Progg-lördag

Nästa lördag (12/9) är det Progg-lördag på Nordiska museet. Detta i anslutning till deras utställning “Proggens affischer” som pågår fram till och med 4 oktober. Progg-lördagen bjuder på en del spännande programpunkter. Bland annat konsert med Träd, gräs och stenar, skivförsäljning, affischtillverkning, föreläsning om och filmvisning av Tältprojektet samt ett samtal med Tore Berger och Torkel Rasmusson om Blå Tåget.

Jag har sett utställningen två gånger. Skrev en recension av den i Proletären i somras. Tänkte dela med mig av den här (kommer dock inte ihåg vad de satte för rubrik på den):

 

På Nordiska museet på Kungliga Djurgården visas för närvarande 170 affischer från proggeran. Många visas antagligen för första gången för en större publik.

Utställningen tar sitt avstamp i 60- och 70-talens prog-ressiva musikrörelse. Flertalet av originalaffischerna kommer från just konserter och musikfester. Det är Samla mammas manna, Jan Hammarlund, Nynningen, Kebne-kajsne och alla de andra som dominerar utställningen längs hela långväggen av utställningssalen. Att man låter musiken stå i centrum gör de radikala politiska budskapen mer lättillgängliga, även om dåtidens politiska upp-vaknande i samhället också något reduceras till musik-forum och Gärdesfester.

Kring långväggen har mindre väggar placerats. Utifrån olika teman skildras tidsandan. Vietnam-rörelsen har fått en egen vägg, likaså kvinnokampsrörelsen. Bland ”Politiska affischer” finns grafik från kampen mot fascismen i Chile och i Grekland. Här finns affischer till stöd för Svarta pantrar och gruvarbetare, och två affischer signerade Kommunistiska Partiet (då KFML(r)).

 

Glädjande är att de utvalda affischerna troligen inte är sin tids vackraste – även om här också visas konsttryck av exempelvis Carl Johan De Geer och Christer Themptander. Men de många ibland nästan naiva, konsertaffischerna ger en mer rättvis bild – en aktivismens bild. Affischerna må ses som samlarobjekt idag, men när de penslades upp så var det som oftast med ett syfte utöver det konstnärliga. Därför blir hela upplägget stundtals kluvet.

Är det på Nordiska museet, övervakat av en gigantisk Gustav Vasa-skulptur (förvisso i tidstypisk proggarfrisyr), som proggen ska visas som historia? Att denna aktivismens konst får träda in i de finare salongerna är å en sidan glädjande, men å den andra känns det samtidigt avväpnande. Vid entrén har en fiktiv affischpelare placerats. Där har nytryckta upplagor av de gamla originalen klistrats upp. Smått ironiskt är detta en av utställningens höjdpunkter.

Men samtidigt är de inramade affischerna stor konst. Låt oss kalla det brukskonst. Konstverk med funktionen att vilja mana till handling. Antingen genom direkta politiska budskap eller genom reklam för solidaritets-manifestationer. Propaganda och agitation. Och ut-ställningen känns inte tillrättalagd. Att Kommunistiska Partiets affischer finns med blir ett tydligt bevis på att ingen varit framme med censursaxen.

Så passa på att se fascinerande och revolutionär tryckkonst när sommarvärmen är som mest tryckande. Nordiska museets stora hall är Sveriges största profana rum. Och där är svalt.

Mikael Andersson

PS. Om ni ska se utställningen, missa inte den fasta utställningen “Dukade bord”. Ett stycke svensk historia presenterat på ett kulinariskt och intressant sätt.