Making Marks - "Like Spinning"

Nu finns även b-sidan från debutsingeln "Ticket Machine" med mina norska bästisar Making Marks tillgänglig för strömming.

Så här såg det förresten ut när de spelade in en video till just "Ticket Machine" häromdagen i Oslo. Och jag kan avslöja att en väldigt spännande remix är på väg från svensk mark. 

Ikväll: DJ-set på Øyanatt i Oslo.

Ikväll träffas jag och mina plattor på Tilt i Oslo. Det är Øyanatt i afton, Oslos alla klubbar bjuder in till förfest inför morgondagens egentliga festivalstart (då jag bl.a. ska få se The Stone Roses live igen!). Men ikväll är det norska skiv- och bokningsbolaget Spoon Train som ordnar kalaset och live spelar inga mindre än mina favoriter Making Marks, Cold Mailman och Einar Stray. Dessutom ska jag för första gången se Drammen-bandet Manjolia Mountains. 

Här finns ett Facebook-event med all nödvändig information.

MUSIK: Battlekat - "Business" första släppet på nya etiketten Norgesvenn

Danska dansakten Battlekat blir första släppet på nystartade norska etiketten Norgesvenn Records. Den 22 juni släpps EPn 05272011-10242011 i Norge och en vecka senare, 29 juni, spelar de på den nya spännande festivalen Gut Feelings i Oslo.

Bakom etiketten står Oslo-baserade skiv- och bokningsbolaget Spoon Train som med den nya underavdelningen planerar att släppa artister de stöter på när de är ute i världen och promotar sina artister. Läs intervjuer i ämnet med Spoon Trains Simen Herning här och här. Namnet Norgesvenn kan väl jämföras med det svenska uttrycket Sverigevän som ofta klistras på artister som gärna kommer med sina turnéer till Sverige och som gärna ställer upp och spexar med svenska flaggor och dylikt i kvälls- och veckopress. Såna som svenska journalister framställer att de anser Sverige vara paradiset på jorden.

Etikettens logo innehåller en bild på Horst Tappert (1923-2008), en tysk skådespelare som efter att ha tjänstgjort som soldat i Norge under andra världskriget kommit att bli en god vän med Norge - den ultimate Norgesvennen. 

Videon till singeln "Business" är gjord av norska Apparatet och är som alltid en fröjd för ögat. Är du musiker och behöver en video, är det till Apparatet du ska vända dig!

Singeln kan för övrigt lastas ned gratis här. Och här finns en remix.

MUSIK: Honeytraps EP färdig + Oslo-tips inför helgen

Mina norska vänner Honeytraps avslutar ikväll sin Norge-turné på Revolver i Oslo. Projektet med att spela i Norges 30 "största" städer lyckad nästan - det blev 25. Den förträffligt trevlige Gaffa Norge-redaktören Øyvind Rones skriver om turnén och kvällens spelning hos gaffa.no. Nedan finner du också den sprallans nya debut-EPn EP, stömma och lasta loss!!!

Om du, till skillnad från mig, råkar befinna dig i Oslo i helgen kan jag förutom Honeytraps-spelningen även rekommendera en spelning med Making Marks på Musikkfest Oslo imorgon utanför Blå kl. 16.15. 

MUSIK: M+A - "Paper Planes" (M.I.A. cover)

2010 såg jag en fantastisk konsert med M.I.A. på Øyafestivalen i Oslo. Jag blev så till mig att jag uppfann en egen koreografi till "Paper Planes" (kanske hade det också att göra med att det var på den festivalen som jag fick äran att dansa med The Flaming Lips på jätte-stora scenen). Efter konserten har jag dansat min s.k. Paper Planes-dans så fort låten kommit i min väg. För en stund kom denna cover av nämnda låt i min väg. Jag satt helt still. Ingen dans alls. Väldigt skönt. 

