Musikåret 2011: Scrobbling Top 20

Enligt last.fm var detta mina favoritartister 2011:

Enligt samma last.fm har jag i år bara lyssnat på Torkel Rasmusson och Nanne Grönvall. 

Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

Centerpartist vill förbjuda fikaraster på svenska byggarbetsplatser. Moderater personangriper sjukskriven.

Dagens pajas heter Jonas Pettersson. Hans tjub-klipp får mig att tänka på de klassiska raderna ur Free Loan Investments prolpop-låt "Bomb The Bourgeoisie". De om att borgarna har pengarna, men att vi andra är snyggare och har bättre böcker. Som vi faktiskt läser. För inte har väl Pettersson läst alla de böcker som han så stolt sitter framför. Hans “undersökning” av en byggarbetsplats orkar jag inte ens kommentera.

Det är som Sven Wollter brukar säga: “Dårarna har tagit över politiken.” Något som ytterligare bekräftas när man läser de moderata representanterna i socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén och Helena Rivières debattartikel i dagens Aftonbladet. När politiker hoppar på enskilda individer på detta sätt har det väl ändå gått för långt…

Jag orkar inte mer. Bomba bourgeoisien och deras marionetter…

Dagens kanske enda höjdpunkt.

Trött, trött, trött. Steg upp 05.00 och for till arbetet. Kom nyss hem. Ytterligare en dag försvunnen. Ytterligare ett svart hål i tillvaron. Som tur är släppte Cosy Recordings (som skaffat ny hemsida) i samarbete med finska etiketten Johanna Kustannus en gratis digital singel med Cats on Fire i eftermiddags. Den heter The Hague och innehåller två spår. Och den är riktigt bra, men det var väl inte så förvånande.

Här lastar du hem den!

 

Med lite tur blir kvällens teaterbesök också en höjdpunkt. Ser om några timmar ett genomdrag av Hamlet på Stadsteaterns  stora scen. Men det kan ju lika gärna bli bedrövligt också. Fast när Sven Wollter är med så brukar ju det mesta bli bra.

Lördag 1.

Det var en fantastisk dag och en fantastisk kväll på Teater Tribunalen  i den progressiva kulturens tecken. The Spinning Jennies är mitt nya favoritband. Sven Wollter var som Sven Wollter alltid är - leveransernas leverans liksom.

Men jag såg allt utifrån istället för inifrån. Och även om jag ibland såg det jag ville se så fanns det egentligen ingenting att titta på. Så jag satt kvar med ljudteknikern och rökte inomhus när de andra gick för att ha roligt.

Kultureliten sjunger om verklighetens folk.

Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet finns nu på Spotify. Den finns också att köpa i din skivbutik. Till exempel här. Eller så besöker du Teater Tribunalen den 12 december då det ordnas releasegala.

Popvänstern?

Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.

I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.

Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.

I dagens DN recenseras Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet (Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?

Vad hände förresten med Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att [ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.

Måndag.

Idag har jag köpt flygbiljetter. Åker till Barcelona om drygt två veckor. Och jag har blivit intervjuad. Och om nån undrar så håller jag med Sven: