Progg-lördag

Nästa lördag (12/9) är det Progg-lördag på Nordiska museet. Detta i anslutning till deras utställning “Proggens affischer” som pågår fram till och med 4 oktober. Progg-lördagen bjuder på en del spännande programpunkter. Bland annat konsert med Träd, gräs och stenar, skivförsäljning, affischtillverkning, föreläsning om och filmvisning av Tältprojektet samt ett samtal med Tore Berger och Torkel Rasmusson om Blå Tåget.

Jag har sett utställningen två gånger. Skrev en recension av den i Proletären i somras. Tänkte dela med mig av den här (kommer dock inte ihåg vad de satte för rubrik på den):

 

På Nordiska museet på Kungliga Djurgården visas för närvarande 170 affischer från proggeran. Många visas antagligen för första gången för en större publik.

Utställningen tar sitt avstamp i 60- och 70-talens prog-ressiva musikrörelse. Flertalet av originalaffischerna kommer från just konserter och musikfester. Det är Samla mammas manna, Jan Hammarlund, Nynningen, Kebne-kajsne och alla de andra som dominerar utställningen längs hela långväggen av utställningssalen. Att man låter musiken stå i centrum gör de radikala politiska budskapen mer lättillgängliga, även om dåtidens politiska upp-vaknande i samhället också något reduceras till musik-forum och Gärdesfester.

Kring långväggen har mindre väggar placerats. Utifrån olika teman skildras tidsandan. Vietnam-rörelsen har fått en egen vägg, likaså kvinnokampsrörelsen. Bland ”Politiska affischer” finns grafik från kampen mot fascismen i Chile och i Grekland. Här finns affischer till stöd för Svarta pantrar och gruvarbetare.

 

Glädjande är att de utvalda affischerna troligen inte är sin tids vackraste – även om här också visas konsttryck av exempelvis Carl Johan De Geer och Christer Themptander. Men de många ibland nästan naiva, konsertaffischerna ger en mer rättvis bild – en aktivismens bild. Affischerna må ses som samlarobjekt idag, men när de penslades upp så var det som oftast med ett syfte utöver det konstnärliga. Därför blir hela upplägget stundtals kluvet.

Är det på Nordiska museet, övervakat av en gigantisk Gustav Vasa-skulptur (förvisso i tidstypisk proggarfrisyr), som proggen ska visas som historia? Att denna aktivismens konst får träda in i de finare salongerna är å en sidan glädjande, men å den andra känns det samtidigt avväpnande. Vid entrén har en fiktiv affischpelare placerats. Där har nytryckta upplagor av de gamla originalen klistrats upp. Smått ironiskt är detta en av utställningens höjdpunkter.

Men samtidigt är de inramade affischerna stor konst. Låt oss kalla det brukskonst. Konstverk med funktionen att vilja mana till handling. Antingen genom direkta politiska budskap eller genom reklam för solidaritets-manifestationer. Propaganda och agitation. Och ut-ställningen känns inte tillrättalagd.

Så passa på att se fascinerande och revolutionär tryckkonst när sommarvärmen är som mest tryckande. Nordiska museets stora hall är Sveriges största profana rum. Och där är svalt.

Mikael Andersson

PS. Om ni ska se utställningen, missa inte den fasta utställningen “Dukade bord”. Ett stycke svensk historia presenterat på ett kulinariskt och intressant sätt.

Onsdag.

På dagarna skriver jag om popmusik och TV-program. På nätterna skriver jag om mig själv. Men så är det väl. I mörkret kryper svärtan ut ur arken och sätter sig i skallen. I bröstet.

Träffade Bobby på tunnelbanan på väg hem för nån timme sen. Det var länge sen jag träffade honom på hemmaplan. Fick mig att tänka på hur annorlunda allt är nu. För mindre än ett år sedan var Högdalen allt jag ville. Här fanns grannar jag tyckte om. Ett centrum med all nödvändig service. Jag var stolt över att trivas i förorten. Det blev ett statement. Man kunde vara lycklig och ha en medelklasskarriär och fortfarande bo nästan längst ut på tunnelbanelinan. Södermalm och/eller Vasastan behövde mig mer än vad jag behövde dem.

Men nu är allt så annorlunda. Jag älskar fortfarande min förort och står fast vid samma statement. Men det är inte med samma enkla självklarhet. Centrum förvandlas mer och mer till ett centrum för kommers framför service. Bråken blir fler, poliserna blir fler och bråken blir fler. De trygghetsskapande grannarna försvinner en efter en. Först flyttade Simon, i söndags flyttade han från våningen under och tre fjärdedelar av Bandhagen-ligan har lämnat stadsdelen.

Några utländska vänner som sov över i salongen förra sommaren uppfattade tydligen mitt liv som något eftersträvansvärt. Jag närmade mig mogen ålder. Jag hade massor med böcker och skivor. Jag var glad i hågen. Och det stämde ju. Då. Nu har jag lärt mig att livet växlar som årstiderna. Men tyvärr verkar klimatförändringarna göra att årstiderna inte längre följer sitt vanliga kretslopp. Ur led är rytmen, och världen.

Innan jag träffade Bobby hade jag varit på en hotellbar och sett Theodor Jensen spela fyra låtar för att fira att han släppt en ny skiva. Han blandade och gav. Låt tre var väldigt bra. Låt fyra var det mest förvånande och mest underliga jag hört på länge.

Kvällens höjdpunkt var dock när jag för första gången i Sverige (i alla fall utanför leiligheten min) hörde den grymma låten “Valley Boys” med Oslo-fyrerna (fyrarna?) Hiawata. Thank you, Mr DJ!

Nu trycker jag på publicera. Sen inmundigar jag lite nikotin och alkohol på ballen och tittar på den glittrande fasaden och försöker begripa vart jag är på väg och vad Norge egentligen gjorde med mig. Sen sover jag. Sen vaknar jag. Och diskuterar Fredric Jamesons teorier om den postmoderna estetiken. God natt och god morgon, som Tore Berger sjöng.