M+A är två 20-åringar från Italien som gör precis sån musik. Sån man sitter ner och lyssnar till. Väldigt skönt. Via deras hemsida kan du strömma och lasta både nytt och gammalt. 

Imorgon torsdag spelar jag och Vargpojken plattor på Konstfacks vårfest. Då blir det garanterat lite egenkomponerad koreografi från båset. Med finger-pickadoller och allt!!!

MUSIK: Kråkesølv ger sig in i Statoil-debatten

Jag skrev igår om att det i Norge i år igen blossat upp en diskussion kring det stora Statoil-stipendiet på 1.000.000 norska kronor som årligen delas ut på by:Larm-festivalen i Oslo. Idag ger sig bandet Kråkesølv åter in i debatten - de avstod från att nomineras till stipendiet både 2009 och 2010. Det är bandmedlemmen Fredrik Olsen som skriver ett debattinlägg under rubriken "Hyklerkortet" i dagens Dagbladet. Han skriver bl.a:  

Å FÅ INNSIKT i alt Statoil driver med er vanskelig; det er et gigantisk selskap med oljevirksomhet over hele verden. Det finnes en del stygge rykter om Statoil, men jeg trenger ikke spekulasjoner for å finne grunner til at jeg ikke ønsker å være deres fanebærer. Da vi ble spurt om vi ville ha muligheten til å bli nominert til stipendet pågikk debatten rundt Statoils ønske om en konsekvensutredning av Lofoten, Vesterålen og Senja. Kråkesølv engasjerer seg sterkt i denne saken og støtter Folkeaksjonen som jobber for å holde disse områdene oljefrie.

EN AV RESTRIKSJONENE forbundet med stipendet er at man ikke kan uttale seg negativt om Statoil. Om vi skulle ha godtatt den betingelsen ville det vært synonymt med å selge engasjementet vårt.

Precis som med den avhoppade Team Me-medlemmen Synne Øverland Knudsen i lördagens Dagbladet, så imponeras jag av Olsens vilja att utifrån ett avstamp i en konkret politisk fråga snarare vilja skapa debatt och diskussion kring större frågor. Kring politik i allmänhet, och kulturpolitik i synnerhet. Tänk om vi kunde få lite mer av detta i svenskt musikliv; unga musiker som tar ställning i såväl det dagspolitiska som det strukturella.

Senare under tisdagen dök ett svar på Olsens debattinlägg upp på by:Larms hemsida. Där förklaras att vare sig Statoil eller festivalen någonstans framför krav till de nominerade att de ej får uttala sig negativt om Statoil. Intressant i sammanhanget är ändå att detta förtydligande publiceras utan avsändare på by:Larms hemsida. Går man in på Statoils norska hemsida finner man inget svar på Olsens påstådda felaktigheter kring företagets stipendium. Jag antar att det är bättre om de sponsorberoende festivalarrangörerna tar smällen. Både i förhållande till kritiskt musikfolk och oljebolagets försök till att framstå som, för att prata med Øverland Knudsen, "bestefar" till norskt kulturliv.

För er som inte hört Kråkesølv tidigare så kan jag varmt rekommendera dem. Debutalbumet Trådnøsting från 2009 är ett av mina norska favoritalbum. Med låten ”Privat regn” som bästa spår:

För övrigt anser jag att de i Etiopien fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson omedelbart och villkorslöst bör släppas fria!! -- http://freejohanandmartin.org/

MUSIK: Team Me splittras efter politisk osämja

Team Me - årets pop på Spellemann-galan i Oslo förra helgen.

Förra helgen rapporterade jag om att de mottog en norsk grammis, Spellemann, för årets norska popalbum. Skivsläpp och turné i Europa låg för dörren. Micke Smygarn tipsar i sin blogg. Det såg således ut som att 2012 skulle bli ett lyckat år internationellt - som 2011 var nationellt - för Team Me.

