Ny punkt på mitt CV: Född på Rock'n'Roll Hospital

Precis som bl.a. Ebbot, Looptroop, The Hives och Gnucci Banana (som idag för övrigt blev bekräftad akt till Galagos bokmässefest i Gbg i höst) är jag född på Västerås BB, av Ebbot kallat för "Rock'n'Roll Hospital". Musikguiden i P3 uppmärksammade detta i ett inslag som du kan höra här. 

Recension: "Gaza - Fotnoter till ett krig" av Joe Sacco

I senaste numret av bästa veckotidningen Proletären så recenserar yours truly en fantastisk bok. Nämligen Joe Saccos tegelstens-seriealbum Gaza - Fotnoter till ett krig som nyligen kom på svenska från Galago. Så här stod det i tidningen:

Brutal påminnelse om krigets glömda fotnoter

”Känsliga tittare varnas för starka bilder.” Så hade hallåan sagt om det som presenteras i denna bok visats i en tv-dokumentär. Seriealbumet ”Gaza – Fotnoter till ett krig” ruskar om på ett sällan skådat sätt.

Journalisten och serietecknaren Joe Sacco har länge skildrat konflikter i tecknad serieform i dagspress och böcker. I hyllade ”Palestine” reste han i de ockuperade områdena under slutskedet av den första intifadan. Nu har han åter besökt Palestina.

2001 reser Sacco till Gaza för att illustrera ett reportage om staden Khan Younis. I en fotnot till en FN-rapport finner han uppgifter om en bortglömd massaker som ägde rum 1956 i samband med Suezkrisen och Israels ockupation av det då egyptiskt kontrollerade Gaza. En massaker som, skulle det visa sig, var – och fortfarande är – den värsta på palestinsk mark. I november 1956 mördades i Khan Younis och grannstaden Rafah 386 civila palestinier av israelisk militär.

Men den historiska delen av reportaget stryks av redaktören. Precis som hos FN, ansågs inte denna fruktansvärda massaker vara tillräckligt viktig. Massakrerade palestinier säljer tydligen inte lösnummer. Men Sacco kunde inte släppa Khan Younis och Rafah. Han beger sig åter till Gaza. Han söker upp överlevanden, änkor, pensionerade israeliska militärer. Genom vittnena växer en fruktansvärd historia fram. För många, däribland undertecknad, en tidigare helt okänd.

Den 3 november 1956 gick Israels militär in i staden Khan Younis och dess flyktingläger. De palestinska invånarna slets ur sina hem och kring stadens murar föll kulorna. När den stickande krutröken lagt sig låg liken i långa rader. Den 12 november 1956 genomfördes i Rafah en dagslång israelisk operation med syftet att arrestera palestinska soldater och gerillamän. Den manliga befolkningen samlades med brutala metoder, likt boskap på en skolgård. Där valde militären, mer eller mindre godtyckligt, ut mängder med män som avrättades eller fördes till förhör och tortyr.

Men ”Fotnoter till ett krig” är inte bara ett historiskt dokument. Genom sina resor möter också Sacco nutiden. Gazas vardag är en långdragen massaker med ständiga telefonsamtal om döda palestinier och rivna bostäder. Massakrerna blev fotnoter i FNs rapporter och de blir till kapitel i ett krig som den palestinska befolkningen levt i sedan 1948.

Sacco återberättar fotnoten på knappa 400 sidor. I tecknad serieform. Och frågan är om det gått att återskapa de där hemska novemberdagarna i annan form. Kombinationen av bild och text skapar en massiv dramatisk effekt och Saccos detaljrika teckningar ger människorna liv och all brutalitet och död känns rakt in i märgen. Den palestinske författaren Edward Said skrev i sitt förord till Saccos ”Palestine” att ”Med undantag av en eller två författare och poeter har ingen återgett detta fasansfulla sakernas tillstånd bättre.” Hade Said fått leva och läsa ”Gaza – Fotnoter till ett krig” är frågan om han inte fått revidera den ståndpunkten. Till Joe Saccos fördel.

Läs! Läs! Läs!

Bokmässan. Första rapporten.

Bokmässan är inne på sin andra dag. Känns som en vecka redan. Igår lyckades vi smita in gratis på jippot i V-hallen. Fria Pro spelade Vysotskij. En föreställning jag njöt av på Scalateatern för två år sen. Igår var det en flopp. 50 personer i publiken i en lokal anpassad för säkert det tiodubbla. Trist.

Efter den floppen gick vi på den traditionella Galago-festen. Noterade att det var ganska stor skillnad på den och den första Galago-fest jag besökte i samband med Bokmässan för tio år sedan. Då var det fortfarande ganska proggig stämning, vill minnas att Blå Tåget spelade live. Igår var det ungt och hippt. Vad som är bäst låter jag någon annan avgöra.

Vid ankomsten till gamla Bommens salonger var jag tvungen att uträtta ett behov som man väl egentligen borde uträtta innan man hamnar på lokal. Men vad gör man? Efter att behovet var uträttat uppstod en något pinsam situation i mötet mellan toalettkön och de dofter jag lämnade efter mig. Inbillade mig sedan att ordet spreds i lokalen och att det var därför så många tittade på mig. Fast det kan ju förstås också ha berott på att jag antagligen var det snyggaste de sätt på länge…

Hemvägen gick via den stora kyrkogården. Gick förstås vilse igen.

Rapport från mässgolvet kommer när jag lyckats få över bilderna på datorn. Men kortfattat kan jag nämna några höjdpunkter hittils: kulturkriget som tydligen är igång, Myrdal om asiatiska latriner, en redaktörs dubbeldiss av en annan redaktör.

Ikväll går jag på Brand-premiär på Angereds Teater.

Klenell. Och SERIER!