När jag var barn var det ofta mycket snö så här års. Jag minns mina barndoms vintrar som evigt vita och kalla. Vi spolade isen på grusplanen bredvid skolan. Vi skrapade isen och gick sen in i skolans omklädningsrum som vi betrotts med nyckel till. Där snörde vi på oss våra rör och tog på oss våra olika favoritlags jerseys. Sen spelade vi hockey, oftast med tennisboll, tills någon förälder kom och hämtade oss. Då hade det blivit mörkt för länge sedan och någon hade fått gå ner i källaren med den otäcka kulverten och slå på den stora strömbrytaren som tände de stora urladdningslamporna som lös upp våra försök att likna spelarna på de bilder som vi böt på rasterna.
Jag minns också all snö. Och alla snödrivor. Jag var förvisso betydligt kortare i overallen då än vad jag är nu, men jag vill ändå försöka behålla minnet av snödrivorna som gigantiska. Som en mindre Åreskuta bredvid skolpersonalens parkering. I drivorna grävde vi tunnlar och hålor. Ofta kom de äldre pojkarna i byn och hjälpte till när ingen av deras kamrater från grannsocknarna kunde se dem. När de hjälpte till blev drivorna mäktigare än Visbys ringmur för oss småttingar. Fan, vad jag gillade drivor när jag var barn.
Varför tänker jag på det här dag? Beror det på att jag i klimatdebattens kölvatten oroar mig över dagens spöregn. Nej. Tanken om min barndoms snödrivor och i förlängningen mina barndoms vintrar uppkom när jag försökte definiera kvällens spelning med The Je Ne Sais Quoi i Fritz’s Corners regi på Lilla Hotellbaren. Det var en väldigt drivig konsert. Gitarrdrivet. Refrängdrivet. Sångdrivet. Jävligt drivet helt enkelt. Och förutom en viss ringrostighet riktigt bra. Ser fram emot kommande tredje skivan. Den kommer i vinter tror jag.
Inlägg