Men i gårdagens Dagbladet meddelar sångerskan och keyboardisten Synne Øverland Knudsen att bandets framträdande på prisgalan var deras sista med henne som medlem. I en krönika med rubriken ”Politikken som forsvant med pengene!” förklarar hon att hon till skillnad från de övriga bandmedlemmarna inte vill låta Team Me nomineras till det årliga musikstipendium som oljebolaget Statoil årligen delar ut till en norsk artist/grupp i samband med by:Larm-festivalen i Oslo – ett stipendium på 1.000.000 norska kronor (!). Anledningen till avhoppet är alltså politiskt förklarar hon i en intervju i samma Dagbladet: "Jeg ville ikke være fanebærer for en bedrift med en primæraktivitet som er med på å ødelegge jorda. Etter min mening burde man ikke legitimere deres opptreden som en snill bestefar for kulturlivet."

Vidare förklarar hon också att det inte bara är Statoil-stipendiet hon har något emot utan också det strukturella problemet med den ökande kommersiell sponsringen av kulturen:

Man blir da et investeringsobjekt, polert og formet på en måte slik at man ikke skal støte noen. Jeg skjønner resten av bandets argumenter om at de vil ha muligheten til å gjøre musikken til et levebrød, men den millionen ville ikke betydd noe for meg om jeg måtte gå på akkord med mine egne prinsipper.

Detta Statoil-stipendiet är sedan flera år tillbaka omstritt i norskt musikliv. Band som Ungdomskulen, Kråkesølv, Moddi och The Little Hands of Asphalt har tidigare valt att avstå sina nomineringar av samma skäl. Jag har skrivit om detta tidigare och då som en kontrast mot ett allt mer likriktat och avpolitiserat svenskt musikliv. Även om det har börjat röra på sig bland svenska artister sedan dess, så saknas helt denna typ av ställningstaganden i Sverige. Jag kan inte tänka mig ett svenskt band eller artist som skulle avsäga möjligheten att motta ett stipendium på en miljon (norska) kronor. Jag skulle inte göra det själv, antar jag. Vad det beror på är svårt att svara på, men som alltid har oljan ett finger med i spelet. För miljörörelsen och stora delar av vänstern vänder sig emot att Norge ska berika sig med ännu fler oljemiljarder (det går redan bra för Statoil...) på bekostnad av miljön och klimatet. Jag har alltid imponerats av bl.a. Natur og Ungdom, en stor utomparlamentarisk miljörörelse som saknar motstycke i Sverige. Och i detta blir Statoil och deras ”bestefar”-roll till kulturlivet en symbol för det hycklande oljekapitalet.

Jag kan inte säga annat än att jag avundas Norge denna debatt. Sverige och svensk kulturdebatt skulle må bra av en mer konkretiserad debatt om kapitalet och kulturen, istället för Benke Ohlsson-tramsande.

MUSIK: Like Spinning - "Forces"

Like Spinning var en av favoriterna på Spoon Train Audios samlingsskiva Oslo 2 som kom 2009. Förra året kom en självbetitlad EP (streama på Spotify eller lasta ned här) och nu kommer en ny singel med tillhörande video. Stämningsfullt så det förslår, som alltid när Oslos superproducent Sjur Lyseid haft ett finger med i spelet. 

Like Spinning på Facebook, Twitter och MySpace.

MUSIKHISTORIA: Jag dansar med The Flaming Lips

SVT visar just nu det fjärde avsnittet i den omtalade serien Hitlåtens historia. Kvällens ämne för avhandling är en av mina absoluta favoritlåtar; The Flaming Lips’ ”Do You Realize” från en av mina favoritskivor Yoshimi Battles The Pink Robots från 2002. Min kamrat och vän Bank-Johan omnämnde den en gång som ”vår genereations ’Imagine’”.

På Øyafestivalen 2010 i Oslo råkade jag av en slump hamna på scenen under The Flaming Lips konsert. Jag fick ett mail som jag svarade på och två dagar senare stod jag där bakom jättestora scenen med ett backstage-pass med texten ”Dancer”. Det gissades att jag skulle iklädas nån slags stor djurdräkt och medverka på någon eller några låtar. Men det blev en orange träningsoverall och stage-dansande hela konserten.

