Jag recenserar Jenny Wrangborgs debut Kallskänken (Kata förlag) i senaste numret av Proletären (#25). Så här skrev jag:
Poet som vill förändring
Jenny Wrangborg skriver stor litteratur i sin poesidebut “Kallskänken” som borde bli årets revolutionära sommarplåga.
Den israeliska armén visade bild efter bild på beslagtagna, vad de kallade, vapen efter bordningen av frihetsflottiljen. Knivar och gafflar var det som tvingade fram dödligt övervåld från maskerade kommandosoldater. Att hacka en lök gör dig i den sionistiska propagandan till presumtiv mördare. I köken föds de nya terroristerna.
Kallskänkan Jenny Wrangborgs debut Kallskänken utspelar sig i ett kök och omslaget pryds av en repig kökskniv – ett dödligt vapen. Miljöbeskrivningarna får mig att minnas kökspassen i småskolan. Aldrig kunde jag tro att mattanten var terrorist. Aldrig kunde jag tro att hon utgjorde ett hot.
Men när jag läser Jenny Wrangborgs dikter förstår jag att hon faktiskt var ett presumtivt hot. Precis som alla andra arbetande människor. De människor som genom historien ansetts så farliga att de tvingats göra avkall på sina drömmar om jämlikhet och rättvisa för att marknadskrafterna och deras förordare istället ska kunna åtnjuta största möjliga frihet.
På kaféet i Göteborg där Wrangborg funnit sitt stoff blir detta smärtsamt påtagligt. Kollektivavtal existerar inte. Knappt vetskapen om kollektivavtal existerar. Istället finns där slöa knivar, varma plåtar, kontrollerande chefer och människor med värk. I dikterna triumferar orättvisorna – och klasshatet:
jag behöver min arbetskamrat som kommer in i köket och skriker att hon hatar alla jävla överklasskärringar
behöver det som är vi i oss, styrkan i hatet
fuckyoufingret mot samförståndet
Med ett personligt tilltal i språket skildrar dikterna dagens arbetsmarknad där muffins och människor är lika lite värda. Men Kallskänken är något mer än bara en skildring. Den vill förändring. Det behöver inte vara så här. Det får inte vara så här. Och dikterna manar till kamp. Kamp mot de som köper arbetskraften, men också mot de som säger sig företräda den:
glöm inte var det var vi började
glöm inte var det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er
Det är politisk agitation och klasskamp - satt på papper. Ett påtagligt bevis för behovet av ett annat samhälle. Ett samhälle där människorna tillåts vara människor. Ett socialistiskt samhälle. Wrangborgs debut kan och bör bli årets revolutionära sommarplåga. I rätta händer blir den det dödliga vapen som kapitalismen själv skapat. Det om något är stor litteratur.
Inlägg
