TEATER: "Ett drömspel" på Stockholms stadsteater.

Jag skickade just iväg en recension av Stockholms stadsteaters grymma uppsättning av Strindbergs Ett drömspel i regi av Backa Teaters Mattias Andersson till veckans nummer av Proletären. Läs den på kultursidorna från torsdag och få svaret på om det är synd om människorna. 

TEATER: Premiär för Integrationsteaterns "Den stora efterfesten" på Dramalabbet ikväll

Teatervåren börjar dra igång på allvar, och som nybliven arbetslös kulturarbetare ser jag fram emot att ha mer tid att gömma mig i mörka salonger framöver. Ikväll är det premiär på Dramalabbet för Integrationsteaterns Den stora efterfesten av Sveriges kanske mest intressanta dramatiker, och tillika min goda kamrat, Johanna Emanuelsson. 

Jag intervjuade henne i Folket i Bild/Kulturfront hösten 2010 och konstaterade då att hon rönt stora framgångar trots sin relativt unga ålder; stipendier från bl.a. Barnteaterakademin och Kommunistiska Partiet, vinnare av Riksteaterns Ny Text! och New Baltic Drama, pjäsen Bilbränder uppsatt av Integrationsteatern, antagen till Stockholms dramatiska högskolas (då Dramatiska institutet) dramatikerutbildning. Skulle jag intervjua henne igen idag skulle man kunna tillägga att hon fått pjäsen Älvsborgsbron på Dramaten och pjäsen Titta, vi faller uppsatt i Tallinn, mottagit Colombines debutantstipendium, blivit medlem av Teater Tribunalens konstnärliga råd. Med mera. 

Men ikväll har alltså hennes pjäs Den stora efterfesten. Från Dramalabbets hemsida:

I köket står Mirjam och Gertrude framför ett berg av disk. På andra sidan väggen pågår det stora kalaset, med massor av inflytelserika gäster. Nu har det hela övergått i en galen efterfest. Samtalet mellan Mirjam och Gertrude återspeglar historier om maktlöshet, om kamp för ett anständigt liv, om drömmar, hemligheter, lycka – om livet självt. Sångerskan Judit förirrar sig plötsligt från festen och slår sig ner med diskarna. Efterfesten börjar mer och mer likna en krigszon. Läget är kritiskt. Det enda som är säkert är att likt alla fester som någonsin har ägt rum, så måste även den här ta slut och någon måste betala notan. 

Som teasers finns några trailers:

Jag kommer att recensera föreställningen för veckotidningen Proletärens räkning. Bör komma i tryck torsdagen 16 februari. Kan tilläggas att Johanna också är aktuell som dramaturg/dramatiker med Teater Tribunalens kommande föreställning En föreställning om svensk vapenexport som har urpremiär den 12 mars. Men den tar vi då.  

Dagens “video”: Jenny Wrangborg - “Löftet (Avanti Video RMX)”

Igår tilldelades poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg Kommunistiska Partiets kulturstipendium till Ingmar “Spingo” Nilssons minne vid en progressiv kulturgala i Jönköping. Väldigt glädjande då hennes debutsamling Kallskänken från i våras fortfarande är årets bästa läsning. (Läs min recension från Proletären). Boken finns nu också som ljudbok, läs mer om den och lyssna på fler smakprov här.

För  jävla bra den här dikten alltså…

Dagens diktsamling: Jenny Wrangborg - “Kallskänken”

Jag recenserar Jenny Wrangborgs debut Kallskänken (Kata förlag) i senaste numret av Proletären (#25). Så här skrev jag:

 

Poet som vill förändring

Jenny Wrangborg skriver stor litteratur i sin poesidebut “Kallskänken” som borde bli årets revolutionära sommarplåga.

Den israeliska armén visade bild efter bild på beslagtagna, vad de kallade, vapen efter bordningen av frihetsflottiljen. Knivar och gafflar var det som tvingade fram dödligt övervåld från maskerade kommandosoldater. Att hacka en lök gör dig i den sionistiska propagandan till presumtiv mördare. I köken föds de nya terroristerna.

Kallskänkan Jenny Wrangborgs debut Kallskänken utspelar sig i ett kök och omslaget pryds av en repig kökskniv – ett dödligt vapen. Miljöbeskrivningarna får mig att minnas kökspassen i småskolan. Aldrig kunde jag tro att mattanten var terrorist. Aldrig kunde jag tro att hon utgjorde ett hot.

Men när jag läser Jenny Wrangborgs dikter förstår jag att hon faktiskt var ett presumtivt hot. Precis som alla andra arbetande människor. De människor som genom historien ansetts så farliga att de tvingats göra avkall på sina drömmar om jämlikhet och rättvisa för att marknadskrafterna och deras förordare istället ska kunna åtnjuta största möjliga frihet.