Det var väldigt omtumlande alltihop och jag minns faktiskt inte så mycket av det idag. Men jag minns väl att vi träffade Wayne Coyne precis innan konserten där han lugnade vår nervositet med orden ”We’re all in this together. If you fuck up, I fuck up!” (Detta var för övrigt samma festival som jag sjöng med Fucked Up...)

Jag hade kameran med mig och har både foton och filmer från scenen, men de ligger tyvärr på min kraschade lap-top. Men i klippet nedan ser ni i alla fall ”Do You Realize” framföras och i den lilla klungan till vänster om bandet finns jag. Nervös och stel. Framför typ 15.000 norrmän. Huva va coolt det va.

MUSIK: Todd Rundgren till Södra Teatern (och The Loch Ness Mouse till Parkteatret)

För fem år sedan hade jag nog ingen aning om vem Todd Rundgren var egentligen. Han var mest ett namn som snurrade i musikpress. Men sen hade jag glädjen att träffa folk som mer än gärna pratade och propsade om honom. Och jag började lyssna, och har inte slutat. 

Det var därför med enorm glädje som jag förra året nåddes av nyheten om att han ska gästa Södra Teatern i februari. Fan va pepp.

Anledningen till att jag skriver detta idag är att jag genom ett socialt media idag hamnade i en artikel på klassiska norska kulturtidskriften Vinduets hemsida (som är medarrangör till ett seminarium med Rundgren på Oslo-festivalen by:Larm i februari). På hemsidan finns flera intressanta texter av intressanta personer (här, här och här) som följer upp artikeln om Toddan som publicerades i förra årets sista nummer av tidskriften (och det verkar komma fler artiklar). 

Just den artikeln som jag hamnade i först var skriven av den sympatiske Ole Johannes Åleskjær, som jag hade glädjen att stifta bekantskapen med då han kompade Gary Olson (från bl.a. The Ladybug Transistor) på Club King Kong förra sommaren. Hans (i Sverige helt okända?) indiepopband The Loch Ness Mouse (som ofta nämner Rundgren som en av sina stora inspiratörer) firar i år 20-årsjubileum och på lördag gör den en jubileumsspelning på Parkteatret i Oslo på fredag. Den hade jag så gärna velat vara med på.

Men jag missar i alla fall inte Todd Rundgren på Södran!!!

Lyssna på en Spotify-lista med det bästa av Todd Rundgren (sammansatt av charmknippet Peter Nilsson från Fagersta).

The Loch Ness Mouse finns förstås också på Spotify. Och man kan gilla dem på Facebook. 

Onsdag: Åsså lite nytt med Fleet Foxes.

Precis som The Pains of Being Pure At Heart kommer de till världens bästa Øyafestivalen i augusti.

Alla videos jag inte orkat posta.

Fredag. Jeg vs. Oslo.

Sa jag att jag älskar Oslo?

Läs mer på http://www.parkteatret.no och http://spoontrain.no

Dagens video: mylittlepony - “Stories About Love”

Idag släpper mylittlepony (ja, de har förändrat bandnamnet) sitt andra album Making Marks. Och de fortsätter att spruta ur sig videos (tidigare videos finner du här, här och här).

Den 11 februari är det releasefest (Facebook) på Parkteatret i Oslo. Undertecknad spelar plattor. Ses där!

Dagens video: mylittlepony - “I Do Remember”

Som tidigare skrivits så kommer mylittlepony att släppa en ny låt (med tillhörande video) från kommande plattan Making Marks varje vecka i januari (plattan släpps på Spoon Train Audio 17/1). Detta är nummer två.

Denna gång åker de hiss. En hiss jag åkte första gången för över två år sedan. En mörk höstdag var hissen ett av stoppen på den guidade tur som en av mina nya vänner tog mig med på. Det andra stoppet var det nya operahuset och dess tak (bilder).

