisdag. Nu jävlar.
Men blir lite stressad över hur jag ska lyckas upprätthålla denna stolthet och den livslust jag känner. Kommer jag klara av att må bra en längre tid?
Ikväll ska jag baka pizza och lyssna på mina skivor. Jag har saknat dem.
Inlägg
Alla kommentarer