På kaféet i Göteborg där Wrangborg funnit sitt stoff blir detta smärtsamt påtagligt. Kollektivavtal existerar inte. Knappt vetskapen om kollektivavtal existerar. Istället finns där slöa knivar, varma plåtar, kontrollerande chefer och människor med värk. I dikterna triumferar orättvisorna – och klasshatet:

jag behöver min arbetskamrat som kommer in i köket och skriker att hon hatar alla jävla överklasskärringar

behöver det som är vi i oss, styrkan i hatet

fuckyoufingret mot samförståndet

Med ett personligt tilltal i språket skildrar dikterna dagens arbetsmarknad där muffins och människor är lika lite värda. Men Kallskänken är något mer än bara en skildring. Den vill förändring. Det behöver inte vara så här. Det får inte vara så här. Och dikterna manar till kamp. Kamp mot de som köper arbetskraften, men också mot de som säger sig företräda den:

glöm inte var det var vi började

glöm inte var det var vi skulle

vi minns och vi är trötta på att vänta

snart går vi utan er

Det är politisk agitation och klasskamp - satt på papper. Ett påtagligt bevis för behovet av ett annat samhälle. Ett samhälle där människorna tillåts vara människor. Ett socialistiskt samhälle. Wrangborgs debut kan och bör bli årets revolutionära sommarplåga. I rätta händer blir den det dödliga vapen som kapitalismen själv skapat. Det om något är stor litteratur.

     Foto: Joakim Mathiasson

Malmö i helgen. Norge ikväll.

Jag åker till Malmö i helgen. För 438 kronor tur och retur. Så kära Stockholmar-vänner. Det är bara joina!

Anledningen till att jag åker är ju den att jag ska köra klubb ihop med Sara Berg på Debaser där. Läs här om det. 

Kärlek i Malmö Folkets Park förra sommaren. Ni skulle ha hört dem!

Nu följer jag upplösningen i det norska valet på norsk webb-TV och hoppas våra västra grannar slipper Frp i regeringen och får lite Rødt i tinget. Just nu är det tokjämt och Rødt har en nyckelposition. Heja!

Progg-lördag

Nästa lördag (12/9) är det Progg-lördag på Nordiska museet. Detta i anslutning till deras utställning “Proggens affischer” som pågår fram till och med 4 oktober. Progg-lördagen bjuder på en del spännande programpunkter. Bland annat konsert med Träd, gräs och stenar, skivförsäljning, affischtillverkning, föreläsning om och filmvisning av Tältprojektet samt ett samtal med Tore Berger och Torkel Rasmusson om Blå Tåget.

Jag har sett utställningen två gånger. Skrev en recension av den i Proletären i somras. Tänkte dela med mig av den här (kommer dock inte ihåg vad de satte för rubrik på den):

 

På Nordiska museet på Kungliga Djurgården visas för närvarande 170 affischer från proggeran. Många visas antagligen för första gången för en större publik.

Utställningen tar sitt avstamp i 60- och 70-talens prog-ressiva musikrörelse. Flertalet av originalaffischerna kommer från just konserter och musikfester. Det är Samla mammas manna, Jan Hammarlund, Nynningen, Kebne-kajsne och alla de andra som dominerar utställningen längs hela långväggen av utställningssalen. Att man låter musiken stå i centrum gör de radikala politiska budskapen mer lättillgängliga, även om dåtidens politiska upp-vaknande i samhället också något reduceras till musik-forum och Gärdesfester.

Kring långväggen har mindre väggar placerats. Utifrån olika teman skildras tidsandan. Vietnam-rörelsen har fått en egen vägg, likaså kvinnokampsrörelsen. Bland ”Politiska affischer” finns grafik från kampen mot fascismen i Chile och i Grekland. Här finns affischer till stöd för Svarta pantrar och gruvarbetare.

 

Glädjande är att de utvalda affischerna troligen inte är sin tids vackraste – även om här också visas konsttryck av exempelvis Carl Johan De Geer och Christer Themptander. Men de många ibland nästan naiva, konsertaffischerna ger en mer rättvis bild – en aktivismens bild. Affischerna må ses som samlarobjekt idag, men när de penslades upp så var det som oftast med ett syfte utöver det konstnärliga. Därför blir hela upplägget stundtals kluvet.

Är det på Nordiska museet, övervakat av en gigantisk Gustav Vasa-skulptur (förvisso i tidstypisk proggarfrisyr), som proggen ska visas som historia? Att denna aktivismens konst får träda in i de finare salongerna är å en sidan glädjande, men å den andra känns det samtidigt avväpnande. Vid entrén har en fiktiv affischpelare placerats. Där har nytryckta upplagor av de gamla originalen klistrats upp. Smått ironiskt är detta en av utställningens höjdpunkter.

Men samtidigt är de inramade affischerna stor konst. Låt oss kalla det brukskonst. Konstverk med funktionen att vilja mana till handling. Antingen genom direkta politiska budskap eller genom reklam för solidaritets-manifestationer. Propaganda och agitation. Och ut-ställningen känns inte tillrättalagd.

Så passa på att se fascinerande och revolutionär tryckkonst när sommarvärmen är som mest tryckande. Nordiska museets stora hall är Sveriges största profana rum. Och där är svalt.

Mikael Andersson

PS. Om ni ska se utställningen, missa inte den fasta utställningen “Dukade bord”. Ett stycke svensk historia presenterat på ett kulinariskt och intressant sätt.