Det var dagen efter släppet av deras debutalbum Think Too Much hade firats. Jag hade spelat plattor. Den 11 februari firas släppet av Making Marks med stort kalas på min favoritvenue i Oslo; Parkteatret. Åter spelar jag plattor. Det är ingen slippfest utan mig. Ses snart Oslo!

Det finns ett Facebook-event där det står så här:

Vi slipper plata vår 17. januar, og 11. februar er det slippfest på Parkteatret i Oslo. For en fest det skal bli!
Det koster en hundrelapp å komme inn.
DJ er verdens beste mann: Micke Smygarn of Club King Kong fame, direkte fra Söder, Stockholm.

Musikåret 2010: 2010 års bästa låt som egentligen kom 2009.

Sirre gick och sjöng “Alabama, Arkansas” halva våren i korridorerna på Södertörn utan att nån la nån större vikt vid det. Inte jag i alla fall. Sen kom sommaren och Oslo med den. Det blev soundtracket till Øyafestivalen 2010 trots att de inte fanns med i den som alltid imponerande line-upen.

Eller för att tala med Ola Innset från mylittlepony, som var en mycket stor del av denna festivalhelg:

This hippie-country-folky track reminds me of this year's Øya festival here in Oslo. This band didn't play, but we would listen to the song from the YouTube-clip that a friend from Sweden had just discovered every night after coming home from a long day of concerts, friends and parties. This is the friendliest song I know of.

Citatet är hämtat från Olas mixtape i bloggen Warmer Climes.

PS. Snart kommer de långa listorna… DS.

Dagens video: mylittlepony - “A Miracle”

Ibland önskar jag att Högdalen var en förort till Oslo. Ibland önskar jag att det var sommar jämt i Högdalen. Ikväll inser jag att önskedrömmen vore att livet i Högdalen alltid skulle vara som de dagar jag haft om somrarna i Oslo de senaste åren.

“A Miracle” finns att lasta ned från skivbolaget Spoon Train Audios hemsida. Under januari kommer de varje vecka släppa en låt från mylittleponys kommande album Making Marks med tillhörande akustisk live-video. Plattan släpps 17 januari.

 

Lite sommarminnen från Oslo:

 

Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

For en kväll.

Idag är det tisdag. I fredags var det fredag. Det börjar sjunka in. Club King Kong firade sin femåriga existens. Det var magiskt. Vi hade snackat om att försöka boka nåt hippt och modernt från Storbritannien som säkert skulle dra massor med folk. Men vi ändrade oss och bjöd in de två svenska band som gjort de bästa spelningarna på gamla goa Sjöhästen (här och här). De banden råkade också vara de band som vi tycker är typ bäst i hela världen. De råkar dessutom vara väldigt nära och kära mig personligen. När Suburban Kids With Biblical Names rev av "Guns N' Ammo" som andra låt hände nåt inom mig. Jag kände en känsla som jag inte hade känt på väldigt länge; ren och skär lycka. Känslan av att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Där inga problem fanns. Där fokuset låg på det som skedde i just denna stund. Sen blev det bara bättre. "Subban" var så där snoräckligt bra-bra, det var kanske inte lika svettigt och galet som spelningen på Sjöhästen eller på Garage i Oslo. Men det var så tajt och rätt. De nya låtarna funkade skrämmande bra och överträffade de gamla godingarna. Sen kliver Vit Päls på. För nionde gången i år såg jag dem live. För nionde gången i år stod jag framför scenen och kallade dem för världens bästa band genom tiderna. För nionde gången i år vill jag se dem snart igen. Sen tog Get Dancy! över och bjöd på ett perfekt King Kong-dansgolv. Inom mig insåg jag att både Stockholm och Oslo är mina hemstäder.

