Tisdag.

Det är tisdag. Men det känns som måndag. Jag kastades rakt in i verkligheten. Fick ett stämpelkort. Fick ett skåp. Tog på slitstarka kläder och tunga skor. Gick runt och sa tjena till alla. Skön stämning. Tog lunch. Åt direkt ur matlådan. Drack en till kopp automatkaffe. Smakade precis så som kaffe ska smaka. Blaskigt och proletärt.

Stämplade ut. Tog en promenad. Ej ombytt. Gick till Gullmarsplan. Försökte se om nån stod och rökte på Inspelningens balkong. För mycket trän i vägen. Kände mig stolt och ful på samma gång. Inbillade mig att unga män avundades mig, att vackra kvinnor åtrådde mig och att herrar i fina kavajer fruktade mig. Mötte några andra blåbyxor. Likt Södermalm-hipsters blängde vi på varandras skor. Vem har bästa stålhättan?

Passerade en oslagen äng vid en rondell. I det höga gräset stod ett rådjur och idisslade. Jag tänkte att jag borde haft min kamera. Jag lät tröttheten ta över jägarinstinkten och log mesigt åt djuret när jag på säkert avstånd passerade. Köpte ett 30-dagarskort och insåg att jag inte kommer cykla en gång till jobbet denna sommar heller. Och att jag är för gammal för att planka. 

Knas.

Fick en liten Refused-revival efter att jag hittat bilden på den gamla Hej Babberiba-affischen. Hade nästan helt glömt att de gjorde en låt ihop med (Brynäsaren) Thomas Di Leva. Den hette “Jag äter inte mina vänner”. All respekt för folk som väljer att inte äta kött, det är både moraliskt och nyttigt. Men den här texten får mig faktiskt bara att bli sugen på att just äta döda djur. Så tokig är den.

Kossor är inte människor. Hästar är inte människor. Apor är inte människor. Ormar är inte människor. Råttor är inte människor. Det sista vet jag med säkerhet efter att ha lyssnat på Björn Ranelids “Sommar”-program från 2008 säkert tusen gånger. Han gör där tydligt att “Människan är överlägsen råttan som skadedjur.” Och lammet kommer inte leka med hajen. Då drunknar väl lammet?