Onsdag.

På dagarna skriver jag om popmusik och TV-program. På nätterna skriver jag om mig själv. Men så är det väl. I mörkret kryper svärtan ut ur arken och sätter sig i skallen. I bröstet.

Träffade Bobby på tunnelbanan på väg hem för nån timme sen. Det var länge sen jag träffade honom på hemmaplan. Fick mig att tänka på hur annorlunda allt är nu. För mindre än ett år sedan var Högdalen allt jag ville. Här fanns grannar jag tyckte om. Ett centrum med all nödvändig service. Hon ville flytta härifrån, men jag var stolt över att trivas i förorten. Det blev ett statement. Man kunde vara lycklig och ha en medelklasskarriär och fortfarande bo nästan längst ut på tunnelbanelinan. Södermalm och/eller Vasastan behövde mig mer än vad jag behövde dem.

Men nu är allt så annorlunda. Jag älskar fortfarande min förort och står fast vid samma statement. Men det är inte med samma enkla självklarhet. Centrum förvandlas mer och mer till ett centrum för kommers framför service. Bråken blir fler, poliserna blir fler och bråken blir fler. De trygghetsskapande grannarna försvinner en efter en. Först försvann hon, sen flyttade Simon, i söndags flyttade han från våningen under och tre fjärdedelar av Bandhagen-ligan har lämnat stadsdelen.

Några utländska vänner som sov över i salongen förra sommaren uppfattade tydligen mitt liv som något eftersträvansvärt. Jag närmade mig mogen ålder. Jag hade massor med böcker och skivor. Jag hade en vacker sambo. Jag var glad i hågen. Och det stämde ju. Då. Nu har jag lärt mig att livet växlar som årstiderna. Men tyvärr verkar klimatförändringarna göra att årstiderna inte längre följer sitt vanliga kretslopp. Ur led är rytmen, och världen.

Innan jag träffade Bobby hade jag varit på en hotellbar och sett Theodor Jensen spela fyra låtar för att fira att han släppt en ny skiva. Han blandade och gav. Låt tre var väldigt bra. Låt fyra var det mest förvånande och mest underliga jag hört på länge.

Kvällens höjdpunkt var dock när jag för första gången i Sverige (i alla fall utanför leiligheten min) hörde den grymma låten “Valley Boys” med Oslo-fyrerna (fyrarna?) Hiawata. Thank you, Mr DJ!

Nu trycker jag på publicera. Sen inmundigar jag lite nikotin och alkohol på ballen och tittar på den glittrande fasaden och försöker begripa vart jag är på väg och vad Norge egentligen gjorde med mig. Sen sover jag. Sen vaknar jag. Och diskuterar Fredric Jamesons teorier om den postmoderna estetiken. God natt och god morgon, som Tore Berger sjöng.