The Ballet - "Is Anybody Out There"

Den för mig personligen största bedriften som bokare till Club King Kong är fortfarande den då jag lyckades ordna ett stopp på The Ballets Europaturné på lilla Sjöhästen i Hornstull. Det var ingen gigantisk publik men alla mina porer njöt varenda liten sekund av att se dem på vår scen. Sedan dess har ett andra album kommit, och nu är ett tredje, med titeln I Blame Society, vara på väg. Sångaren Greg Goldberg skriver på Facebook att ett nytt album inte är långt borta, kanske redan i början av 2013. Och samtidigt släpps videon ovan som ett första smakprov. Jag tycker mig ana ett mer avskalat och introvert sound. Mycket spännande ska det i alla fall bli att följa vägen mot nya plattan.  

Tackar!

För några veckor sedan ordnade King Kong tillsammans med Fritz's Corner en fantastisk afton på Debaser Slussen. På scen stod King Kong-hjältarna Vit Päls och Johan Hedberg. På Fritz's hemsida (här resp. här) kan man nu läsa uppföljande enkätsvar ifyllda av artisterna. De berättar om favorithemsidor, favoritskivor med mera. Bland annat kan man läsa detta:

Vit Päls
Bästa ställe att spela på: King Kongs klubbar.

Johan Hedberg:
Bästa klubb: Club King Kong.
Bästa ställe att spela på: Sjöhästen.

När vi ändå är i farten med att prata om denna galna afton så kan jag ju också passa på att återge vad Jerry Boman skrev om aftonen i Musik Enligt Jerry:

Kanske var det ljuset, kanske var det värmen. Något låg i luften och Johan Hedberg kände av det, i lördags satte han sin absolut bästa spelning! Som jag sett.
Att utropa saker som ”bäst ever!” är ju såklart en mycket subjektiv sysselsättning, men i just det här fallet finns några parametrar som pekar åt rätt håll. Ljudet är ju såklart en del, har aldrig fått höra Johan med så bra ljud. Slirar man runt på mindre klubbar är oftast högtalare och annat därefter. Inget ont om det, ofta spelar det mindre roll emd [sic!] det tekniska när musiken är bra. Att då plötsligt få höra allt det här ”braiga” på riktiga grejer… ja, det blir som att höra allt på nytt.
Två nya låtar blev det och Johan fortsätter att leverera! Nu väntar vi på ny skiva med Suburban Kids With Biblical Names!

De kommer från Skåne och lyckas få bort den så hatade ”Stockholmskorridoren” (det publiktomma utrymme som per automatik bildas framför scen på klubbar i Stockholm). De är glada och inbjudande på scen. De får hela publiken att känna hopp, glädje och jävlar-vad-kvällen-är-bra! Vit Päls är mycket, de tar upp hela scenen, det är saker att se till höger och vänster. Sångare Carl Johan Lundgren skriver texter som ingen annan, ett talspråk som formligen sprutar färgglad ordkonffeti in i våra öron och ett band så genuint glada att även den normalt så tveksamma Debaserpubliken skriker, ja och det hoppas faktiskt så långt ner som till tionde rad, det minna vänner är ett band som borde få pris! Sångerna är resor runt i Malmö, berättelser gjorda för oss, berättade i en bar av dina bästa vänner. Det är fortroligt men samtidigt precis så högt berättat att alla kan höra. Man blir väldigt lätt en del av Vit Päls genom deras texter, det enkla men samtidigt oändligt komplicerade livet.

Filmade gjorde han förstås också:

Själv filmade jag också, men de guldklimparna spar jag ett tag till för eget bruk. Lite hipstamatics kan jag dock dela med mig av:

Även Frittorna hade kameran framme. Massor av deras bilder från kvällen kan du se här.

For en kväll.

