Lördag. Soligt.

Lördag alltså. Jag fixar och donar lite inför morgondagen. Tömmer lådor och gör i ordning. Och har bokat derbybiljetter till mig och Folkparkskungen.

Gårdagen blev mycket trevlig. Ljummen  i gräset var alldeles för överbefolkat men ändå relativt trevligt. Jag lärde mig äta med pinnar och drack mig lullig på rosé. Christopher Sander gjorde en fin spelning, betydligt bättre på det här avskalade sättet än när han envisas med att spela barnvisor med sitt komp-rock-band. Den enorma folkmängden gjorde att vi inte riktigt fick ro att avnjuta Cocoanut Groove och Hajen. Jag och Redaktörn begav oss mot stan via hans barndomskvarter runt Trekanten och han visade olika buskar från hans tonår. Jag blev lite nostalgisk också i dessa kvarter. Bodde där i mitt förra liv. Trivdes bra. Åkte hissbana och sånt.

Grillpartyt på Reimersholme var trevligt (om än lite mörkt). Dansligan var samlad för första gången på länge. Fint så. Sen fyllevirrade jag och Folkparkskungen runt i Hornstull och råkade fånga en sorglig stackare på film när denne avbröt vårt lilla konstfilmsprojekt.

Sen blev det nakenbad vid Långholmen och väl hemma en mun Nyköpings Brännvin och en mun Gammeldansk.

Nu börjar det snart laddas inför kvällen. Något kulturellt och kreativt hoppas jag på. Lite kulturell har jag varit idag redan. Jag och Solnatattarn besökte ett solbadande Rackarbacken på Södermalm och såg open air-föreställningen Solen bor i Karlstad – en liten show om Thore Skogman i eftermiddags. En trevlig tillställning även om mellansnacket blev lite väl högtravande och obegripligt emellanåt. Men älskar man Thore så kan man inte klaga på att få höra hans poesi.

Avslutningsvis måste jag bara få dela med mig av min favoritlåt med min favorit-Thore:

Fredag. Semester.

Nu har jag gjort min sista dag på jobbet på ett tag. Känns alltid lite sentimentalt att lämna gamla trygga arbetsplatsen. Speciellt denna sommar. Mina arbetskamrater har medvetet och omedvetet räddat mig från att totalt gå ner mig i ångest och fylla. Rutinerna räddade mig från ruinerna. I juni 2010 lär jag väl vara tillbaka. Om det inte dyker upp något flådigare innan dess. Men det är nog på Ahlsell jag hör hemma. Eller som Youssef så vackert och visuellt utryckte det efter sin sista Ahlsell-dag tidigare i somras:

De dagliga rutinerna kommer jag sakna. Morgonångesten. Den där bitande hungern på tunnelbanan. Och Enskede gård. Jag diggar verkligen Enskede gård. Jag kommer sakna den lilla hemliga ängen (Enskedeparken?) som jag promenerat genom mellan tunnelbanan och jobbet och vice versa varje dag sen i maj. Det ligger en mystisk spänning över den ängen, lite som Narnia-garderoben. I morse såg jag både hare och rådjur. Några människor ser man nästan aldrig. På hemvägen stojas och stimmas det från dagisbarnen vid ängens utkant. De får mig alltid på gott humör. Ofta har jag tänkt att jag borde sätta mig ner på en av parkbänkarna och läsa i en bok och bara njuta av det mystiska lugnet och barnlekarna. Men att sitta ensam på en parkbänk så nära ett daghem känns lite skumt.

Och jag kommer sakna att sitta på bänken på perrongen och titta på de fina portarna på andra sidan gatan. Sakna att fundera på hur det skulle vara att bo där. Tror jag skulle trivas.

Men nu tänker jag inte sakna  jobbet mer ikväll. Nu sveper jag en 3,5:a av sorten som är bryggd "för blå stunder”. Konstig slogan. Jag tänker bara på “Feeling blue” med Creedence. Om man mår så, alltså tänker på snaror i träd och sånt, är det då Direktör Pripp menar att man ska ta sig en av hans blåa?

När ölen är slut ska jag duscha mig och raka mig och klä mig och äta lite fil och sen möte Folkparkskungen och Redaktörn för ett besök på En ljummen i gräset där det ikväll bjuds på Christopher Sander, Cocoanut Groove och Hajen. Sen blir det kreativt krökande på några klippor.

Semester!