Och alla var där kändes det som. Norrmän, finnar, Fibbare, brynäsare, hammarbyare. Alla vänner och alla vänners vänner och vänners syskon. Massor av folk som spelat hos oss under åren. Kollegor och vänner från andra klubbar. Massor av stammisar. Och säkert 300 personer som jag inte hade en aning vilka de var. Och alla var där för att King Kong hade ordnat festen. Det finns fan inte en lokal i den här stan som vi inte fyller. Ge oss världens största sfäriska byggnad för en kväll och vi fyller den. Jag lovar. Det här kommer jag leva på länge.

Fem år. Jag trodde aldrig vi skulle stanna så länge. Hur toppar vi det här? Alla vill se dig falla nu Club King Kong.

Efterfestandet blev dock något av ett antiklimax. Patricia levde inte upp till sitt rykte. Men den perfekta avslutningen på den fantastiska kvällen var ändå att jag mötte Anders Eldeman inne på urinoaren klockan kvart i fem. Sen tog jag en taxi hem. Där låg fyra små norrmän och sov sött. Det här kommer jag leva på länge. Tack som Sören till alla inblandade och alla som kom. Och alla som gjort det möjligt för oss att över huvud taget fira fem år.

Anders "DJ Lilla Vargen" Hemmingson fotade kvällen:

    

På tal om ångest. Och läsk.

I söndags for jag med sionisttåget från Malmö Syd till Älvsjö.  Efter att ha suttit ensam från Svågertorp till Lund så fylldes kupén. Jag såg alla gamla tågåkarfilmer passera revy framför mina ögon. Här skulle nya vänner träffas och allt skulle vara så himla kosligt. Nån skulle bjuda på kaffe. Nån skulle vitsa. Vi skulle röka i korridorfönstret och håna skejtarkillen lite när han inte hörde.

Men snart insåg jag att informationsteknologin dödat alla drömmar om eventuellt tågkupéumgänge. Fram åkte bärbara datorer och mp3-spelare. In åkte hörlurar och plötsligt satt jag där och kände mig ensam och gammal. Jag tog upp min bok.  Jag läste och snusade. Ingen sa nåt. Förutom nåt om att hon behövde ladda sin dator. Jag åkte genom hela södra Sverige. Såg ett land i förfall. Ibland såg jag min egen spegelbild i fönstret. Såg en person i förfall. Var var jag på väg? Hem till en stad jag hatar. Hem till en lägenhet jag inte trivs i. Hem till ett jobb som får mig att må dåligt. Hem till andlig och ekonomisk fattigdom. Ångesten var i och över mig. Värre än på mycket länge. Kom hem. Tog den gamla vanliga medicinen och somnade.

Måndagen räddades av jobbet jag mår dåligt av. Fick mig att tänka på annat. På kablar och slangar. På vägen hem från jobbet tänkte jag att det måste vara fint med ett jobb man trivs med. Tänkte att det kanske vore kul att nån gång ha ett jobb där man har på sig sina egna kläder. Har aldrig provat det. Måndagskvällen bestod av ångestdämpande medicin från Skottland och Finland.

Tisdagen arbetades bort med en himla fart. Väl hemma försökte jag minnas hur det var förr. Då när man inte försökte minnas hur det var förr. Insåg att de fullständigt lyckliga stunderna de senaste året kan räknas i timmar. Ganska många säkert, men alldeles för få i sträck. Konstaterade att de enda hyfsat ihållande lyckoperioderna ägt rum i Oslo. Denna min tillflyktsort som jag kommit att bli så fäst vid. Skriver en fånig status på Fejcan och får i en kommentar höra att Parker Lewis ska spela i Bergen ikväll. Skickar ett SMS till Folkparkskungen och får det bekräftat. Vill dit. Vill bort från Stockholm. Fort som fan. För att få lite Norge-feeling gör jag det förbjudna. Jag dricker upp min sista flaska Pepsi Raw. Kärleksdrycken. Livets vatten. Pepsi Raw.