Idag är det tisdag. I fredags var det fredag. Det börjar sjunka in. Club King Kong firade sin femåriga existens. Det var magiskt. Vi hade snackat om att försöka boka nåt hippt och modernt från Storbritannien som säkert skulle dra massor med folk. Men vi ändrade oss och bjöd in de två svenska band som gjort de bästa spelningarna på gamla goa Sjöhästen (här och här). De banden råkade också vara de band som vi tycker är typ bäst i hela världen. De råkar dessutom vara väldigt nära och kära mig personligen. När Suburban Kids With Biblical Names rev av "Guns N' Ammo" som andra låt hände nåt inom mig. Jag kände en känsla som jag inte hade känt på väldigt länge; ren och skär lycka. Känslan av att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Där inga problem fanns. Där fokuset låg på det som skedde i just denna stund. Sen blev det bara bättre. "Subban" var så där snoräckligt bra-bra, det var kanske inte lika svettigt och galet som spelningen på Sjöhästen eller på Garage i Oslo. Men det var så tajt och rätt. De nya låtarna funkade skrämmande bra och överträffade de gamla godingarna. Sen kliver Vit Päls på. För nionde gången i år såg jag dem live. För nionde gången i år stod jag framför scenen och kallade dem för världens bästa band genom tiderna. För nionde gången i år vill jag se dem snart igen. Sen tog Get Dancy! över och bjöd på ett perfekt King Kong-dansgolv. Inom mig insåg jag att både Stockholm och Oslo är mina hemstäder.

Och alla var där kändes det som. Norrmän, finnar, Fibbare, brynäsare, hammarbyare. Alla vänner och alla vänners vänner och vänners syskon. Massor av folk som spelat hos oss under åren. Kollegor och vänner från andra klubbar. Massor av stammisar. Och säkert 300 personer som jag inte hade en aning vilka de var. Och alla var där för att King Kong hade ordnat festen. Det finns fan inte en lokal i den här stan som vi inte fyller. Ge oss världens största sfäriska byggnad för en kväll och vi fyller den. Jag lovar. Det här kommer jag leva på länge.

Fem år. Jag trodde aldrig vi skulle stanna så länge. Hur toppar vi det här? Alla vill se dig falla nu Club King Kong.

Efterfestandet blev dock något av ett antiklimax. Patricia levde inte upp till sitt rykte. Men den perfekta avslutningen på den fantastiska kvällen var ändå att jag mötte Anders Eldeman inne på urinoaren klockan kvart i fem. Sen tog jag en taxi hem. Där låg fyra små norrmän och sov sött. Det här kommer jag leva på länge. Tack som Sören till alla inblandade och alla som kom. Och alla som gjort det möjligt för oss att över huvud taget fira fem år.

Anders "DJ Lilla Vargen" Hemmingson fotade kvällen:

    

Ångest XXIII.

Fröken Steiner och jag skulle smida bröllopsplaner. Först såg vi The Ruby Suns göra en något för lång och något för rytmisk spelning på Strand. Sen -  för att planerna skulle kunna smidas så effektivt som möjligt - begav vi oss mot lugnare miljöer. Vi hamnade i lokalerna som jag tidigare benämnt som mitt andra hem. De som tidigare kallades Sjöhästen och där King Kong bodde. Nu heter det Stage och är totalt våldtaget (renoverat). Allt var fel och fult. Det var som att nån brutit sig in hemma i Högdalen och satt upp fula tapeter på mina väggar och lagt piffiga kuddar i sofforna. Kulturskymningen i borgerlighetens Stockholm kan nu sägas vara total. Fy fan. Jag emigrerar till Sala över helgen.

En sista gång (igen)

Vi kunde inte hålla fingrarna borta från syltburken. Så vi kör ytterligare en klubbkväll på Sjöhästen igen. Det blir fri entré, DJ-maraton och 2 x Big live. Så här:

Det bjuds på en radda gäst-DJs. Alla goda vänner till King Kong. Alla från Söderort. Och det bjuds på livemusik. Little Big Adventure är vårat favorittillskott till skivbolaget Labradors fantastiska laguppställning och återkommer till Club King Kong med lite elektriskt och lite akustiskt. Hela vägen från Peking återkommer också en annan gammal bekant och favorit. Micke Salomonsson är The Big Picture och han bjuder oss på ett akustiskt solo-set.

DJ-listan är imponerande:

Micke "Smygarn" Andersson (resident, Högdalen)
Andreas "Skägget" Nilsson (resident, Hägerstensåsen)
Anders "Konstskolemössan" Hemingsson (resident, Hökarängen)
Jennie Sundström (ljudproffs, Hammarby sjöstad)
Mattias Jansson (Cosy Den, Vårberg)
Markus Bergström Björn (Everyday Sensations, Örnsberg)
Jessika Westerlund (Östra stå, Årsta)
Fridabritt Jansson (Avtalet, Bagarmossen)
Jerk Sörenson (The Second Band, Björkhagen)

Hårda fakta:
Club King Kong @ Sjöhästen (för absolut sista gången tillsammans)
Långholmsgatan 24, T-bana Hornstull.
Torsdag 11/2 kl. 20.30-01.00.
FRI ENTRÈ!!!
18 år.

