Dagens video: Kommun - “Death Of A CEO”

PSL fortsätter att leverera fina, intima klipp med framförallt svenska artister. Kommun (vars medlemmar känns igen från banden Vapnet och Sibiria) har gjort en fin debutskiva (som finns att lyssna på här) och har dessutom hunnit med att spela på min och Sara Bergs klubb Pop Songs på Debaser i Malmö. Tyvärr jobbade jag i Stockholm då…

Låten ovan är tjusig och kanske den mest politiska poplåten i år. Härligt! Fina rader:

Take as much as you can
No one will blame you
It’s not theft if you’re already rich

Popvänstern?

Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.

I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.

Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.

I dagens DN recenseras Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet (Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?

Vad hände förresten med Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att [ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.

Sammanfattart!

Torsdag: Debaser Slussen. Europavox-festival. Konstig EU-finansierad tillställning, eller är det bara jag som är konspiratorisk och skeptisk till allt som har anknytningar till EU. På bilden spelar norska The New Wine. Efter det spelade James Yuill. Sen var det nåt belgiskt också tror jag, men då gick jag.

Fredag: Debaser Slussen. Spelade skivor. Såg fina spelningar med Harvey Williams och Kommun (som gästar pop songs #3 i Malmö i helgen). Innan Debaser var jag på julfest på mitt extraknäck. En helt regular julfest som till viss del hamnade i ett annorlunda skimmer idag då jag läste en etnografisk forskningsrapport från en reklambyrås julfest i USA med titeln You asked for it: Christmas at the Bosses Expense. Innan julfesten klippte en vänlig frisör av allt mitt hår.

Lördag: Jag skulle åka till Debaser Slussen för att spela skivor. Såg en same i Högdalen för första gången.

Lördag: Vi spelade skivor på Debaser Slussen.

Lördag: Vi presenterade en avskalad showcase-spelning med Parker Lewis på Debaser Slussen.

Lördag: Flera goda vänner dök upp på Debaser Slussen. Ovan syns två av dem.

Söndag: Jag har inte varit på Debaser Slussen idag.

The King of Indiepop and me!

Ikväll spelar Harvey Williams hos Falling and Laughing på Debaser Slussen. Om man tar de band som han spelat med så behöver man egentligen inga fler; Another Sunny Day, The Field Mice, Blueboy, Trembling Blue Stars och The Hit Parade. Han personifierar hela Sarah Records-eran. Pepp!

Dessutom spelar Kommun, dvs (typ) Sibiria på engelska. Och dessutom spelar min pop songs-kollega Sara Berg från Malmö skivor i DFB:n. Jag gästar med några väl valda låtar! Ses där!

Den perfekta uppladdningen inför morgondagens Club King Kong-gästspel i samma lokaler.