Lördag enligt Jerry.

Jerry Boman hade sin kamera med sig till Club King Kong i lördags och fotade och filmade när Kronprinsen och Umiumi framträdde på vår lilla, lilla scen. Sen skrev han några härliga rader till fotona och filmerna och lastade upp alltsammans på sin som alltid förträffliga blogg.

Så här ser filmerna ut:

Wollberth.

Den här bilden förtjänar och kräver ett eget inlägg. För vad vore vi utan mannen med alla namnen?

Den speciella lördagen.

Det blev en kväll att minnas. Vi firade av Sjöhästen som sig bör. Inget extravagant, inget speciellt (förutom att vi hyrde en ap-dräkt på Buttericks och lät den bjuda på bananer). Bara ytterligare en gammal hederlig King Kong-drabbning med musiken i mitten. Upplägget var lika enkelt som bekant, två grymma liveakter med stigande stjärnor. En gäst-dj som kompletterade residenterna. Och så ett riktigt djävla sjöslag till dansgolv med allt från “Ramlar” till “I Never Promised You A Rose Garden”. Så enkelt. Så fantastiskt.

Jag kände mig tom fram till cirkus midnatt. Sen kom alla kramarna. Alla fylle-komplimanger (bl.a. sa sångaren i det ena av King Kongs eviga favvoband att vi var hans favvoklubb). Alla frågor. Alla förslag. Det kändes som att våran lilla apa och hans sjöhäst under sina snart fem gemensamma levnadsår gjort sig ett namn och lämnat spår. Jag var, är och kommer alltid vara stolt.

Så här såg det ut:

      A&A in da box.

  Kronprinsen sjöng för oss. Det var fantastiskt. Han är så fin.

       Lika fin var Umiumi som sjöng och dansade för oss.

         Det var trångt. Men Aron från OBL-kollektivet trivdes bland alla kroppar.

  Ungdomarna i vip:en skötte sig exemplariskt och skapade en härligt lyxig känsla.

Världens bästa ljudtekniker ser min kamera och ger upp.

              “Joax” (eller var det Joar?) kommer vi sakna.

        Vår första gäst-dj “Lill-Pajsarn” var med när allting började. Hela vägen från Göteborg var han självklart också med när det slutade.

        The Honeydrips-Micke gästade i hörnan.

       Och så fann de varandra.

  Fantomen och Folkparkskungen hade garderob-spexat och körde crossdressing kvällen till ära.

    Peppe Nilsson var som alltid ett tryggt stöd att luta sig emot.

   Gossarna spelade skivor…

             …och jag dansade på möbler.

Nu är det alltså över sägs det. Men det finns inget ont som inte för något gott sig. “Yin och yang ni känner till” som Sonny så vackert uttryckt det. Även om Sjöhästen på något vis blivit som en del av min kropp och själ så lämnade vi i alla fall Hästen på topp. Vi är grymt peppade på att skapa något nytt. Håll utkik. Snart smäller det nån annanstans. Var vi hamnar vet vi inte. Men vi kommer alltid att äta burgare på Crave istället för att gå på efterfest:

En mycket speciell lördag.

Krysset är löst. Barnkryss idag. Nu Eldeman i P2. Lördagen börjar bra. Men det är ingen vanlig lördag. Det är en mycket speciell lördag. En väldigt konstig lördag. Jag nåddes i onsdags kväll av beskedet om att Sjöhästen var såld och skall totalrenoveras och bli nån slags orientalisk restaurang. Club King Kongs hemmaplan, våran djungel, våran Söderstadion, mitt extra vardagsrum. Såld.

Det kändes som att nån dött. Jag kunde inte ta in det. Jag blev ledsen (på riktigt). Hela vår lilla kulturförening hamnade i chock. Följande meddelande gick ut till våra vänner, fans och beundrarinnor:

Ibland händer det som man inte tror kan hända. Ibland drabbas man av tragik och oförutsedd skit. Som att Sjöhästen läggs ner. Som att apan blir av med sin djungel. När vi precis börjat varva upp för att fira 5-år hela året långt så ringer telefonen och Sjöhästen är såld. Club King Kongs hem de senaste fem åren är borta. Vad ska man säga?

Det är en jävla sorg, men, om det någonsin finns läge att säga att man ska göra sitt yttersta, om det någon gång ges en chans att leva ut så är det nu. På lördag blir sista chansen att besöka Club King Kong på Sjöhästen. Det blir indiehitparad, tokröj, helpep, ölen i luften-dans och svett, förvänta dig inget annat! Vi skall ställa till med ett jävla kalas. King Kongs boning skall dansas ut tills väggarna rasar!

[…]

Om King Kong dör med Hästen? -Nej du, vila lugnt. Aldrig.
Sjöhästen är död, länge leve King Kong!

Som tur var får vi fira av Hästen ordentligt ikväll. Och planerna för det nya, ännu fläskigare Club King Kong är redan igång. Så misströsta ej, vi kommer tillbaka. Men ikväll ska Hästen hyllas. Och det rejält. Följande händer i afton:

LIVE: UMIUMI aka Anna Berglund började skriva musik på landsbyggden utanför Eskilstuna. Som tonåring fastnade hon i indierocken men bröt sig loss och bildade tillsammans med en kamrat bandet You/Me som slog igenom med spelningar i Milano såväl som på Emmaboda som resultat. You/Me blev Umiumi och ett eget soloprojekt med bas i hemmastudion i Stockholmsförorten Bagarmossen. Umiumis alster präglas av svävande melodier på gränsen mellan pop och electronica. Enkelt men eget och texter med tanke. Kontemplativ, snygg musik helt enkelt!
http://www.myspace.com/youmeband

LIVE: KRONPRINSEN vad ska man säga om kronprinsen. En uppkomling? En nykomling? En blandning av The Embassy och Rocky Dennis på svenska? Samplingarna finns där, de sköna melodierna och de aviga detaljerna likaså. När ”Prinsen” höjer tempot blir det dansvänligt och rakt. Likt Umiumi sjungs det på Svenska och det skrivs texter med innehåll. Bra skit!
http://www.myspace.com/kronprinsensthlm

THE HONEYDRIPS SOM DJ äh, vi behöver inte presentera Micke Carlsson aka the Honeydrips för er. Han är det vi alla känner honom som – en kreatör! Ett Dj-set av The Honeydrips fångas fint av hans egen devis - it's better to be lost than to be found.
http://www.myspace.com/thehoneydrips

Bilden ovan är tagen på en spårvagn i Wien i maj. Dagen efter att Club King Kong med sällskap av The Honeydrips besökt klubben Svennedisko för att bjuda på svensk underhållning. Så här såg det ut kvällen innan, och det är väl nåt liknande vi hoppas på ikväll:

Jävlar i en liten låda vad vi ska fira av Hästen ikväll. “We’re gonna party like it’s nineteentwentynine”. Alla till Hästen!

Hårda fakta:
Club King Kong @ Sjöhästen, lördag 6/2 kl. 21.00-03.00
Långholmsgatan 24, T-bana Hornstull
50 kr
18 år

Helgen.

Internet har varit trasigt på min dator sen i onsdags. Nu funkar det igen. Känns sådär. Var rätt skönt att leva analogt. Läsa böcker och lyssna på vinyl. Men räkningarna måste ju betalas.

Helgen har varit jobbhelg. Har sålt ännu lite mer av min arbetskraft. Bara två starköl på hela helgen. Och inget fira fredag.

I fredags var jag på en fest i Sickla. Plötsligt överöstes jag av SMS. På spåret-tåget hade tydligen stannat i Sala. Och jag missade det. Blev ledsen på riktigt. Har väntat i säkert tio år på att de skulle återvända. Extasen när de åkte från Sala häromveckan var ju total. Blev ledsen på riktigt.

Då hade jag redan blivit ledsen (på riktigt) en gång den dagen. Såg på eftermiddagen klart sista säsongen av Hem till byn. Precis som när det ursprungligen sändes så fick Lars-Eriks avslutande ord mina ögon att vätas. Jag visste att det skulle ske. Därför har jag inte velat se sista säsongen igen. Men till slut kunde jag inte hejda mig längre. Nu känns det som jag förlorat en vän. Blev ledsen på riktigt. Fast vännen finns kvar i bokhyllan i åtta pappersaskar med tre dvd-skivor i varje. Snart kommer Pär vandrande med bananstocken på min TV igen. Jag längtar redan.

Efter festen i fredags hamnade vi på Sjöhästen. Där intogs en av helgens två starköl (den andra på Pelikan igår). Sjöhästen är bäst. Bäst personal. Bäst häng. Bäst toaletter. Bäst folk.

Sen gick folk till Debaser. Det gjorde inte jag.

Igår gicks det på biograf. Vägen. 3 av 5 lågenergilampor till den.